Idag hoppar jag åter på Åkes tåg som dagen till ära har temat ”Torn”. Nedan hittar du 10 exempel på torn från min fotosamling.
Läs mer »Etikett: pisa
Pisa – nattlivet
Nattlivet! Låter väl spännande?
Nja, vilda fester och sena nätter på lokala nattklubbar har vi lämnat bakom oss. Det var kul då, men jag saknar det inte idag. Nej, nattlivet i Pisa kommer att handla om något helt annat.
Redan när vi första kvällen drog våra resväskor från tågstationen till vårt hotell, såg jag något som jag inte tänkte missa. Jag sade till frugan att hit måste jag gå någon kväll och så blev det. När vi kom från stationen och försökte följa riktningen till hotellet via appen, hamnade vi lite snett. Vi tog en alldeles för rak väg från station och hamnade vid fel bro som leder över floden Arno. Det blev därför en extra lång promenad via trottoarer som knappast skulle kallas för godkända i nitiska svenska myndigheters ögon.
Just då kändes det inte särskilt kul och visst muttrade jag en del. Fast väl framme vid Ponte della Fortezza var synen som mötte väl värd de extra hundra meter vi släpade på våra resväskor. Vi kom när solen just hade gått ned och gatlyktorna på bägge sidor av floden hade tänts. Oerhört vackert och på murarna kring ån satt förälskade par och höll om varandra, ungdomar som satt och samtalade i sansad ton, invånare som bara satt och njöt av kvällen med en nyinköpt öl i handen och så givetvis turisterna med sina kameror.
Det var hit jag ville och det var hit jag kom.
Vi tog en promenad hit i god tid, så att inget skulle missas och kvällen det begav sig var den sista chansen på resan, om vi nu inte skulle ta promenaden hit efter hemkomsten från Cinque Terre. Vi stod på bron och fångade lite av den rörelse som var.
Människor till och från jobbet eller skolan och turister på väg någon annanstans. Fast det var inte detta jag var ute efter, utan det var givetvis solnedgången och mörkrets inbrott.
Bortom hustaken hopade sig molnen och jag trodde ett tag att hela anledningen till att vi stod här på Ponte della Fortezza skulle gå om intet. På floden under bron tränade kanotister och på bron stod några av deras vänner och hejade på.
Solen sänkte sig…
…och snart tändes gatlyktorna en efter en och ramade in Arno i ett magiskt sken. Det var den här synen som mötte oss första kvällen och som jag absolut inte vill komma hem utan att ha förevigat.
Det blev ett antal bilder innan vi sakta tog oss tillbaka till hotellet. På vägen kunde jag inte låta bli att stanna och ta några bilder på den blå timmen som nu hade uppenbarat sig.
Med dessa bilder från nattlivet i Pisa avslutas resan och berättelserna från den. Nu väntar bilder från den svenska sommaren som slagit till under tiden som bilderna från Pisa sorterats och publicerats.
Pisa och vandringar i Cinque Terre
Att betala tusentals kronor för att bege sig till fjärran länder och enbart lapa sol på en sandstrand är och förblir något vi lämnat bakom oss. Självklart kan detta roa och förnöja delar av en resa man gör till kända badorter, men det ger så mycket mer att ägna tiden och tusenlapparna åt annat. Inte heller roar det att tillbringa timmar varje dag åt att hinka öl och vin på lokala restauranger och strandbarer.
Nej, vill man ha valuta för de tusenlappar man betalar för sina resor, är det annat som måste till. Som exempelvis att resa till Pisa, besöka välkända semesterorter och plåga sig svett genom att vandra i bergen. Så gjorde vi under våra två dagar i fantastiska Cinque Terre och fattas bara när det bjöds på strapatser i kombination med underbart vackra vyer. Det blev två promenader.
Monterosso —–> Vernazza
Sträckan är 3,5 km lång och det låter naturligtvis inte särskilt utmanande. Res då ned hit och prova på.
När vi kom med tåget till Cinque Terre klev vi av i just Monterosso, i syfte att vandra till nästa by. Vi intog en lunch på ett strandcafé och smidde planer. Det var ingen direkt sommarvärme och badstranden nedanför oss var öde, så när som på badvakterna som såg lite ointresserade ut. Kan tänka mig att det var runt 15-16° och några regnstänk föll ned från en gråmulen himmel. Vi såg oss omkring i byn, köpte proviant i en butik och så började vi vår vandring.
Det bar uppför så där lite lagom brant och snart blickade vi bakåt och såg Monterosso lite från ovan.
Ganska snart började det stiga allt brantare och inte alltid på så vänliga trappavsatser. Det var många som var ute och vandrade. Turister från jordens alla hörn, skolklasser och människor i alla åldrar. Det gjorde det hela lite trångt ibland och vad passade då bättre än att stanna upp för en vätske- och fotopaus.
Stigen som på sina håll var mycket smal och stundtals svår att forcera, kantades av vinodlingar, citronträd och branta stup ned mot Medelhavets blå vatten. De vi mötte, alternativ passerade på stigen, var av skiftande karaktär. Asiaterna med sina kameror och ledsagare som viftade med sin pinne krönt med olikfärgade band, skolklasserna som tjattrade sönder tystnaden och såg närmast ointresserade ut, mannen som kom gående längs stigen med flip-flop tofflor, den gamla damen som säkerligen var närmare 80 med som tog sig uppför branterna med god fart och så givetvis de vana vandrarna som passerade oss med lätta steg.
Nedan ett bildspel på den vackra natur som omgav oss.
Cirka två timmar tog promenaden. Det lite svala och gråmulna väder som inledde vår promenad, förvandlades snart till något mer behagligt och med det värmdes kroppen upp i en rasande fart. Medhavd vätska gick åt och trots en mycket trevlig och givande promenad på cirka 2 timmar, var detta en välkommen syn.
Byn Vernazza som var dagens slutmål. Lite svettiga, men framför allt hungriga och törstiga, tog vi sikte mot en restaurang där vi beställde in pasta, öl och vin. Att världen är bra liten fick vi bevis på här. Knappt hade vi fått in maten, förrän frugan tjoade till. På den lilla huvudgatan utanför matstället kom nämligen min brorsdotter och hennes pojkvän gående. Vi såg på Instagram att de skulle till Italien redan dagen efter att vi lämnade Sverige. Vi såg dagen efter att de till vår förvåning skulle bo i Cinque Terre. Vi visste således att de var i trakterna, men efter att ha vandrat i två timmar måste det vara mer än en slump att de råkade vara i samma by, på samma tidpunkt och på väg mot samma restaurang.
Från Vernazza tog vi tåget mot Riomaggiore där vi skulle övernatta. Det var tänkt att vi på eftermiddagen skulle ha den 30 minuter långa ”kärlekspromenaden” mellan Riomaggiore och Manarola, men vandringsleden var stängd. Flera leder var officiellt stängda, men vi visste egentligen inte varför. Hur det nu var med det återkommer jag till i nästa vandring.
Corniglia ——> Vernazza
Inte heller på morgonen var ”kärlekspromenaden” öppen. Låsta grindar, men ingen förklaring. Lite besvikna gick vi in till informationen vid tågstationen och frågade om fler leder var stängda. Ja, svarade en inte allt för kundvänlig dam och pekade på stängda leder. Det var en av de fem byarna vi inte besökt och det var Corniglia. Vi tog tåget dit, spatserade runt lite i byn, tog en kaffe och funderade. I en av de smala gränderna möter vi ett ungt par som vi tror var från Frankrike och som berättade att de hade vandrat dit på en av ”de stängda lederna” och att det inte var några problem. Hmmm, tänkte vi och begav oss ut på den led vi trodde var den rätta. Går det så går det…
Till saken hör att man måste ta 377 trappsteg för att komma från stationen till byn. Bara det en smärre ansträngning, inte minst under en dag som denna. Solen sken nämligen från en klarblå himmel och mobilen visade 25°. Dessutom är Corniglia rejält kuperad, så när vi stod vid vandringsledens inledning, var vi redan lite möra i benen och svettiga.
Vi gav oss ut på ledan och lämnade Corniglia bakom oss.
Nu ljuger jag inte. Jag har fjällvandrat ett antal gånger, men ingen av dessa har varit i närheten av stigning som mötte oss när vi kommit upp en bit i skogen. 30 minuter rätt upp på ganska smala och stundtals besvärliga stigar. Vi var inte ensamma, så det här med ”stängda leder” var det si och så med. Fast vi anade senare under vandringen, varför man gått ut med detta.
Upp, upp, upp…men det var vårt det. Byn Corniglia såg allt mindre ut från vår position.
Man såg inget slut på klättringen. När man trodde att det började plana ut, möttes man av branta trappsteg som tog oss ännu högre upp. När man trodde att nedstigningen började bakom nästa krök, svängde stigen åt ”fel” håll. Vi kom så småningom till en passage där pilar förkunnade att man måste gå vänster för att komma dit och höger för att komma dit. Vi skulle till vänster, så därför tog vi vänster. Alla framför och bakom oss gick till höger.
Det fortsatte uppåt, förbi odlingar, förbi branta stup, genom lummiga passager och på sina ställen var det så svårpasserat att man fick hålla ena handen på en sten eller i en trädstam. Det var nu vi förstod varför man gått ut med ”stängda leder”. Att släppa ut skolklasser och gamla damer på denna led hade kunnat få förödande konsekvenser. Lite halt uppe i skogen i kombination med branta stup….
Ett litet bildspel från vandringen upp.
Fast vi försökte intala oss. ”What’s goes up has to come down”.
Så skedde också här. Snart planade det ut och under en kilometer var det som att vandra på Sörmlandsledens mest lättgångna sträckor. Från det att vi vek av vid tidigare nämnda pilar, såg vi inte till en människa på hela sträckan. Förutom en yngre kille som kom gående från andra hållet.
Snart började det gå nedför och vi insåg att vi såg slutet på denna vandring. Att gå uppför branta berg är jobbigt, men den som tror att det är lätt att gå ned har knappast vandrat i fjäll och bland höga berg. Det känns i benen kan jag lova, i synnerhet när det går brant utför på smala stigar.
Fast det var värt det. Vi stannade upp flera gånger och bara njöt av det vackra landskapet och den helt bedårande utsikt som kantade nedgången.
Ett bildspel från detta.
Gissa om synen nedan var välkommen. Byn Vernazza som vi intog från norr under den förra vandringen. Den här gången kom vi från söder.
Tro nu inte att sträckan från byns övre delar och ned till hamnen var lätt. Nej då, även här bar det utför och det gällde att ha tungan rätt i mun så man inte tog ett snedsteg. Tack till den amerikanska tjej som erbjöd sig att ta ett kort på två trötta, svettiga och törstiga svenska vandrare.
Sträckan Corniglia – Vernazza var den mest strapatsrika jag vandrat. Naturligtvis gjorde värmen sitt till, men man måste uppleva för att förstå. Väl nere vid hamnen bytte vi raskt om till medhavda badkläder och tog oss ett svalkande och välkommet dopp i det blå Medelhavet. Lite komik mitt i det hela.
Jag törs lova att varenda droppe öl jag hade druckit under våren, rann ut genom varje por i kroppen. Jag har spelat fotboll, vandrat i öknar, legat på sandstränder i Thailand och besökt träskmarker i Florida, men aldrig har jag varit lika svett som under denna vandring. Det linne jag bar och sedermera tog av mig, var så fuktig av svett att den inte ens var torr när vi packade inför flygresan hem, drygt ett dygn senare.
En annan komisk detalj är att vi förmodligen gick fel väg. Ledan är 4 km lång och ska ta cirka 1,5 timmar att vandra. Vi använde cirka 3 och förstod senare att vi valde den långa sträckan mellan Corniglia och Vernazza och inte den korta utmed vattnet. Det gjorde nu inget med tanke på den upplevelse vi hade och alla de kilon som rann ur kroppen.
I.o.m. denna vandring var resan till Cinque Terre över. Väl värt de pengar vi lade på hotellrum, men säg det roliga som inte har något tråkigt med sig.
När vi om hem, läser frugan i tidningen att politiker och invånare i Cinque Terre börjat tröttna på turismen. Vi har också läst det från Mallorca, Thailand och andra turistmagneter. Hur länge turismen kommer att tillåtas i nuvarande form återstår att se, men jag kan faktiskt ha en viss förståelse för att de som bor i dessa områden året runt reagerar på de nackdelar turismen för med sig.
Hursomhelst. Ett inlägg från denna härliga vecka återstår och då är det Pisas nattliv som är i fokus.
Pisa – sevärdheterna
Det är innanför dessa massiva murar de finns, majoriteten av Pisas sevärdheter. Framför allt finns de kring Piazza del Duomo som sedan 1987 finns på Unescos världsarvslista.
Det lutande tornet
Det är svårt att undgå Det lutande tornet som syns över stora delar av staden och som på många sätt symboliserar Pisa.
1173 påbörjades byggandet och det tog nästan 200 år innan det färdigställdes. P.g.a. markförhållandena började tornet luta långt innan det var färdigbyggt. Det sågs då som ett misslyckande, men tänkt om dåtidens byggherrar kunde ana vilken turistmagnet det 55 meter höga tornet utgör idag. Mellan 1990 och 2001 genomfördes ett omfattande restaureringsarbete för att på så vis förlänga dess livslängd. Innan detta arbete påbörjades lutade tornet 5,5 grader som mest och var stundtals stängt för turister av den anledningen.
Redan första morgonen var vi tidigt uppe för ett besök. Vi var nästan ensamma och kunde både röra oss fritt och ta bilder utan att en massa asiater, irriterande skolklasser och andra sprang i vägen för kameran. Det ska sägas att tornet ser ut att luta olika mycket beroende på var man står. Den första bilden togs tidigt på morgonen och från den vinkeln ser inte lutningen så märkvärdig ut.
Den andra bilden togs senare på eftermiddagen och från en helt annan vinkel. Man ser inte bara att turisterna hade börjat flockas, utan också att tornet har en annan lutning.
Har ni sett bilder från Pisa, har ni sett världens kanske tråkigaste fotoprojekt. Jag talar givetvis om människor som på olika sätt framträder framför tornet där de antingen stöttar det, försöker putta omkull det eller på andra sätt ser sig själva intressanta projekt. Tro mig, jag försökte verkligen undvika denna fälla. Jag försökte verkligen….men lusten tog överhand och det fick bli en enkel variant på alla de tusentals ni garanterat sett.
Uppför tornet
Ska man göra besök i det lutande tornet och även de närliggande byggnaderna, måste man boka tid och köpa biljetter långt innan. Köerna ringlar sig långa utanför. Vi valde att bara besöka det mesta kända byggnadsverket efter att tidigare på förmiddagen bokat tid.
Det är branta, lite lutande och slingrande trappor som leder upp till utsiktsplatsen.
Det var många som stönade när de tog sig de 296 trappstegen upp och många som kände sig yra när de tog samma trappor ned. Alla miljontals fötter som trampat här har gjort trapporna nötta och på sina håll ganska hala. Det stora problemet uppstod dock när man mötte besökare som antingen var på väg ned eller upp med tidigare respektive senare insläpp.
Väl uppe var det en härlig syn som mötte. På ena sidan av tornet syntes Piazza del Duomo och dess andra begivenheter.
På andra sidan hade man en fin vy över stadens taknockar och bort mot de Apuanska bergen.
Inte långt från tornet ligger hotellet där vi bodde. Det syns i mitten av bilden, prydd av flaggor och med takserveringen högst upp.
Den höga staty som är placerad på den välklippta gräsmattan nedanför tornet såg ganska liten ut från dryga 50 meters höjd.
Runt om denna utsiktspunkt hängde klockor. Här en av de mindre varianterna.
Domkyrkan och dopkapellet
Alldeles intill det lutande tornet står två andra vackra byggnader. Vi hade gärna besökt dem, men köerna var för långa och väntetiden för stor.
Domkyrkan byggdes 1063 till 1118 och uppfördes till minne efter ett vunnet sjöslag mot saracener från Palermo.
Oerhört vacker byggnad i vit marmor och rikligt dekorerad. Visst hade vi gärna trätt i i innandömet som tydligen ska vara mäktig, men…
Längst ut i området ligger dopkapellet från samma tidpunkt som domkyrkan. Battistero di San Giovanni inhyser en enorm bassäng i vilken man döpte människor på tiden det begav sig. Även denna byggnad hade varit värd ett besök.
Framför nedanstående bild ligger Camposanto, en kyrkogård från 1100-talet där man begravde några av Pisas mest prominenta invånare.
Camposanto
Begravningsplatsen som anlades i slutet av 1100-talet. En fyrkantig byggnad med en välansad trädgård i mitten.
Naturligtvis kostade det att gå in. Fördelen var att tillströmningen av turister var betydligt mindre i denna byggnad än i övriga kring Piazza del Duomo. När vi trädde in i salen möttes vi av en vidsträckt sal med marmorgolv och fantastiska skulpturer intill väggarna.
Det märks av Pisas mer betydande invånare ligger begravda här, för snacka om att kistorna, sarkofagerna och minnesplattorna var påkostade och rikligt utsmyckade. Vissa var stiliga, andra ståtliga och en del nästan otäckt groteska. Nedan ett bildspel på de gravplatser som stod på pelare, var inmurade i väggarna och nedsänkta i golvet.
Som de flesta antika byggnadsverk, behöver också de välbesökta turistmagneterna i Pisa renoveras. När vi var där höll man på att renovera de fantastiska freskerna som pryder väggarna i denna ståtliga begravningsplats. Jag kan tänka mig att det är ett roligt, men oerhört tidskrävande jobb. De män och kvinnor som jobbade med detta kommer säkerligen att känna sig stolta när allt står färdigt, om si så där några år.
Den botaniska trädgården
Mellan vårt hotell och Piazza del Duomo ligger världens äldsta botaniska trädgård. Intill Pisas universitet ligger trädgården som anlades redan 1544.
Åker man till södra Europa i mitten av maj känns det som att mycket redan är utblommat. Den känslan fick man också i trädgården. Dessutom hängde vi på låset och var först av alla besökare och den tiden på dygnet höll sig fortfarande många växter i sovläge. Fast det var en fantastisk trädgård med ett växthus som innehöll världens alla kaktusarter, ett växthus med tropiska växter och en stor trädgård full av vackra blommor, dammanläggningar, kryddor och annat. Även om inte växtligheten spirade för fullt, fanns det mycket vackert att skåda. För att inte tala om dofterna. Tyvärr går dessa inte att återge, men förhoppningsvis ger bildspelet en liten glimt av det som gav oss ett par trevliga timmar.
Nu var inte Pisa vårt enda mål. Två resor till andra områden stod på agendan och till dessa återkommer jag i nästa tre inlägg.
Pisa – staden
Frugan och jag planerade för en semestertripp redan i höstas. Efter en del funderingar föll valet på Pisa och den 12:e maj satt vi på Swebus med riktning Arlanda för vidare färd ut i Europa.
Sommaren är här, troligen på tillfälligt besök, men den svenska sommaren får vänta någon vecka. De kommande inläggen kommer att handla om vår resa till Pisa och de utflykter vi gjorde.
Vi anlände Pisa sent på eftermiddagen, tog det förarlösa tåget in till Pisa central och där stod vi ett tag och försökte lista ut vägen till vårt hotell. Dagens teknik gör att man med mobilapparnas hjälp kan leta sig från punkt A till punkt B med ganska god precision, även i städer man aldrig besökt. Vi hamnade mitt i en musikfestival i stadens centrum, men den hade vi varken ork eller tid att bevittna. Efter några avsteg från tilltänkta färdväg och cirka 40 minuters promenad var vi framme vid vårt hotell.
Hotellet som heter Doumo ligger innanför murarna och bara hundra meter från Pisas största begivenhet, det lutande tornet. På de två bilderna nedan syns tornet från hotellet takservering och området bortom gamla stan med de Apuanska bergen i bakgrunden.
Det lutande tornet är för Pisa vad Eiffeltornet är för Paris och Big Ben för London. men precis som i Paris och London finns det mycket annat att se i denna klassiska miljö. Till tornet och andra begivenheter tänker jag komma till i nästa inlägg. Här tänker jag berätta lite om staden och visa lite bilder på det vi såg.
Pisas historia sträcker sig till 180 f.Kr. och var då en koloni som lydde under det romerska väldet. Staden blev snart en av dåtidens viktigaste handels- och sjöfartsstäder, men har också genom århundradena genomgått en rad krig mot andra provinser i området, som Genua och Florens. Pisa är omgiven av höga stadsmurar som skyddade staden och dess invånare från dåtidens fiender. Idag syns murarna bäst på den västra sidan av staden, där också majoriteten av Pisas sevärdheter är belägna.
Pisa som delas av floden Arno har idag cirka 90 000 invånare och är en viktig studentstad. Strax bortom staden ligger som sagt de Apuanska alperna med sin högsta topp Monte Prado (2 050 m.ö.h.) Ni kan se bergen på många av de bilder jag publicerar.
Staden kännetecknas också av smala gator och gränder. Något som förbluffade åtminstone mig var hur nedklottrad staden är, hur slitna byggnaderna verkar vara och hur svårt det måste vara för rullstolsbundna och gamla människor att ta sig fram på trottoarerna. Någonstans hörde vi att Pisa är för pisanerna (benämningen på invånarna) och inte för andra och lite i det ligger det förmodligen.
Här följer ett bildspel med bilder från staden.
Trånga gator ja. Jo, det fanns det gott om och den italienska trafiken är ökänd. Inte brydde sig bilisterna om att det gick människor på de smala gatorna. Tack o lov var de flesta enkelriktade, men det gällde ibland att ha ögon i nacken.
Små och trånga gränder fanns det också gott om och dessa kunde vara riktigt charmiga, om än lite nedsmutsade och med väggar som kantade fulla med klotter.
Hela staden är full av restauranger, barer och uteserveringar. Ute i Europa är det mer vanligt att man äter ute än hemma. I mina ögon sett ett trevligt inslag i stadsbilden, även om vi i Sverige börjar förstå tjusningen med att äta ute och umgås med andra.
Vi hade bokat in oss för sju dagar i Pisa. Två utflykter hade vi planerat i ett tidigt stadium och vi sa till varandra att detta var tur. Sju dagar i Pisa är lite för mycket (tänk er sju dagar i Södertälje) och jag skulle rekommendera er att istället ta en långweekend om ni har planer på att resa hit…om ni nu inte som vi, tänker besöka andra kända mål i trakten. Till dessa återkommer jag, men avslutar detta inlägg med ytterligare ett bildspel från Pisa och det man kan se och göra.