Barn och ungdomar på landsbygden har sällan samma förutsättningar som de i stan eller en förorterna. Även om förutsättningarna inte är desamma, så har barn och ungdomar i både städer och på landet ofta tre val. Man sitter hemma, man drar omkring och ställer till med jävelskap eller så ägnar man sig åt föreningslivet. Jag föredrog det sistnämnda.

Det var därför självklart för mig att åka ned till Tystbergas idrottsplats, Tyrsvallen.

Lite småkallt, gråtrist och hösten gjorde sig verkligen påmind när jag parkerade bilen strax intill det utegym som inte fanns när jag växte upp. Tennisbanan som på den tiden var flitigt utnyttjad låg öde och det rådde en total tystnad nu när fotbollssäsongen är slut och innan det förhoppningsvis kalla vintern möjliggör klubbens eldsjälar att spola is.

Tyrsvallen var mitt andra hem fram till jag lämnade orten vid dryga 30. Fotboll var min huvudsakliga sport, men jag ägnade också tid åt bordtennis, friidrott och tennis. Ofta glömde man tid och rum de timmar man dagligen ägnade här nere. Givetvis är åren kantade av minnen från den här tiden och visst undrar man ibland var alla gamla kompisar huserar idag. Precis som man sörjer de profiler och kamrater som inte längre finns bland oss.

Tyrsvallen är en fin anläggning och Tystberga GIF en förening med anor som byggt upp sin verksamhet med hjälp av lokala eldsjälar och förmågor. Givetvis också den givna utgångspunkt som borde karaktärisera samtliga idrottsföreningar i landet.

Tyvärr skiner inte glorian över denna fina idrottsförening och anläggning lika klart idag som igår. Tennisplan står ofta öde, flera idrotter har avvecklats genom åren och den stora stoltheten, fotbollen, har sett både damlag och juniorlag lägga skorna på hyllan. Ungdomslagen är idag få och herrlaget åker numera berg- och dalbana i de lägre divisionerna. Lite trist, men med tanke på att många lokala föreningar på landsbygden avvecklat hela sin verksamhet, så finns det ändå en liten strimma ljus…

När jag vandrade runt på Tyrsvallen omgavs jag med en vind av nostalgi, men också en släng av vemod. Det känns som att idrottsföreningarna på landsbygden påverkas alltmer av politikernas strävan efter urbanisera och förtäta centralorterna. En fin och anrik förening som Tystberga GIF kämpar idag i motvind och känslan är inte riktigt densamma idag som den var igår. Fast det finns hopp och är det något härdade landsbygdsbor är kända för, så är det att aldrig ge upp. När eldsjälar går kommer nya i dess spår och om politikerna inser hur värdefull landsbygden faktiskt är, så kan vinden vända.

Med föreningens emblem i ryggen tog jag mig bara tiotalet meter, så stod jag vid entrén till en annan anläggning varifrån jag har många minnen.

Bygdegården.

Inte den vackraste av anläggningar, men en som bär på många minnen. Här kunde man förr se på bio, sittandes på obekväma stolar där en James Bond-film på dryga två timmar krävde tre pauser när maskinisten bytte filmrullar. Här arrangerade man bingo i många år, alltid fullsatt precis som anläggningen ofta var när det visades filmer. Här hade idrottsföreningen sina årsfester, varje pingsthelg arrangerades fest i dagarna två, då det kom besökare från både Nyköping och andra intilliggande orter. Här har den lokala revygruppen Tystberga Dramatörer haft fullsatta föreställningar som rosats i lokalpressen och det har arrangerats både rockfestivaler och mogendans. Jag tror publikrekordet ligger på 1 500 personer och det var när Snoddas kom hit och uppträdde för många år sedan.

Idag tror jag inte parken utnyttjas särskilt mycket. Det var en liten sorglig syn att se hur skamfilade lottstånden var.

Fast dansbanan har man renoverat på ett fint sätt och jag tror att man vid tillfällen arrangerar danser här.

I utkanten av bygdegårdsparken ligger ett gammalt torp. Det är bygd på 1700-talet och har sitt ursprung på gården Jonsvreten, en bit utanför samhället. När det lilla torpet skulle rivas och ersättas med ett modernare boningshus, bekostades en flytt av greve Mörner på Björksunds slott. Han såg med egna medel till att torpet kunde bevaras för eftervärlden. En mycket fin gest och 1948 stod det lilla boningshuset på plats i bygdegårdsparken i Tystberga.

Torpet har också en annan historia. Skådespelerskan Eva Röse har anfäder som föddes och växte upp på gården under 1800-talets sena hälft. SVT:s serie ”Vem tror du att du är” tog med henne hit och i det avsnittet kunde man se henne ta del av torpets historia och hur hon fick ta del av sina förfäders liv och leverne utanför Tystberga. Läs mer om det här

Om Eva Röse någon gång kommer att stoltsera med sitt namn vid Tystbergas nya anläggning återstår att se. Till den återkommer jag i nästa inlägg.