Jag säger direkt att jag inte är religiös och har aldrig varit. Mitt förhållande till religion är svalt, men jag erkänner lika gärna att kyrkor kan vara förtvivlat vackra och att kyrkogårdar bjuder på spännande livsöden och en ro man får svårt att finna på andra platser.Läs mer »
Etikett: kyrkogård
Frusna blommor
Kanske makabert, men på kyrkogårdar är det lätt att hitta många motiv att föreviga med sin kamera. Respekten för de som har sin sista vila där är givetvis prioriterad, men det är allt det där som pryder kyrkogårdar och de mindre djur som trivs i vackra odlingar och blomsterarrangemang som främst rör mitt intresse.Läs mer »
En sorglig syn
Ni som bor i Nyköping vet säkert vart denna väg leder?
Japp, till Nya Kyrkogården.
Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless att hamna just här, såväl sommar som vinter och årstiderna där emellan. Det var egentligen inte meningen att genomföra ett besök, men när jag ändå var i trakten fick jag en idé till inlägg.
Jag har en dold attraktion för kyrkogårdar, förmodligen hämtad från de svartvita skräckfilmer jag växte upp med och som alltid hämtade stora delar av handlingen bland mörka och dimmiga kyrkogårdar där man mötte både varulvar, zombies och vampyrer. Jag tänker heller inte förneka det historiska värde som finns bland gravstenarna. Att läsa namn på yrkesgrupper som inte lägre existerar är en del av vår historia. Länsman, landsfiskal, bokbindare, piga och kammarfröken. Bara några av de yrken som hör till en förfluten tid.
Fast visst skänks en tanke till de som inte längre finns bland oss och visst funderar man kring de öden som gjort att män, kvinnor och barn ligger där i sin sista vila. Den vilar också en viss harmoni kring en kyrkogård. Rofyllt, tyst och värdigt.
I minneslunden smyckas det året runt. Många är de som minns sina kära och som vill hedra dem med, som här, blommor…
…eller bara genom en tänd marschall.
Så här i vintertid när snön lagt sig på marken, lägger man också märke till något som känns sorgligt.
Den här gravstenen verkar inte vara besökt på länge. Innebär det att personen i graven inte har någon anhörig i livet, att han/hon aldrig haft det eller är bara personen i fråga bortglömd i denna stressens tidevarv?
Avsaknaden av spår i snön avslöjar och visst känns det lite sorgligt?
Fast än mer sorglig känns bilden nedan. Två gravar jämte varandra, ingen av dem från senare decennier. Den ena besökt, den andra inte. Spåren avslöjar som sagt.
Vi lär alla hamna här förr eller senare och även om man ligger någon meter under markytan, ovetandes om allt som sker ovanför, så visst önskar man att någon man hållit kär ser till graven och vårdar den ömt?
Minnenas lund
Jag vet inte om minneslundar är de anhörigas önskan om att inte vara till besvär för sina efterlevande, eller om de är till för att de efterlevande ska minnas sina anhöriga utan en fast plats och ett namn att sörja vid.
Kyrkogårdar får sägas vara en plats dit man vänder sig när man vill bearbeta en sorg. Det behöver inte nödvändigtvis vara saknaden efter en avliden anhörig. En kyrkogård kan också vara en plats att fly till när vardagen tagit en vändning och man själv vandrar på den smala stigen mellan ljus och mörker. Många av oss har säkert vandrat längs med denna stig. Några kanske befinner sig mitt på den och vet inte riktigt var och när den slutar. Bara att den förr eller senare gör det.
Vill man fly det man försöker fly, är kyrkogårdar en plats dit många gärna vänder sig. Jag tror inte det har så mycket med religion att göra, snarare stillheten och tystnaden som omgärdar dessa platser. Två faktorer som utgör grunden när tankar försöker samlas och man kämpar med att omvända det mörka till något betydligt ljusare.
På moderna kyrkogårdar finns en oas mitt i oasen. Minneslunden.
Inga namn, inga utstakade platser, inga påkostade utsmyckningar, men ack så många minnen dessa platser bär på. Man vet att nära och kära har sin sista vila här. Många kanske känner deras närvaro, förnimmer deras ansiktsdrag och karaktärer. Man tänder ett ljus, lägger en blomma i anonymitetens namn eller bara sitter på en bänk och låter minnena passera revy. Jag minns fortfarande den unga mammans ord till sin dotter, när vi besökte minneslunden under Alla helgons dag i november och såg de tusentals ljus som tänts till minne av någon när och kär. ”Varje ljus är en människa som inte längre finns”.
Åtta ord som skänker tanke. Åtta ord som bär på minnen utan att vi förstår. Åtta ord som säger mer än vi kanske vill veta.
Ni som följer bloggen, känner till min fascination för kyrkogårdar. En del av mig fascineras av den miljö som varit kuliss till otaliga av de skräckfilmer man växte upp med som ung. En del av mig fascineras av tanken att vandra runt bland gravstenar som berättar historier, varav många förmodligen är långt mer spännande än dagens bästsäljande romaner. En del av mig fascineras också av det faktum att dessa platser är de sista vi vilar på, eller gör vi det…? ”Den sista vilan” kanske bara är en plats där det yttre av våra kroppar lämnas, medan det inre lämnar den här världen för en helt annan, långt härifrån…?
Nu blev det långt och jag som egentligen bara ville visa tre bilder på vackra blommor som lagts i Minneslunden på Nyköpings nya kyrkogård.
Allhelgona
Allhelgonadagen firar vi till minne av de som gav oss det vi har. Alla har vi nära och kära som gått bort och som vi minns med både glädje och sorg.
Frugan och jag gick omvägen över Nya Kyrkogården, innan vår traditionella lördagsfika på stan. Vi hade med oss ett gravljus, som jag för länge sedan köpte till min hustru i tron att det var ett doftljus. När vi kom upp till kyrkogården, var där fullt med bilar på parkeringen och innanför murarna många besökare som hade tänt eller var i full färd med att tända ljus på sina anhörigas gravar.
Vi placerade vårt ljus i minneslunden där flera av mina förfäder och släktingar tillbringar sin sista vila. Det kändes inte okej att gå runt med kameran och ta bilder bland människor som vördade och kanske sörjde sina anhöriga, så jag lät den hänga över axeln.
En bild blev det dock på min frus morföräldrars grav. Pyntad, fin, välskött och precis intill en nygrävd grav där kransar och blommor låg placerade på den lilla upphöjning där gräset ännu inte börjat växa.
Säg den kyrkogård som inte visar upp bilder som för tankarna till alla de skräckfilmer vi sett i unga år och som inte sällan utspelar sig på just kyrkogårdar. De här träden som sträckte sig mot en gråmulen himmel, skulle göra sig bra i en gammal Boris Karloff-skräckis. Vad finns bakom porten på bilden?
Vi gick ned på stan, tog vår fika och inhandlade lite nödvändigt. Därefter tänkte vi att den här helgen var till ända, men icke…
Efter en god middag, lite gott vin och en stund framför tv:n, kunde jag inte hålla mig. Jag ville ta bilder av Nya Kyrkogården i mörker. Planerna var att ge sig upp tidigt på söndagsmorgonen för att kunna ta bilder utan att störa andra besökare. Nu brukar jag vara morgonpigg, men vädret är inte alltid att lita på, så jag bestämde mig för att bege mig upp på kvällen. Frugan ville gärna följa med, så vi tog oss upp via dåligt upplysta gångbanor, mörka stigar och kom så fram.
Självklart ska en kväll på en kyrkogård inramas av en lite kuslig atmosfär och en fullmåne i dis känner ni säkert igen från en och annan vampyr- och zombiefilm. Skaplig rekvisita m.a.o.
Fullt med bilar på parkeringsplatsen, inte riktigt efter planerna. Det kändes dock inte lika påträngande att gå runt och föreviga det vackra efter mörkrets intåg och jag insåg snart att jag inte var ensam med en kamera.
Det kändes värdigt att bara sitta på en bänk och tänka på alla de som inte längre finns bland oss.
En ung mamma som gick förbi med två små barn, sade just detta. ”Varje ljus som är tänt är en människa som inte längre finns bland oss” och det fanns tusentals tända ljus bara i minneslunden. Bilden nedan tog jag med vitbalansen ”skugga” och därav det lite mer värmande skenet. Tyckte det passade bra i sammanhanget.
Övriga bilder är tagna med automatisk vitbalans och visar verkligheten som den var. Dock inte mindre värdigt.
Den halvtimmen frugan och jag satt kring den lilla dammen i minneslunden fylldes med folk som kom och gick. Skäms nästan att säga det, men det här var mitt första besök på en kyrkogård under denna firade helg. Det gav mersmak, om man nu tillåts säga detta om kyrkogårdar och sörjande människor. Med mersmak menar jag dock den värdighet och den rofyllda atmosfär som finns bland människor som förstår vikten av att hedra avlidna anhöriga och den sorg och saknad som finns hos många.
Det var inte bara i minneslunden omgivningen lystes upp av tända ljus. Vid nästan varje gravsten stod ett ljus och brann. Det sorgliga i att se gravplatser utan varken blommor eller ljus, är nästan svår att ta till sig. Har dessa avlidna personer inga släktingar i livet eller har de glömts bort för tid och evighet, saknad av ingen?
Lika sorgligt är det att ta del av de historier som finns bevarade på kyrkogårdar. Den här graven var rikligt smyckad och uppenbart välbesökt. Under dessa blommor och tända ljus ligger en liten flicka som bara blev 1 år. Vad var det som ryckte bort henne från hennes glada föräldrar? Vad var det som gjorde att hon aldrig fick uppleva detta med skola, lekkamrater, kärlek och att bilda familj?
Det vilar onekligen mycket sorg bakom alla de gravstenar som står symbol för liv som släckts, många alldeles för tidigt. Jag har medvetet gjort flickans namn suddigt.
Jag tror på fler besök på kyrkogårdar under Allhelgonahelgen. Det var, eller är, en tradition jag hoppas förs vidare av kommande generationer.