Glad Påsk?

Äntligen en lite längre ledighet än de två dagar som bara svischar förbi. I påskhelgen skulle utemöblerna fram och grillen tändas för årets premiär, men…

…så vaknar man till detta.

Snö, minusgrader och på radion nämner man att det slagits köldrekord bara några mil från Nyköping. Minus 17º i Floda.

Förvisso blev det fint vinterväder under Påskafton, med ett tunt snötäcke och ett par plusgrader under den klarblå himmelen, men nog hade jag hellre suttit i en utemöbel, iklädd t-shirt med en kall öl i näven och väntat på att köttet skulle vara färdiggrillat.

Nu blev det ändå några få bilder från vår lilla trädgård, men kanske inte de jag önskat.

Den lilla påskstämningen fick vi finna inomhus istället.

På promenad i huvudstaden, andra dagen

Dag två i vår huvudstad och vi vaknade tidigt och beslöt oss för att utnyttja morgonen för en promenad runt kvarteret innan frukost.

Vi svängde vänster utanför hotellentrén och passerade snart det Kungliga slottet och Slottskyrkan som badade i den tidiga morgonsolen.

Det är inte ofta man får chansen att ta bilder på dessa historiska byggnader utan ett myller av folk som förstör utsikten. I samma veva som jag tänkte knäppa första kortet, kom givetvis en buss med turister och svängde upp framför kameran. Irriterad väntade jag tills bussen nästan försvann ur sikte. Ni ser bakdelen av den bakom obelisken till vänster i bild. Om jag säger att det klev ut en hoper små japaner blir ni knappast förvånade.

Lejonbacken på andra sidan slottet var lika tom på folk och härifrån har jag minne från värnplikten och högvakten. Inte för att jag stod vakt just här (jag hade förmånen att få stå inne, precis utanför biblioteket), men här spatserade vi när vaktavlösningen ägde rum.

Vi fortsatte förbi, tog oss över Strömbron, svängde ned mot Strömgatan och över Riksbron tills vi stod framför Riksdagshuset.

På gågatan framför byggnaden stod poliser på vakt, utplacerade för att hindra eventuella vänner till den uzbekiske terroristen att angripa hjärtat i vår demokrati. Lyckligtvis klarade sig denna och andra viktiga byggnader från en andra våg av attentat, åtminstone för den här gången.

Vi fortsatte så vår promenad längs Västerlånggatan och slogs av den tystnad som rådde. Endast enstaka fotgängare var uppe lika tidigt som oss denna vårfina söndag. Det är inte ofta man får uppleva detta, så det gällde att passa på.

Passa på att ta bilder på de smala gränder som sticker ut som trådar längs med denna huvudgata. Ni som gått här vet vilket myller av människor som rör sig i alla väderstreck och omöjliggör chansen till bra bilder. Jag hade hoppats att solen skulle nå ned till gatorna på ett annat sätt än den nu gjorde, men kanske vi var lite för tidigt ute. Ni kanske, precis som jag, sett bilder när gränderna badar i solsken och kastar långa skuggor längs med gatorna. Det var de motiv jag hade hoppats på, men jag fick nöja mig med bilder av de smala gränderna utan turister som klev ut framför objektivet.

Den smalaste gränden i Gamla Stan och kanske i hela Sverige är Mårten Trotzigs gränd. Endast 90 cm på sitt smalaste ställe slingrar den sig mellan Västerlånggatan och Prästgatan. Så förbannat trist att dessa misslyckade individer till klottrare saknar ett bättre sätt att hävda sig på än att förstöra riksmonument på detta vis.

Solen letade sig ned på gatunivå på sina ställen, som här på Svartmangatan…

…och Stortorget, vars färggranna byggnader sällan kan förevigas utan ett myller av folk som skymmer sikten.

Vi återvände till hotellet och intog en alldeles förträfflig hotellfrukost. Av rösterna att döma var antalet turister från olika delar av världen stort och vi undrade hur de såg på Sverige efter fredagen och vad som sades på språk vi inte förstod.

Efter lite uppfräschning på rummet, var det dags för dagens långpromenad.

Strandvägen låg ganska tom på förmiddagen och här har ”ganska tom” en annan innebörd än i vår lilla stad…Nyköping. Ni som gått längs med gågatan vet vilket myller av människor ni har sällskap av och alla köer som väntar på att få ta någon av båtarna ut på sjön. Riktigt så var det inte nu, men vi var definitivt inte ensamma där vi passerade alla privat- och nöjesbåtar som ligger ankrade vid kajen.

Vi gick över Djurgårdsbron till Djurgården där målet egentligen var Valdemars udde, men vi insåg att promenaden skulle bli för tidsödande. Vi vände därför vid Gröna Lund och svängde ned mot Falkenbergsgatan och Djurgårdsvägen. På just Djurgårdsvägen passerade vi ett museum som åtminstone jag aldrig besökt, men det låter som ett framtida projekt och detta tillsammans med ett vikingamuseum som snart slår upp sina portar.

Spritmuseet

Vi fortsatte också förbi turistmagneter som Vasamuseet, Junibacken och passerade en öppen yta där man enligt informationstavlor förbereder ett stort monument över Estonia eller möjligen en tillbyggnad av det befintliga. Det finns nämligen redan ett monument över de 852 som omkom i tragedin, vilket restes 1997.

Läs mer om Estoniakatastrofen här.

Vi fortsatte förbi alla dessa intressanta ställen och tog oss genom den Blå porten och ut på gångstigen på andra sidan Djurgårdsvägen. En mycket vacker plats som deltagarna i Tjejmilen stönat sig igenom. Vi var ett grabbgäng som för några år sedan låg på gräsmattan och njöt av en härlig sommarvärme med medhavd ölkasse och chips, samtidigt som våra fruar och flickvänner kom stönandes längs stigen. Bra jobbat tjejer, skrek vi där vi låg.

Nu, precis som då, satt Jenny Lind på sin tron och tittade ut över folkvimlet.

Svårt att förstå just nu, men förra helgen var försommaren här och på väg tillbaks längs Strandvägen stannade vi till vid en av de barer vi alltid brukar besöka på våra resor till Stockholm under sommaren. För första gången i år kunde vi slå oss ned i bekväma utemöbler för för årets första utefika.

Det är en viss känsla att sitta här och se alla de hundratals människor som passerar förbi, ingen annan lik.

Vi satt i en halvtimme och njöt av den värmande solen innan vi fortsatte bort mot Kungsträdgården.

För första gången befinner jag mig i Stockholm när de berömda Körsbärsträden blommar. Nu hade de inte slagit ut för fullt, men det bekymrade inte alla turister och heller inte mig. Även dessa träd är en turistmagnet, dock kortlivad.

Är ni intresserade av att se dessa träd blomma för fullt ska ni vänta tills nästa helg, när också Stockholms japanska förening firar sin årliga Sakura Matsuri (Körsbärsblommans dag).

Vi hade inte bara tid att njuta av dessa vackra träd/blommor. Vi tittade också till Medeltidsmarknaden som ägde rum strax intill och banne mig om vi inte också hann ta en öl/ett glas rosé på en av barerna i Kungsan. Nu värmde solen så pass att jackan åkte av och näbben vändes upp mot den varma solen. Så sköööönt och vem kunde ana att det skulle snöa bara en vecka senare? Vädrets makter är sannerligen lynniga dessa tider.

Från Kungsträdgården begav vi oss till Hötorget för att inhandla de rosor vi sedan lade i blomsterhavet på Sergels Torg. Jag kan lova att vi inte var ensamma om att köpa blommor och som jag beskrev i tidigare inlägg var handlarna inte sena att utnyttja detta genom en barock prishöjning. Tragiskt mitt i det tragiska.

Vi fortsatte från minnesplatsen vid Sergels Torg, ned mot Kornhamstorget där vi letade upp en restaurang för att inmundiga vår brunch. Det blev mitt emot No53 där vi åt brunch dagen innan. Vad stället hette minns jag inte, men det höll inte riktigt samma klass som nämnda restaurang, men var ändå helt okej. Även om solen värmde var vi ganska glada över att sitta inomhus. Vinden hade tilltagit och låg på så att den tog vägen genom de smala gränderna. Tjejerna på uteserveringen på No53 hade besvär med sitt hår som inte ville ligga som de ville.

Vi hade ett par timmar över, så vi strosade lite kring Lilla Värtan för att snart välkomnas av denna staty ute på Helgeandsholmen.

Ni har säkerligen sett den där den står längst ute på den lilla ön. Dock är jag säker på att många av er missat museet som ligger strax nedanför Norrbro som leder tvärs över Helgeandsholmen. Medeltidsmuseet som tyvärr är ganska svår att hitta, men som är ett av de mest intressanta museerna i stan.

Vi har varit här förut, men eftersom det är fri entré är man dum om man inte utnyttjar den lilla tid man ändå har. Har ni inte besökt museet ska ni definitivt göra det.

Bland många intressant föremål finns en rekonstruktion av Birger Jarl som sägs vara den som grundade Stockholm år 1252.

Den här köpmannen var kusligt lik en riktig människa och man bara väntade på att han skulle ropa Välkommen!

Det finns otroligt många spännande föremål, som denna Jesusstaty från tidigt 1300-tal…

…och denna riddare i full mundering…

…fast mest intressant är att läsa om det Stockholm som växte fram på 1200-talet, dess spännande historia och alla celebriteter vi läste om i skolan. Vi hade inte tid att fördjupa oss mer den här gången, men jag misstänker att det inte är sista besöket på detta museum.

Medeltidsmuseet

Ett av skälen till att vi inte kunde fördjupa oss mer, var att vi bar på vår packning. Vi var nämligen på väg till Centralstation och det tåg som skulle ta oss tillbaks till Nyköping.

En trevlig helg i Stockholm var på väg mot sitt slut. Det är bara att konstatera hur vacker vår huvudstad är, hur mycket det finns att se, hur mycket vi ännu inte sett trots att resor upp hit och hur sårbara människor är när ondskans makter visar sin brist på respekt för mänskligt liv.

Stockholm kommer att bestå, vi kommer att återvända och även denna resa bjöd på upplevelser man bär med sig i vardagen. Fast trots allt. Att vistas i Stockholm några dagar…ja. Att bo här för jämnan…nej.

Det som ändå kom att prägla helgen var trots allt det tragiska som inträffade fredagen den 7:e april klockan 14:53.

Med denna bild ska vi minnas de fyra som omkom i attentatet och hoppas att dessa vidriga ursäkter till människokräk som terrorister är, ska falla i glömska så fort det bara är möjligt.

 

 

På promenad i huvudstaden, första dagen

Det var inte bara terrorattentatet som präglade vår helgresa till Stockholm. Det var också långa promenader i de mer centrala delarna av vår huvudstad. Bilderna och orden får på ett enkelt sätt sammanfatta de två dagarna, kompletterade med länkar till några av målen vi utforskade.

Vi bodde på hotell Reisen, ett ganska litet, anspråkslöst och trevligt hotell mellan Bredgränd och Kråkgränd i Gamla stan. Entrén har utsikt över Skeppsbrokajen, men vårt rum vätte mot en av de smala gränderna. Gammalt och nytt i en härlig mix, där korridorerna var lite speciella med sina tegelväggar och välvda golv.

Ett hotell att rekommendera, inte minst p.g.a. dess utmärkta läge i utkanten av Gamla stan, med det Kungliga slottet knappt hundra meter bort och gångavstånd till flertalet välkända turistmål.

Hotell Reisen

Efter att vi hade checkat in vårt lilla bagage och snyggat till oss (som om det skulle behövas) begav vi oss mot Slussen som just nu genomför en stor ombyggnad. Vi passerade genom träbarrikader och staket som skiljde byggarbetsplatsen från fotgängarna och begav oss upp mot Söders höjder.

Första stoppet var på Fjällgatan där denna för mig okända byggnad blickade ned mot Fotografiska där en utställning av den nyligen avlidne Lennart Nilsson visas…

Frugan var sugen på den och det var väl egentligen jag också, men befinner man sig i Stockholm under knappa två dagar är kanske inte utställningar eller museer det första man tänker på.

Vi befann oss nu intill Ersta sjukhus och Folkhögskola där frugan en gång pluggat. Bortom detta vackra område ligger en av Söders mysigaste områden, Kvastmakarbacken. Kvastmakarbacken är egentligen en gata som kantas av byggnader vars kulturhistoriska värde har klassat dem som byggnadsminnen. De första byggnaderna i området stod färdiga redan på 1700-talet och områdets namn sägs härröra från de kvastmakare som bodde här.

Inte långt från Kvastmakarbacken ligger Vita Bergen som toppas av den mycket ståtliga Sofia Kyrka. Ursprungsnamnet på berget är Kråkberget, vilket det fick redan 1668.

Stora delar av området är numera klassat som kulturreservat. Så sent som i slutet av 1800-talet var detta ett av Stockholms allra fattigaste kvarter och än i dag kan man se några av dåtidens arbetarbostäder strax nedanför kyrkan ni ser ovan. 1888 började man bygga parken som idag är ett populärt utflyktsmål för både turister och stockholmare. Otaliga konserter och teaterföreställningar hålls också i området. Väl värt att spatsera genom.

Högsta punkten ligger bara 46 meter över havet, men utsikten över både gammal och nytt är nog så fascinerande.

Cornelis Vreeswijk är nära sammankopplad med Söder och här går man inte bara i trasiga skor, utan också utan.

Går gör man också från Vita Bergen och det gör man förslagsvis nedför de branta backarna, förbi de gamla byggnaderna och till den livliga Götgatan.

Hungern satte nu sina spår och vi började leta efter en restaurang. Den fann vi vid Kornhamnstorg där det smakade gott med en Bookmakertoast och två öl på No 53.

No 53

Nästa anhalt var hotellet, där vi tog en kort middagslur innan det var dags för nästa långa promenad.

Den här kända vyn kan ge en hint om vart vi var på väg.

Vandrarhemmet af Chapman har fotats från alla väderstreck och vinklar, men den är fortfarande imponerande där den ligger intill Västra Brobänken. Precis bakom fören ligger förövrigt hotell Reisen.

Det fanns andra intressanta farkoster i vattnet. Den här kombinerade båten/bussen tar turister runt Stockholm, både på gator och i vattnet.

Skeppsholmen som vi vandrade runt, var under 300 år en militär förläggning, vars verksamhet pågick ända till 1968. Här ligger idag Moderna museet, Östasiatiska museet, Kungliga konsthögskolan samt en rad utställningshallar. Utmed Östra Brobänken ligger de privata husbåtarna tätt. Den här gamla styckekranen från 1751 är fortfarande funktionell. Dess föregångare stod på plats redan 1647 och också den var ämnad att lyfta kanoner i och ur dåtidens krigsfartyg. 1935 blev kranen klassad som ett byggnadsminne.

Lite lek i Photoshop och bilden jag tog fick en liten mer antik prägel.

Skeppsholmen ursprungliga namn härrör från 1100-talet och var då Wangsö och bestod då mest av kala klippor. På 1500-talet bytte ön namn till Lustholmen och gjordes då till ett rekreationsområde till Vasaättens kungar. 1634 flyttade så marinen sin stab från Blaiseholmen till ön och snart följde marinens fartygsvarv till området som då bytte namn till Skeppsholmen.

En mycket intressant plats i Stockholms historia, men det var inte här vi avslutade vår första dag i Stockholm.

Nej, vi gick samma väg tillbaks, förbi Gustav Adolfs torg, över Vasabron och ut mot Riddarholmen. Härifrån var det tänkt att fota solnedgången över Stockholm, men vi var lite för tidigt ute och gick istället vidare mot Stockholms stadshus.

Här mötte vi tända marshaller, brinnande facklor och en hel drös med finklädda servitörer/servitriser som var på väg in genom entrén till Blå hallen. Helt klar var någon fin middag på gång, men vi lyckades aldrig lista ut vilken och vilka gästerna var.

Stadshuset i sig är en sevärdhet man någon gång ska utforska närmare. Det gjorde vi inte nu, men däremot vid ett besök för några år sedan. Att köa till hissarna upp i det berömda tornet var då ingen god idé. De ringlade långa och tiden räckte inte till för att invänta en glesare köbildning, så just tornet har jag ännu inte besökt. Innandömet har jag däremot sett i en guidad tur. Den berömda Blå hallen är precis lika pampig som bilderna visar från Nobelfesten, men frågan är om inte den Gyllene salen där dansen efter banketten tar priset. Den mycket vackert dekorerade salen från 1909 formligen lyser i ett gyllene sken och om solens strålar når in i rätt vinklar kan även amatörerna fånga bilder som fängslar nära och kära. Jag misstänker att ett nytt besök ligger i framtiden.

Stadshuset

Från Stadshuset har man också fin utsikt mot Hornstull och som här, Riddarholmen.

Kvällen kom och med den en pånyttfödd hunger. Vi hade redan stakat ut vårt mål för dagens sista måltid. Restaurang Movitz vid Tyska Brinken i Gamla Stan. Den restaurangen sprang vi på för ett antal år sedan, när en inkastare gav oss reklamblad när vi kom gående på Västerlånggatan. Restaurangen är inte lätt att hitta och det är synd. Förvisso är det oftast fullt med folk, även utländska turister, men för många är denna restaurang okänd. Synd, för här talar vi om klassisk Stockholmsmiljö anno 1700-tal. Vet man inte om att det ligger en restaurang här, är det lätt att vända och gå vidare. Man kliver nedför branta trappor och in i ett förrum där det är så lågt till tak att långa personer som undertecknad måste böja sig. Man öppnar en dörr och kliver in i något som kan beskrivas med ord som slitet och rörigt och på en stol sitter Bellmans Movitz tillsynes redlöst berusad.

Snart inser man dock att restaurangen är en pärla. Mysig lokal med en touch från Bellmans tid, välvda tak och levande ljus som ramar in väggarna. Personalen är mycket trevlig och maten….ja, maten är minst sagt suverän och priserna är helt resonabla för att vara en så centralt belägen restaurang i ett turisttätt områden. Movitz har blivit något av en favorit och detta var varken den första eller sista gången vi sätter oss ned och tittar igenom deras meny.

Movitz vars hemsida inte håller samma klass som maten.

Mätta och belåtna traskade vi sedan genom Gamla stan, glada över att vi slapp ta tunnelbana eller buss för att komma till hotellet. Trots det tråkiga som hände dagen innan blev vår första dag i huvudstaden riktigt trevlig och jo….vi fick se en solnedgång över stan.

 

 

 

Terrorn slår till

Vi var i Stockholm över helgen, en resa vi planerat sedan länge. Föga kunde vi ana att vi skulle bära med oss minnen av både glädje och sorg.

Klockan 14:53 i fredags körde en lastbil i full fart nedför Drottninggatan med riktning Sergels Torg. I lastbilen som var stulen satt en individ man inte kan kalla för något annat än ”satans mördare”. På sin färd nedför gågatan lämnade han död och förintelse bakom sig, troligen helt likgiltig inför de liv han släckt och de mardrömmar som många kommer att bära med sig resten av sina liv.

Jag hörde nyheten någon timme innan jag skulle stämpla ut inför helgen och den väntande resan. Detta minuterna efter att frugan sms:at och berättade att hon tagit ett tidigare tåg hem och var på väg med riktning Nyköping. Ganska snart hade alla hört eller läst nyheten och intresset för att arbeta avtog i takt med att chocken och vreden tilltog.

Det lades lite sordin på stämningen under fredagskvällen och allt eftersom rapporterna ramlade in insåg vi att Sverige och vår huvudstad kan räknas in bland de städer som på senare tiden drabbats av den moderna tidens största gissel, de religiösa fanatikerna. Nu var det aldrig tal om att ställa in resan för vår del. Vi hörde att tågtrafiken var inställd, men skulle återta sina ordinarie avgångar morgonen därpå.

Tidigt på lördagsmorgonen satt vi då på tåget till Stockholm, staden som dagen innan drabbats av ett terrorattentat.

Vi anlände vid 10-tiden och märkte genast hur lågmäld stämningen var. Ni som befunnit er utanför Centralen och gått i riktning mot Sergels Torg, vet hur livlig trafiken normalt är, hur människor ilar förbi från punkt A till B och stan sjuder av liv. Den här morgonen var inte lik de övriga, det kändes direkt.

Drottninggatan och platsen för attentatet låg i vår färdriktning och utanför Åhléns var det avspärrningar och en mängd poliser som vakade. Strax intill Sergels Torg hade man rest ett staket där människor kunde placera blommor som en hälsning till de attentatsmannens offer. Redan så här tidigt på morgonen var staketen fulla och ramade in reportage-team från både svenska och utländska medier.

Bland de första vi får se är Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel, som precis lagt sina blommor bland de övriga och nu intervjuades av de olika mediebolagen. Det var inte lätt att få en bild av de bägge i trängseln och en bättre bild än ryggtavlan på Daniel blev det inte innan de drog iväg i bil, eskorterad av livvakter.

Vi söp in stämningen ett tag innan vi begav oss till hotell Reisen som ligger vid Gamla Stan. Det här inlägget hade jag inte tagit i beräkning, men jag gör lite hopp i helgens innehållsförteckning.

Stans alla flaggstänger flaggade på halv stång, som denna utanför Ersta diakoni på Södermalm.

Morgonen efter tog vi en promenad innan frukost. Nyfikenheten drog oss mot Sergels torg och platsen för attentatet. Nu var platsen fylld med blommor och många var redan på plats för att fotografera.

Polisen gjorde ett utmärkt jobb och borde ha en eloge för att man så snabbt hittade skitstöveln som nu sitter häktad. Många hade köpt rosor som man gav de poliser som stod stationerade kring Drottninggatan och Sergels torg och många polisbilar hade dekorerats med välförtjänta blommor.

Senare på dagen återvände vi igen.

Vi tog oss till Hötorget för att köpa två stycken rosor vi ville lägga bland alla andra på minnesplatsen. Finns det något negativt att tillägga är det hur dessa blomsterhandlare utnyttjade situationen och höjde priset rejält, allt i vetskap om att blommorna skulle gå åt ändå. Lite sorgligt mitt i det redan sorgliga.

Två röda rosor inhandlades till minne av de fyra som dog och alla de som skadades.

Vi gick Drottninggatan ned och i samma färdriktning som terroristen och mördaren. Vi var inte ensamma, utan hade sällskap av tusentals som gjorde samma promenad. Ingen tänkte nog i denna stund att en andra våg med attentatsmän kunde iscensätta något ännu värre. Känslan var nästan overklig och överallt låg blomsterarrangemang, bland annat vid dessa stenfigurer som inte mäktade med att stoppa lastbilen på sin vansinnesfärd.

Vid minnesplatsen hade antalet blommor växt till ett sådant hav att de uppställda staketen inte längre höll. Istället hade man flyttat allt till trapporna ned till Plattan.

Här trängdes folk och kön att få gå fram och lägga ned sina blommor, gosedjur, flaggor och andra minnessaker ringlade lång. Män, kvinnor, unga, gamla, svenskar, invandrare, turister…sorg ser ingen skillnad på människor. Särskilt gripande är det att se barn uppträda vördnadsfullt och på sina egna små vis hedra människor som inte längre finns bland oss.

Ovanför Plattan stod människor i kö för att fånga den mäktiga tillställningen nedanför…

…och just därnere samlades allt fler sörjande och blomsterhavet bara växte och växte.

En timme senare arrangerades en stor manifestation som enligt media samlade tiotusentals människor. Vi hade inte tid att bevittna denna, men hörde sång och musik eka mellan huskropparna.

Hela helgen låg det en vördnad i luften. Samma respektfyllda känsla följde oss och vi var inte ensamma. Man såg människor i alla åldrar som hade köpt blommor och var på väg mot attentatsplatsen. Man såg människor, unga som gamla, som öppet grät. Överallt hörde man samtal om händelsen och samtalen blandade chock, förtvivlan och vrede, men man såg också poliser som fick kramar, personer som delade ut rosor till okända, män med mc-västar som lade en blomma på minnesplatsen och turister som med tårar i ögonen tröstade andra.

Tänk att det måste till en sådan avskyvärd händelse för att ena en nation. T.o.m. gårdagens tv-sända intervjuer med politiker från olika partier var fyllda av respekt och borta var alla hårda ord och sandlådefasoner.

Det här var en helg att minnas på många sätt. Det är något med våra resor och händelser som etsar sig fast i minnet. För ett antal år sedan var vi i Kairo, bara någon vecka efter ett attentat i ett av turistkvarteren. I höstas anlände vi Florida bara några dagar innan orkanen Matthew. Dessa var ganska lätt att vifta bort, men när tragedier sker på hemmaplan och bara några mil bort, känns det betydligt närmare. Inte bara avståndsmässigt, utan också känslomässigt.

Jag tänker på den 11-åriga flicka som var på väg att möta sin mamma, glad och sprallig som 11-åriga flickor är, men som aldrig mer fick se sin familj. Jag tänker på den 31-årig Mailys från Belgien och den tio år äldre Chris från England, vars barn frågar varför deras mamma och pappa inte kommer hem. Två turister som betalat tusenlappar för att kanske för första gången besöka Sverige och Stockholm. Kvinnan från Uddevalla vet vi lite om, men inte heller hon fick återse sin familj och sina vänner.

I skrivandets stund ligger nio människor på sjukhus, varav två mycket allvarligt skadade.

Trots det tragiska, är det ett under att inga fler dog eller skadades. Ni som sett filmupptagningar från vansinnesfärden och hört vittnens berättelser, förstår att den här tragiska skitstöveln som inte ens hade rätt att vistas i Sverige, var ute efter mer. Att ”bara” fyra dog får nog ses som ett misslyckande i den ruttna värld dessa individer befinner sig i.

Glädjande nog visade Stockholm att man inte viker ned sig för terrorn och detta ska vi alla ta med oss när vi står enade mot de människor som vill oss och de demokratiska värderingarna illa.

Mitt i all sorg, måste jag visa den här bilden som är helt underbar. Tagen av Tomas Oneborg och publicerad i SvD.

Hände det inte något trevligt under helgen, undrar ni? Jo, mycket och det återkommer jag till.

 

Håll grytan kokande

Att koka upp vatten i en stor kastrull tar sin lilla tid, i alla fall om man har en spis som såg sina bästa år för länge sedan. Det gäller att roa sig under tiden och leda tankarna bort från en hungrande mage. Varför inte plocka fram kameran och ta lite anspråkslösa bilder?