Värt det

Så här dags på året måste man kliva upp tidigt för att fånga soluppgångar och himlar med färg. Det är värt varje minut av sömn man missar, fast i sanningens namn vaknade jag tidigare än jag ville. Nu när inga matcher i Premier League spelas, kan man dock ta tillbaks mycket av sömnen genom en tupplur på eftermiddagen. Värt det som sagt.

Jakt på dåligt väder

Rubriken låter kanske kryptisk, för vem jagar dåligt väder när sommaren inlett både svalt och regnigt?

Det är egentligen inte dåligt väder jag jagar, utan det vackra väderfenomen som syns på himmelen efter solen brutit igenom regntunga moln. Regnbågen.

Jag har sett oerhört vackra bilder på regnbågar över Nyköping de senaste veckorna, både på bloggar, på Instagram och i sociala medier. Själv har jag inte lyckats fånga regnbågar på en enda bild i år. Antingen har jag jobbat eller så har den inte synts till i området där jag bor.

Därför fanns det hopp nr jag under veckan som gick såg denna syn från vår lilla trädgård.

Lovande, inte sant?

Ner i hobbyrummet efter kameran, på med kläderna och iväg mot regnet. Stegen tog mig mot de berömda garagelängorna i Hemgården, där jag hoppades att regnet skulle dra in. I fjärran tornade molnen upp sig och att de innehöll regn gick inte att ta miste på. Att man stundtals skymtade solen gjorde att förhoppningar fanns om en regnbåge som skulle uppenbara sig.

Jag väntade och väntade och väntade….

Plötsligt kändes det inte som att vädret var med mig och synen av en regnbåge kändes avlägsen. Jag gick några varv runt garagen, men insåg snart att väntan var förgäves och slängde därför kameran över axeln och begav mig hem. Regnmolnen drog förvisso in över stan, men…

…något regn fick vi inte i Högbrunn, förutom några futtiga droppar som letade sig ned och fastnade på våra fönster.

Besviken fick jag konstatera att någon bild av en regnbåge fick jag inte denna kväll heller. Än mer besviken blev jag när jag dagen efter kikade in på Instagram, Facebook och fick se mängder av fina bilder på regnbågar, samtliga tagna över Nyköping. Så det uppenbarade sig en regnbåge trots allt, men som vanligt befann jag mig då på fel plats.

Så, får jag inte se en regnbåge, får jag väl spela lite Rainbow.

På Sörmlandsleden med frugan

Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.

Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.

Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.

 

Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.

Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.

Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?

”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.

Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.

Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…

…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.

Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.

Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?

Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.

Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.

Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.

Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.

SN

Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.

Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.

Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.

 

 

Kort skärpedjup

Ännu en av alla promenader i Nyköping. Ni kanske ledsnat, men jag får aldrig nog. Fast lite variationer förgyller alltid och på den här promenaden försökte jag fånga motiven med ett skärpedjup på 4.0-5.6. En utmaning som lönar sig när det lyckas och det får jag väl säga att åtminstone någon av bilderna blev.

Det blev en lång promenad som tog mig genom kyrkogårdar, friluftsanläggningar, genom tunnlar, över broar, mysiga caféer, gamla sjukhusbyggnader, framrusande godståg, nedslitna kulturbyggnader och hemmets lugna vrå.

Ni får själva gissa var motiven är fångade.

Betraktelser 2 – i staden

Om förra inlägget visade vad man kan finna utanför Nyköping, visar detta något man kan finna i Nyköping. Välkända motiv, några fångade på ett vis man annars inte gör.

Inte mycket att orda om, bara se…

…på haren som satt stilla och bara väntade på att fotograferas nedanför slottet.

Vår fina hamn dit jag gick efter kvällsskiftet för att fånga området i skymningen.

En tom bänk utanför Nils Oscars, inte sällan upptagen av stans…ja, ni vet.

Flaggan som fladdrar utanför slottet, sett genom de kaskader av vatten som fontänen sprutar ut.

Värmeverket som förvisso fotats från Lindbacke, men som ändå får tillhöra ämnet ”i staden”.

En regnig dag lämnar ofta efter sig vattenpölar som kan utgöra intressanta föremål för spegelbilder. Som här utanför Sunlight.

Nedanför Myntans äldreboende betar nu kor och en ko framför siluetten av en stad kanske inte många är vana att se, men i Nyköping kan man det.

En gammal fiskeskuta, till synes övergiven nere vid Spelhagen.

Näckroserna har börjat blomma i Svandammen. De finns i olika kulörer och det här är nog min favorit.

Slottet ja. Nyköpingshus är fotat ur alla vinklar och i alla väderlekar. Det här motivet tillhör nog det vanligaste.

Sist, men inte minst. Teaterparken med dessa teater är en ganska bortglömd pärla i vår stad. Alla stadsbor med en kamera har bilder på slottet, men hur många har teatern på bild?