Aj-aj-aj

Jag tänkte frångå principen att illustrera min vardag i bilder och ord. I det här inlägget blir det bara ord och inga bilder, förutom den här.

Den får symbolisera de händelser som utspelats i min vardag. Det handlar om tävlingsdjävlar, smärta och ett o annat fniss.

Tävlingsdjäveln finns nog hos oss alla. Oavsett om det är en tennismatch mot bästa vännen, kortspel med de närmsta samlade eller ett onlinespel i mobilen vill man bara vinna. Man vill vinna så gärna att förnuftet gömmer sig bakom närmsta hörn när tävlingsdjäveln kommer traskande med rak rygg. Det här inlägget handlar om just detta och i huvudrollen återfinns jag själv, min bror, min syster och några andra.

Vi börjar för ett antal år sedan. Vi var ett gäng kompisar som under några år träffades vid flera tillfällen för att tävla i en 5-kamp med grenar vi själva valt ut. Givetvis på lek och med en avslutningsfest där god mat och dryck intogs tillsammans med glada skratt och minnen från grenarna vi tävlat i. En delgren i denna tävling var simning i form av en stafett. Tävlingen avgjordes i Sunlights lilla 25 meters-bassäng och fick ett snöpligt slut för ett av lagen.

Tävlingen var simpel. Först i mål fick x antal poäng och sedan i fallande skala till laget som kom sist och därmed kammade hem 0 poäng. Klara, färdiga, gå och de första simmarna for iväg med varierande simstilar som nog skulle uppfattas som ganska suspekta i en tävlingssimmares ögon. Aj-aj-aj hördes från en av banorna innan den tävlande ens hade vänt vid den andra änden av bassängen. Kramp! Den tävlande lyckades hålla huvudet ovan vattnet, men kved högljutt så att det ekade i simhallen. Han kom ingen vart, varken fram, bak eller upp på säker mark. Lagkamraten, min bror, kastade sig i vattnet för att ta upp kampen med övriga lag, väl medveten om att hans lag låg ohjälpligt sist p.g.a. kompisens tillstånd. Det gick bra fram till vändningen och bror sprattlade på bra för att åtminstone hinna ikapp simmaren närmast. Aj-aj-aj hördes direkt efter vändningen. Kramp! När övriga lagen klappade kaklet för sista gången stod två deltagare från samma lag och kved en bit ut i bassängen. Kramp kan göra fruktansvärt ont, men det fanns nog ingen förutom de två lagkamraterna som inte skrattade högt, men hjärtligt. En historia som det berättas om än idag.

Nästa episod utspelade sig i somras och här var lillasyster involverad i en annan incident som det talas vitt om i våra kretsar. Frugan och jag hade varit och ätit mat på en av Nyköpings restauranger. Vi hade kontakt med syster och svåger som satt på en av de andra och vi bestämde oss för att träffas på den tredje för att tillsammans ta några glas öl och vin. Det blev inte bara några glas, fast å andra sidan är allt relativt. Lite senare på kvällen skildes vi åt. Frugan och jag tog cyklarna och trampade hem. Syster och svåger lockades av ropen från en son som tillsammans med vänner festade runt på den fjärde restaurangen.

På kvällen dök det upp en bild på Instagram. En lillasyster med blodigt och blåslaget ansikte. ”Helvete” tänkte jag och var på väg att ringa runt till vänner för att samla dessa och hämnas på de som slagit henne. Så var nu inte fallet. Syster och svåger insåg nog inte att 30-åringar klarar att festa lite bättre än deras föräldrar. Av dessa ord förstår ni nog att det blev några eller möjligen många glas för mycket på den fjärde restaurangen. På morgonen fick vi veta orsaken till det blåslagna ansiktet. Både syster och svåger hade den goda smaken att inte cykla hem, utan gick med cyklarna vilket är förnuftigt efter en kväll på stan. Nu bar det sig inte bättre än att syster ramlade med cykeln och stöp på näsan och med sig i fallet drog hon svågern som givetvis också stöp i marken med näsan före. Man ska givetvis inte skratta åt andras olycka, men än idag fnissas det ganska högt åt den bild som skickades runt till vänner och som visade två personer i sina bästa år med blåtiror, rivsår och andra märken i sina ansikten. Vad lär vi oss då av detta? Jo, att bära cykelhjälm när man går med cyklarna hem från krogen.

Det var lillebror och lillasyster som skapat rubriker vi kommer att minnas och skratta åt länge.

Jag då? Har inte storebror varit med om något liknande? Självklart och vad får ni läsa om i episod tre.

Vi tre syskon och våra respektive hade en egen liten 6-kamp för några år sedan, där par tävlade mot par och där alla fick hitta på varsin gren. Min brors flickvän valde badminton då hon i många år hade spelat detta tillsammans med väninnor. Sagt och gjort. Vi bokade några banor nere i Gumsbackens sporthall. Det var ett bra antal år sedan jag spelade badminton och ovanan märktes redan på uppvärmningen inför min första match. Jag förlorade dock den mot just brorsans flickvän och tävlingsdjäveln i mig kände sig inte nöjd. Nu var det revansch som gällde, men innan jag fick den hördes aj-aj-aj från banan bredvid. Jag tittade och såg frugan halta ut på sidlinjen med grimaserande min. Om det var muskelbristning eller en rejäl kramp minns jag inte. När jag såg att hon ändå tog det med ett leende kunde jag inte undanhålla en liten elak, men hjärtlig pik. Hon skadade sig i matchen mot min svåger och det var han som stod näst på tur för mig. Nu kände jag mig varm i kläderna och hela kroppen vibrerade av revanschlusta efter förlusten mot min bros flickvän. Det började bra och jag höll jämna steg med svågern. Min strategi gick ut på att trötta ut honom med växelvis korta och långa bollar. När det kändes som bäst och jag började hitta formen, så…aj-aj-aj. Nu var det min tur att halta ut från plan med en muskelbristning eller möjligen en rejäl kramp.

Det blev inga fler matcher för frugan och mig och därför kom vi ohjälpligt sist i denna gren. Senare på kvällen skulle vi träffas hemma hos bror och hans flickvän för att inta middag. Jag tror att alla som såg mig och frugan halta genom stan på samma ben fick sig ett gott skratt. Det var lite Monthy Python över det hela när vi tog oss fram på Nyköpings trottoarer med en stil som bara John Cleese kan efterapa.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, att badminton är en farlig sport.

 

 

Frukostpromenad

Varje lördagsmorgon, med undantag när vi inte är hemma, tar jag den långa promenaden från hemmet till Ohlsons bageri för att inhandla nybakat bröd till frukosten. Trött på torra limpor, youghurt och annat jag i bästa fall kastar i mig under veckorna, gör denna promenad till ett nöje. Förutom de färska bröden jag tar med mig hem, är Nyköping under tidiga morgnar något annat än Nyköping under dygnets andra timmar. Jag är inte ensam ute så här tidigt (mellan 05:00 och 06:00) och jag brukar heller inte stå först i kön på bageriet. Fast tystnaden och lugnet som infinner sig är annat än den trängsel, avgaser och irriterande ljud man hör på dagen.

Givetvis är kameran med på varje promenad, om nu inte regnet öser ned. Bilderna nedan är tagna under tre lördagar i augusti och nu börjar man ana att man inte behöver kliva upp okristligt tidigt för att fånga solen som går upp över stan.

Vecka 32 fångades dessa bilder och här var jag ute på vift över en timme innan Ohlsons öppnar på lördagarna, 06:00.

Ni från Nyköping känner igen motiven och kan kanske ana i vilken stadsdel vi har vårt hem.

Det blev en tur ned till slottet som sakta värmdes upp av solens första strålar.

Lördagen vecka 33 var jag lite sent ute, men kompenserade det med en längre promenad efter att brödet inhandlats.

Raka vägen på Storgatan, över Stora torget och över Stadshusbron ni ser på bilden nedan och varifrån bilden ovan togs.

Frukostbrödet inhandlades, men det blev som sagt inte raka vägen hem. Istället tog jag en promenad på Å-promenaden ned till hamnen där denna bild över Tovastugan och slottet togs.

Därifrån bar det av till Stora torget igen och nu hade solens strålar nått ända till St Nicolai kyrkan och i motljuset kastades långa skuggor över gräsmattan.

Ju närmare hemmet jag kom, ju mer lystes Nyköping upp av en sol från en klarblå himmel. Det gamla fabriksområdet började göra skäl för namnet.

Lördagen vecka 34 blev en rask promenad upp till bageriet. Vi hade lite andra planer för lördagen där en annan lång promenad stod att vänta. Ni har nyligen kunnat ta del av den på bloggen. Himmelen visade sig från en god sida den här morgonen och färgspelet kanske inte gör sig själv rättvisa när den fångas i en amatörfotografs kamera, men den rosaskimrande skyn kan ändå anas.

Jag kunde bara inte låta bli att ta en kort omväg förbi slottet. Av någon outgrundlig anledning brukar mina promenader ta den vägen.

Kanske inte en lika vacker gryning över Spelhagen som över Idbäcken, men nu det går ganska fort när natt förvandlas till dag och det är väl egentligen en smaksak om man ska tvingas välja mellan två bilder.

Har ni aldrig provat att kliva upp lite tidigare en lördag, gör det. Ta en härlig promenad, ta med kameran och fånga staden innan den vaknat på riktigt och avsluta med att köpa nybakat bröd till frukosten. Jag lovar att detta kommer uppskattas.

Övergång

Det har varit en lång övergång mellan sommar och höst. När detta skrivs är jag precis hemkommen från min traditionella lördagspromenad till Ohlsons bageri i Nyköping, där nybakat bröd alltid inhandlas till frukosten. Lätt regn, en temperatur på cirka 11° och löv som sakta dalar till marken. Jo, nu är hösten här.

Då återgår jag gärna till den övergång mellan sommar och höst jag nämnde. Sol, temperaturer runt 20° och en frodig grönska har kännetecknat denna period. Från den hämtas lite bilder som tagits under ett antal härliga promenader, ibland på egen hand och ibland med frugan.

En tom pet-flaska. Intressant eller hur 🙂 Vad har den med övergången att göra? Den kan symbolisera resterna av en motionsrunda i skogarna vid Dammgruvan efter vilken någon släckt sin törst.

Jag fick med en regnbåge även i år. Långt från lika magnifik som de jag sett på Instagram och heller inte tagen vid någon intressant plats på jorden. Frugan ropade från köket att en regnbåge syntes över grannhuset, så jag slet till mig kameran och tog den här bilden från entrédörren.

Morgonen efter syntes spår efter kvällens regn.

Skrönan om att många rönnbär ger en kall vinter har jag svårt att köpa, men är jag ute på hal i s i den frågan väntar oss en mild vinter i Södermanland. Inte särskilt många rönnbär på träden här i trakten.

Det finns en fin motionsslinga intill Dammgruvorna. Den upptäcktes av mig och frugan så sent som i våras, men den används flitigt nu. Intill detta spår står den här bänken. Varför, kan man fråga sig? Varför står den en bit ut i skogen, vem har placerat den där och finns det en historia bakom placeringen? Många frågor kring en så ointressant tingest som en sliten bänk.

Svamp. Ingen kantarell, ingen Karl-Johan, ingen murkla eller fingersvamp. Vad den heter har jag inte den blekaste aning om, men ned på marken skulle jag för att fånga den i dess naturliga höjd.

Vid kärret vid Anderslunds koloniområde såg det mest ut som sommar än som höst. Vackra färger kring en liten damm som var fylld med näckrosor och änder som simmade runt.

Minneslunden vid Nya kyrkogården. Alltid välskött, alltid full av minnen och en naturlig känsla av vördnad.

50 shades of green intill hotell Blommenhof.

En blåmes som blickar förväntansfull mot maten frugan placerat ut i vår lilla trädgård.

Efter maten smakar det bra med lite vatten.

Den här bilden är arrangerad. Det fallna ekollonet låg på marken vid gångvägen intill Bryggeriet. Jag tog upp det, bar med mig det och försökte hitta en plats där den gjorde sig bra på bild. Det blev på staketet framför Storhusfallet. Ett fallet ekollon är väl höst, eller…?

…och nu blir det väl höst för hela slanten i några månader.

Var är svampen – del 2

Helgen för två veckor sedan gav oss sju kantareller i påsen. De räckte till varsin svampmacka och om detta kunde ni lösa i förra inlägget.

Skulle vi ha bättre tur den gångna helgen?

Om promenaden på spåren i Ryssbergen är välkänd mark för oss, begav vi oss nu mot för oss outforskad terräng. Sörmlandsleden bakom Söra var vårt mål. En lagom lång cykeltur förbi några av de nybyggen som ligger i utkanten av Nyköping, förbi motionsspåret vid Söra och mot scouternas anläggning intill den lilla Hovrasjön. Så långt är detta ingen okänd terräng, då både frugan och jag varit här vid flera tillfällen.

Sjön låg inbjudande lugn och vackert inbäddad i grönska. Intill bryggan över vattnet ser man ofta fiskar leka vid ytan eller ormar som simmande tar sig bort när de störs av tunga fotsteg. Vi såg varken fisk eller orm, däremot mängder av dessa skräddare som sprang över den gröna och lite sörjiga vattenytan intill vassruggarna.

Vi tog oss upp på berget på andra sidan sjön där ett gammalt lusthus stått så länge jag kan minnas. Varför det står på berget ganska långt från husen vid Söra och annan bebyggelse har säkert sin förklaring. Vilken har jag inte hittat, men utsikten över Hovrasjön var säkerligen magnifik när den uppfördes på plats. Idag växer träden så höga att man knappt ser vattnet nedanför berget.

På samma berg, inte långt från lusthuset, ligger en gammal gravplats. Jag som är nördig när det gäller sådant blev ganska besviken första gången jag besökte denna. Hade jag inte läst på skylten att platsen var en forntida begravningsplats, hade jag förmodligen aldrig lagt märke till den. Det finns mer intressanta gravplatser i kommunen, om jag så säger.

Vi tittade aldrig dit, utan fortsatte på Sörmlandsleden som slingar sig mellan sjön och berget.

Så här långt var vi på känd mark. När vi sedan gick över en liten spång över ett dike och ut mot öppnare terräng, beträdde vi för oss okänt territorium. Så långt hade vi tidigare aldrig gått och att upptäcka något nytt så pass nära stan roar både mig och frugan. Vi blev förvånade, för denna sträcka på Sörmlandsleden var väldigt trevlig att gå. Kuperad terräng, delvis intill vattnet, delvis bland ganska närgånget buskage och delvis i den John Bauer-liknande vegetation som jag berättade om från Ryssbergen i förra inlägget.

Väldigt trevlig sträcka som sagt och mitt på denna och långt ute i skogen sprang vi på detta röse.

Att naturen inte format detta står utom alt tvivel. Min första tanke när jag såg stenformationen på håll var en djurkyrkogård. Så tror jag inte är fallet och att det inte är en gammal gravplats för boende i området förutsätter jag då ingen information om detta stod på någon skylt som annars brukligt är. Jag kastade ut frågan på Facebook och fick några svar. Någon trodde det var någon typ av gräns, men mot vad? Någon svarade ett vanligt röse, men varför anlägga denna mitt ute i ingenmansland? Så kom den här bilden.

Vad det innebär säger mig ingenting, men i efterföljande kommentarer sades det att stensamlingen är ett gränsröse från anno dazumal.

Andra lustiga formationer fann man bland de gamla träden vi passerade.

Fast nu var det inte stenrösen och lustiga trädformationer vi letade efter. Det var svamp och hur gick det då? Till en början var det gleeeeest mellan dem, om man nu inte räknar in de oätliga. Ett par kantareller och ett par Karl-Johan blev skörden. Vi mötte ett par i vår ålder som traskade lite utanför stigen, till synes letandes efter svamp och vi förstod att den här skogen är mål för många svampletare och att de redan rensat det som rensas kan.

Vi gav upp letandet och snabbade på kliven, för nu började kaffe med tillhörande godsaker locka. Vi vek av från Sörmlandsleden och gick en lite knixigare stig som vi trodde ledde till en plats på leden där vi tidigare passerat. Så blev också fallet och nu bar det av mot vår utstakade fikaställe. Fast vi ställde en fråga till oss själva där vi gick. Kan man gå Sörmlandsleden runt Hovrasjön? Vi ville inte cykla hem utan att ha kollat detta, så vi vek av från leden igen och in på en stig för hästar som korsade spåret. Vi upptäckte ganska snart att inte heller den tar motionärer runt sjön, så vi vände och då upptäckte vi något annat.

Tjo-flöjt. Där i mossan skymtade vi skogens guld. Inga mängder, men vi fyllde påsen ni ser på bilden ovan och antalet kantareller och Karl-Johan räckte till en mycket god svampsås till de hemmagjorda köttfärsbiffarna. Både maten och ölen…de två ölen…till denna smakade extra gott när vi ansträngt oss för att få till det.

Lite glada leenden och nu vankades det äntligen kaffe, köttbullsmacka och toscakaka. Detta intog vi vid en rastplats alldeles intill vattnet. När vi sitter där dundrar två plan från Ryanair inför landning strax efter varandra.

Sitter man på berget som utgör centrum på motionsslingan en bit bort, dundrar dessa plan förbi på väldig låg höjd. Därifrån kan man få väldigt intressanta bilder på planen om man har tur och intresset finns.

Ännu en trevlig motionsrunda var till ända. Vi gick tillbaks över bryggan och upp mot våra cyklar som stod parkerade vid scouthusen.

Söra är ett trivsamt område inte så långt från Nyköping. Motionsspåret är inte så långt, men tillhör kanske de jobbigaste p.g.a. de branta backarna. Sörmlandsleden har flera sträckningar som passerar här och man har byggt upp riktigt fina vindskydd där man kan grilla i eldstäderna eller bara vila. Varför inte bara ta med en fikakorg och sitta ned på bänkarna vid husen och njuta av både tystnad och det fina som naturen begåvas med…

Lite mer om Söra här, där ni också kan se en bild på en mangårdsbygnad vid Söra från 1938.

 

 

Var är svampen – del 1

De två senaste helgerna har det letats svamp. Nja, egentligen har det företagits promenader i den vackra naturen runt Nyköping.

För två helger sedan drog frugan och jag iväg på cyklarna med riktning mot Ryssbergen. Gammal hederlig och välkänd terräng m.a.o. Syftet med timmarna ute i skogen var att motionera, men i ryggsäcken fanns både fika och påsar att lägga all svamp i.

Oätlig svamp fanns vi i massor. De gör sig bättre på bild än i stekpannan, men det var väl tusan om vi inte skulle hitta något ätbart. Motionsspåren vid Ryssbergen är populära och vi mötte flera personer som var ute på en promenad, joggingrunda eller cykeltur. Vädret var också fint, så jag förstår att många passade på. Det var förvånansvärt många fjärilar i rörelse och visst, är vädret så behagligt som det var den här helgen kanske de överlever lite längre än normalt. Dock såg vi bara de mer välkända arterna, men de duger gott att titta på.

Annars var växtligheten mer spännande än djurlivet. Härligt frodig grönska följde oss längs spåret och känslan av sommaren höll sig inte långt borta.

Det längsta spåret i området är väldigt varierad. Dels kuperad, dels passerar den både kalhyggen och vanlig skogsmark, men som mest trevlig är den under en sträcka av 2-300 meter där man passerar genom en terräng som är ganska mörk p.g.a. de täta träd som där växer, men framför allt kantas stigen av härligt frodig mossa som växer och som för tankarna till John Bauers böcker om troll.

Här övergav vi spåret och gav oss ut på små upptrampade stigar rätt ut i det vilda. Här lade vi, okej frugan, lite mer energi i svampletandet…

…och visst tusan hittade vi svamp. Jag tror jag räknade till sju kantareller, men de räckte till varsin god svampmacka till kvällskaffet.

Fast nu var svampen inte det mest väsentliga den här dagen, utan det var motionen. Jag vet inte hur lång sträckan är och kanske borde jag ha mätt, men det får bli en annan gång.

Har ni förresten haft känslan att ständigt springa in i spindelnät när ni promenerar i moder natur? Jag vet inte hur många gånger jag rafsade bort spindelnät från ansiktet och man bara väntar på att själva spindeln ska landa i trakterna kring munnen eller ramla ned i kläderna så att man plötsligt upptäcker vävda nät i klädkammaren eller andra icke så önskvärda ställen. Fast spinna kan de, de små liven.

Det blev en härligt skön dag i Ryssbergen som avslutades med fika uppe på toppen av slalombacken. Vi gick upp, andra använde motorfordon.

Förberedelserna inför en förhoppningsvis kall och snörik vinter har redan påbörjats. Jag ogillar denna årstid, men herrarna på bilden önskar nog att kylan kommer snabbt och att snön faller strax därpå. Oavsett årstid är utsikten från denna plats enastående, så har du inte varit där än, åk dit.

Nästa promenad och del två, togs i för oss okänd terräng. Hur det gick med svampplockningen under denna får ni veta inom kort.