Detta är Nynäs: Del 2

Det förra inlägget avslutades med en bild på min i Kina köpta glaskula. Det här inlägget börjar med en bild på densamma.

Nynäs är inte bara bad och båtbryggor. Nynäs är mer känt för den turistattraktion som ses genom kulan ovan, nämligen…

Nynäs slott med sina anor från 1300-talet. Under den epoken stod självklart inget slott på ägorna, utan Nynäs bestod då av en stor gård med kringliggande byggnader. Av dessa återstår bara vissa delar av gårdens källare. Slottet på bilden ovan började byggas på 1650-talet till dåvarande ägaren Erik Karlsson Gyllenstierna. 1685 stod det klart.

Nynäs av idag är ett populärt, välbesökt och trevligt utflyktsmål där både gammal och ung kan finna saker av intresse. Givetvis kan man ta guidade turer i slottets innandöme, men det finns så mycket annat att förlusta sig med, inte minst för alla som älskar gammal svensk kulturhistoria.

Orangeriet från början av 1900-talet innehåller både trädgårdsbutik, restaurang och festlokal.

Går man bara tiotalet meter från parkeringsplatsen intill Orangeriet kommer man till en gammal del som inhyser byggnader som en gammal smedja, ett rökeri och ett mejeri. Här finns också byggnader i vilka många av slottets arbetare bodde.

På bilden ses rökeriet och smedjan.

Bakom själva slottet går en väg där man passerar ett område där det förut stod en kvarn. Den revs 1974 och bara fördämningen finns kvar idag.

Fortsätter man vägen fram kommer man till ”stan”. Så kallas området där flertalet gamla statarhus står. Idag är flera av husen privatägda och används som sommarstugor. Det är inte alltid så populärt att vandra fram på vägen, vilket är synd då dessa byggnader är svensk historia.

Mellan den gamla kvarnen och statarlängorna ligger ett gammalt brännvinsbränneri. Som mest brände man cirka 4 200 liter och då var året 1817. Tillverkningen var i drift fram till tidigt 1850-tal. Sedan ett antal år tillbaks används bränneriet som vandrarhem.

Vandrarhemmet är öppet året runt, men frekventeras mest under den varma delen av året. Få vandrarhem i Nyköping och kanske Södermanland ligger lika vackert med slottet på ena sidan och Rundbosjön på andra.

Nynäs slott bör man kanske helst besöka på våren och sommaren när slottet och dess omgivningar slår upp portarna för allmänheten. Då omges också byggnaderna av frodig grönska och vackra planteringar som det anstår ett gammalt slott. Den här årstiden är det ganska glest med folk, även om jag den här dagen stötte på andra besökare.

I den gamla ladugården och i svinhuset har man utställningar som brukar roa inte minst yngre besökare. Vissa delar av dessa byggnader används idag till slottets verksamheter inom jordbruket, då mest som upplag och maskinhall.

Nynäs slott återkommer jag gärna till och mina besök har varit ganska många genom åren. Det är enklare nu när vi har bil, men jag har också cyklat de tre milen från Nyköping som ett led i den tradition jag har varje sommar. Den trippen blev hela 10 mil lång, tog nästan en hel dag och åsamkade mig lite smärta i den kroppsdel som brukar ta stryk vid långa cykelturer. Om detta finns att läsa i sex delar på min förra blogg: Del 1 (Nynäs) Del 2 (Bråfalls såg) Del 3 (Tystberga) Del 4 (Öster Malma) Del 5 (Torpesta kvarn) Del 6 (Uppsa Kulle).

Den här gången tog jag mig hit med bil och av den anledningen fanns det tid att sitta ner en stund och insupa svensk kulturhistoria. Nere vid det översvämmade diket hördes kvittret från småfåglar som verkade invänta våren på samma sätt som jag gör. Ett trevligt besök var över för den här gången, men det lär inte vara sista gången jag besöker Nynäs slott.

Läs gärna mer om slottet innan ni beger er hit, för det tänker ni väl göra?

Detta är Nynäs: Del 1

Cirka 15 minuter med bil från min uppväxtort Tystberga ligger denna lilla pärla.

Hit åkte ofta mina föräldrar med oss syskon när det var dags att ta sig ett dopp. En väldigt liten badplats som hamnat lite i skymundan från de mer namnkunniga i Nyköpings kommun. Vi älskade att dyka från bryggan ni ser på bilden ovan, inte minst för att den lilla sandstranden ofta var knökfull med badsugna. Sedan dess har man gjort i ordning stället till det bättre och den lilla badplatsen är väl värd ett besök.

Var ligger den då? Jo, här…

En bit från kustvägen mellan Nyköping och Trosa finner man den efter några kilometer på en smal och krokig väg.

Den här dagen var mulen och varken badgäster eller båtägare fyllde luften med sorl, skratt och skrik. Sanningen är att jag hade hela området för mig själv och med tanke på syftet med mitt besök var detta ganska skönt. Jag tog bilen hit när frugan roade sig på annat håll och med på färden fanns förstås kameran.

Nynäs brygga är väl egentligen mest till för båtägare, men är också ett populärt ställe för badgäster. Numera finns ytterligare en brygga där man kan sitta med sin medhavda matsäck, det finns en grillplats vid vilken man kan blicka ut över Östersjön och en nedgående sol om årstiden är den rätta och själva stranden är fin rensad från vass och buskage.

Det enda sällskap jag hade den här dagen var ett svanpar som simmade runt en bit från bryggan ni ser på bilden ovan. Deras vita fjäderdräkt gjorde sig bra mot den mörka vattnet och vassens guldfärgade strån.

Jag rekommenderar en tripp hit, fast då under badsäsongen. Egentligen borde jag kanske inte det, då badplatsen är liten och fylls tämligen snabbt med besökare. Å andra sidan gör jag gärna reklam för sevärdheter i den kommun som förut hette Tystberga.

Jag lämnar Nynäs brygga med en titt i denna glaskula som ofta följer med på mina fotosejourer för att blicka in i nästa turistattraktion i området.

 

 

Välkända byggnader

Motiven på några av Nyköpings mer kända byggnader har förevigats åtskilliga gånger och kommer även framledes att förevigas med allt från systemkameror och mobiler, såväl av amatörer som proffs.

Det finns väl egentligen bara en utmaning som rör dessa byggnadsverk och det är att finna de där detaljerna och vinklarna som ingen annan funnit. Om detta handlar inte det här inlägget, för man kan också passera dessa områden i syfte att föreviga det man ser under sina promenader. Fast också en amatör som undertecknad har svårt att stå framför en välkänd byggnad för att bara plåta några bilder utan någon form av tanke bakom.

Den klockstapel som under några år låg i ruiner är ett omtyckt fotomotiv och är kanske mer uppskattat idag när de som renoverat den gamla byggnaden gjort ett bra jobb. Det gäller bara att hitta den där platsen från vilken få Nyköpingsbor tagit sina bilder. Som här, över staketet vid Prosten Pihls gård.

Bryggeriet fångat från en vinkel ni sett tusentals gånger. Den här gången från premiärpromenaden på den nyligen återinvigda träbryggan.

Bilder på Silohuset är vanligt förekommande, men jag tror inte att så många har fångat det från den här vinkeln.

Sunlight, ett före detta industriområde som inhyste ett av de mer välkända företagen i Nyköpings industrihistoria. Idag omgjort till hotell, konferensanläggning, gym och spa. Rekommenderas!

Vattensportens hus är ett populärt motiv. 999 gånger av 1 000 är bilder på byggnaden tagna från den långa piren och in mot land. Den här vinkeln kanske är just den 1 000:e?

Den ”vackra” sidan av Stora Torget. Må vara att det gamla och charmiga Rådhuset ligger på andra sidan, men det förfulas av sin i sammanhanget nya granne, Stadshuset. Må vara att just den byggnaden kan vara fotogenetisk om ljuset är det rätta, men på ett gammalt torg som omges av gamla byggnader hör det knappas hemma.

Nicolaiskolan, ett exempel på att skolor inte behöver inhysas i moderna och arkitektoniskt ointressanta lador.

En gång framröstad som Nyköpings vackraste byggnad och varför inte? Sparbankshuset sett från samma plats där tusentals fotografer stått.

Fast Qvarnen på bilden nedan brukar oftast vara förevigad ur andra vinklar. Juste den här har jag inte sett så ofta. Så synd att den forna grannen, Karlfors kvarn, brändes ned av brandkåren under tidigt 70-tal. Den hade gjort området mer komplett ur ett historiskt perspektiv.

Östra Kvarngatan, där undertecknad bodde några år, kantas av Nyköpingsån på ena sidan och dessa gamla byggnader på en andra. Nyköpings vackraste passage?

Hamnbodarna som bara väntar på våren och alla besökare.

Tillbaka till Silohuset och en vinkel från allt fler tar sina bilder. Fungerar oavsett årstid och tid på dygnet.

Nyköpings kanske största turistattraktion. Merparten av de bilder man ser på detta historiska slott är tagna från det här hållet. Fast alltför många väljer att stå på bron när de tar sina bilder. Vill man hitta det där ”lilla extra” får man försöka hitta andra platser att stå på. Den här bilden är tagen från gångbron intill Bryggeriet, men jag försöker fortfarande leta efter den där vinkeln där ingen, eller åtminstone få, stått tidigare.

Just nämnda Bryggeriet och en bild tagen från den nyligen återinvigda gångpromenaden.

Ett tips till dig som känner att motivationen tryter när det gäller hobbyn att fotografera. Hitta ett välkänt motiv och försök hitta den där vinkeln, det där ljuset och den där detaljen som ingen annan av dina vänner funnit. Det om något är en utmaning värd namnet.

32:1

Gårdagen bjöd på ett småkyligt, men härligt väder. Man vill förstås utnyttja dessa tillfällen och när vi nu är något motvilliga ägare till en bil så finns möjligheten att utnyttja fina väderförhållanden på andra håll.

Så gjorde vi och tanken var att ta en promenad på en del av Sörmlandsleden vi tidigare aldrig gått. Färden togs därför söderut, men innan vi nådde slutmålet svängde vi av vägen och upp mot ett mål som vare sig jag eller frugan besökt. Jag hade tänkt cykla dit i sommar, men inser nu att det är lite väl långt för en endagstur. Det var här vi landade.

Virå bruk nära gränsen mot Östergötland.

Jag hade väntat mig mer av detta ställe och blev något besviken. Ska sägas att vi inte utforskade området så noga, detta p.g.a. det något kyliga vädret och att vi ville lägga mer tid på det egentliga mål vi var på väg till. Handelsbyggnaden ovan byggdes 1865, men är sedan många år nedlagd. Annars har Virå bruk en lång historia. Redan 1642 lades grunden till det som skulle bli bruket och den första byggnad som uppfördes var Nedre Hammaren som ses på nästa bild. Tillverkning av stångjärn var den huvudsakliga verksamheten vid bruket och detta sysslade man med ända till 1899.

Vi hoppade in i bilen igen och åkte några kilometer till den lilla orten Stavsjö.

Intill Stavsjö ligger sjön Skiren och det var runt den vi ämnade vandra. Sträckan är 32:1, är 4,5 kilometer lång och är en del av den betydligt längre etappen 32 som går längre in i skogen och ned mot Kolmården.

En fantastiskt vacker vandring runt sjön där den tunna is som bildats under natten sjöng med ett läte som hundratals kvittrande småfåglar. Vi var inte ensamma om att ta promenaden och längs sträckan satt både par och familjer som både fikade och grillade korv.

Det finns något härligt med att vara ute i naturen. Inte bara för lugnet, tystnaden och upplevelsen som sådan, utan också det faktum att alla man möter på dessa stigar hälsar med vänliga leenden. Borta känns alla tråkigheter, besvär och mödor som vardagen tyvärr erbjuder allt för ofta. Naturen är ett läkemedel man inte behöver betala för, men som läker sargade själar lika bra som dyra mediciner.

Jag har försökt googla på vem Boman är och varför detta område på leden kallas som på bilden ovan. Jag har inte hittat något på detta, annat än att det planeras en möjlig tunnel här när Ostlänken kommer att passera. 1957 anlades i alla fall området och är en del av gamla Stavsjö bruks domäner.

En fika kändes nu efterlängtad. Vi hade gått 1/3 av sträckan och ville utnyttja solens ganska varma strålar innan vi kom in på skuggsidan.

Solen värmde som sagt, trots att temperaturen bara nådde ett fåtal plusgrader. Både mössa och vantar åkte av och våra kinder blev allt mer rosiga när vi vände våra ansikten mot solen. Bilden nedan får ses som en hyllning till allt det vackra som omgav oss.

Vi satt och njöt ett tag och hejade på andra vandrare som passerade strax intill. Vi tittade också ut över sjön och på de trädstammar som stack upp ur vattnet som monster från de berömda japanska skräckfilmerna från 80-talet. Ni vet de där B-filmerna med Godzilla, Mothra och andra fantasiskapelser som försökte skrämma oss ungdomar framför tv-rutan.

På skuggsidan var det något kyligare och här hade solen inte mäktat med att torka upp marken efter den senaste tidens myckna regnande. Tack o lov var marken ganska frusen så den värsta leran kunde passeras utan att vandringskängorna blev alltför skitiga. Från den här sidan av sjön kunde man å andra sidan blicka ut för att se speglingarna i det tämligen lugna vattnet.

Isen låg som tidigare nämnts som en tunn hinna intill stränderna och detta får illustreras av denna sten som några barn kastade ut på den.

Området har också en kultur- och industrihistoria som är spännande. Namnet på den här skylten är känt av många här i Södermanland.

Nunnebanan är var en 18 kilometer lång järnväg som sträckte sig från Virå bruk (om ni minns) ned till Bråviken. Namnet tillkom p.g.a. barrskogsnunnans framfart kring sekelskiftet 1900. Barrskogsnunnan är en fjärilsart som också räknas in i gruppen skadeinsekter. Kring sekelskiftet åsamkade denna fjäril skador på cirka 3 000 hektar granskog i området. Träden högs ned i rask takt och var sedan tvungna att snabbt forslas vidare till sågverk längre ned mot kusten. Därav anlades järnvägen. 1939 slutade man använda den och tyvärr finns idag inget som påminner om banan, annat än namnet. Intill sjön Skiren finns en gammal järnvägsbank och från den kan man idag se varifrån timmer forslades ned till Stavsjö bruk.

Sjön Skiren har också genom åren använts i andra ändamål, vilket denna skylt vid slingan förtäljer.

Ett stort tack till alla ni eldsjälar som lägger timmar på att sköta denna fantastiska turistattraktion som Sörmlandsleden är. Vad vore Sverige utan just er?

Det blev ett par härliga timmar vid sjön Skiren och vi återvände därefter till bilen som stod parkerade vid ortens vandrarhem.

Stavsjö är en liten ort med drygt 200 invånare. En liten ort genom vilken E4:an en gång passerade. Orten växte runt den stora arbetsgivaren, Stavsjö bruk och här fanns såväl butik, värdhus, restaurang och populära rasplatser. Likt på många orter där E4:an inte längre passerar har mycket av det som en gång fanns sakta men säkert försvunnit. Stavsjö ligger fantastiskt vackert nära gränsen till Östergötland, men befolkningsminskningen är ett faktum och på sina håll i själva samhället kan man se tomma ödehus stå intill vägkanten.

Det stora sorgebarnet är ändå Stafsjö värdshus.

En gång i tiden en populär inrättning där resande kunde övernatta, äta god mat och dit också många från närliggande städer begav sig för att bara umgås. Värdshuset har stått tomt länge, förutom under ett par år när man härbärgerade flyktingar i byggnaden. Idag ett monument över en tråkig utveckling som drabbat många mindre orter.

Fast allt är inte nattsvart i lilla Stavsjö. Det byggs nya villor nere vid den lilla Stavsjön. Nu när många barnfamiljer väljer att överge storstaden för mindre orter kan man hoppas att Stavsjö och andra samhällen runt Nyköping får ett uppsving.

Dessutom har Stavsjö Bruk verksamheten igång och runt denna anläggning finns en historia som borde locka besökare.

Det finns bl.a. ett museum på området, tyvärr stängt fram till maj. Utanför detta museum som invigdes 1998 står en av de kanoner som tillverkades på bruket mellan 1666 och 1859.

Utanför museet ligger också byggnaden ”ryssköket”. Stavsjö anfölls av ryssarna 1719 och brändes till stora delar ned. En av de byggnader som klarade sig var ”ryssköket” som fick sitt namn för att ryssarna använde denna för att tillaga sina måltider.

En härlig dag med nya och tidigare outforskade marker. Man kan säga att lördagen blev en kanondag. Ja, jag vet. Genomuselt skämt….

Till sist några bilder jag hämtat från sidan Hembygd.se

Virå handel
Stafsjö bruk
Nunnebanan

En promenad utan tema

Hunden sägs vara människans bästa vän och en utmärkt anledning att få den där viktiga vardagsmotionen oavsett väder. Kameran är min bästa vän (vid sidan av fru, familj och riktiga vänner) och en stark bidragande orsak till att jag kommer ut på mina vardagspromenader.

Som den här dagen när vädret var så där genomtrist att man helst ville tillbringa den framför tv:n, men icke. En ganska lång promenad blev det och vädret hann växla om ett antal gånger under den. Som här när ett staket runt ett industriområde ser ut att hålla det trista vädret borta.

En av broarna över TGOJ:s järnväg ger en utmärkt utsikt över…hupp…järnvägen och de bostads- och industriområden som kantar den. En egentligen ganska trist vy, så vädret ramar in den på ett bra sätt.

En trist syn är det klotter som förfular redan fula fasader i gångtunneln under ”den riktiga järnvägen”…

…och en ännu tristare, men allt vanligare syn, är stulna och vandaliserade cyklar som ses ligga över hela stan.

Ett taggtrådsstängsel som omgärdar gula fasader på ett fängelse? Nej, ett taggtrådsstängsel som omgärdar sittplatsläktaren på Nyköpings charmigaste fotbollsanläggning.

Borta vid Perioden ligger ett gammalt industriområde som idag gjorts om till bostäder. Nedanför rinner Nyköpingsån och här ses vattnet kasta sig utför dammluckorna mot det som utgör forspaddlarnas domäner.

Mitt i allt det grå och trista börjar vårfärgerna sticka upp på sina håll. Vad växten heter har jag ingen susning om.

Vid Hållets naturreservat dundrar trafiken förbi med riktning till och från Stockholm. Bilisten på bilden är på väg till…

En vanlig syn på många gamla träd.

Tillbaka vid järnvägsstation och en titt ut mot ett nu regnigt Nyköping.

Så en sista bild på ett träd som står tio meter från vår radhuslänga. Trädet i sig är vackert grönklädd på vår och sommar, men just nu kal och trist. Fast i detta träd satt ett stort antal sidensvansar och de ville jag givetvis fota eftersom de tillhör de vackraste fåglarna i omgivningen och har kanske det vackraste namnet. Lika givetvis var att de gav sig iväg i samma stund som jag höjde kameran till ögonen…utom just denna gynnare som var fullt upptagen med att äta.