”Där står den på gruset, med mossbelagt tak,
en blekt liten pärla från sjuttiotalet.
Med bucklor på sidan och bleknat emblem,
och skavsår av åren och vägskakningsvalet.
Dess däck har blivit trötta, dess dragkrok är rostig,
men kliver man in slår en doft emot en:
Av solvarma dynor, av svunnen tid,
och kaffe som kokats på gasollågeburen.
Här inne har regnet fått trumma mot rutan,
medan kortleken blandats i fotogenens sken.
Här trängdes vi alla på minimal yta,
med sand mellan tårna och solvända ben.
Nu reser den aldrig till kuster och camping,
den rullar ej mer bakom trofast bil.
Men blundar man noga i tystnaden hör man,
ett eko av skratt från en svunnen mil”
Dikten ovan hjälpte AI mig med när jag sökte efter en dikt om husvagnar. Även en husvagn bär på minnen och jag tyckte det var passande med svartvitt till denna lite tragiska bild.
