Valborgsmässoafton är ingen tradition som enbart firas i Sverige. I både Finland, Estland, Lettland, Tyskland, Tjeckien och Slovenien håller man också traditionen vid liv, fast då i olika utföranden. Det var i 1400-talets Tyskland man började fira minnet av det tyska helgonet Sankta Walpurgis som dog 779. Valborgsmässonatten var på den tiden förknippad med häxor som red på sina kvastar till antika offerplatser där man stämde möte med djävulen. Att tända stora eldar var ett sätt att skydda sig mot både häxor, onda andar och djävulen själv.

I Sverige bygger inte traditionen på att skydda sig mot mot otyg, utan att man vill välkomna våren och ljuset. Att tända eldar av den anledningen gjorde man innan Sverige blev ett kristet land, men namnet och traditionen som sådan är hämtad från senare tid.

Valborgsmässoafton idag är inte bara förknippad med dessa eldar, utan också universitetsstädernas olika traditioner och studenterna i sina Beppe-mössor. Många ungdomar tar också sin första fylla den här kvällen och just den traditionen är väl något man gärna ser tyna bort.

Annars är traditioner något jag gärna håller på, trots att det i vissa kretsar anses vara ****. Ja, ni får fylla i ordet själva. I Tystberga firade man Valborgsmässoafton på Tyrsvallen där både ung och gammal samlades och hade trevligt och något man minns med glädje.

Igår jobbade jag kväll, men skiftlaget gick hem en timme tidigare och jag hade kameran med mig ifall vädret skulle bli bättre än det utlovade. Jag tog därför en sväng förbi slottet och vallarna där flera hundra personer lyssnade på vårtal och sång.

Det började så smått dugga och någon värme var det inte att tala om. Fast fler samlades varefter i väntan på att brasan skulle tändas.

En annan och ganska ny tradition, är svårigheten att få eld på brasan. Nej, skämt å sido, men de tre senaste gångerna har ansvariga haft förtvivlat svårt att få fjutt på den. Så också igår och det enda som syntes från min plats bakom Svandammen var rök som steg över åskådarmassan.

Jag väntade och väntade, folk på plats väntade och väntade, men bara rök. Folk började troppa av i det lite kyliga, blåsiga och småduggande vädret. Emellanåt såg det ut att ta fart, men lika fort såg elden ut att slockna. Jag tröttnade på att stå still och vänta, så jag gav mig upp till slottet och stod där för att få bättre sikt. Flera hundra människor stod fortfarande kvar och så…

Några minuters skön värme spred sig och enstaka applåder hördes, men så så elden ut att åter slockna och då räckte det för mig. Jag gick hem och väl hemma uppdaterade jag statusen på Instagram och såg hur flera av de personer jag följer (som tydligen var någonstans bland åskådarna) lagt ut bilder på en eld som spred ett härligt sken över det gamla slottet. Ja, så kan det vara…

Annat var det 2015 när den starka blåsten förvandlade området mellan slottet och dammen till ett brinnande inferno.

Lika dramatiskt som det ser ut på bilden var det nu inte. Närvarande räddningstjänst hade situationen under kontroll, men det var röken som gjorde det hela så spektakulärt. Lite fler bilder på Valborgsmässoafton 2015 finns på min förra blogg.

Lika dramatiskt blev det 2016 när vi firade kvällen vid Ängstugan. Även här höll traditionen i sig och ansvarig för elden hade full sjå att få fjutt. Med hjälp av lite tändvätska, eller vad det nu var, tog det fart och som det tog fart.

Mannen på bilden fick kasta sig bort från brasan och det gjorde han med bravur. För känsliga tittare kan jag avslöja att han klarade sig utan skador och att brasan hölls under kontroll. Fler bilder från det firandet finns att se på den här bloggen.