I förra inlägget nämnde jag vårkänslor och illustrerade detta med ett par bilder från en långpromenad i söndags. När ni läser detta vet ni att känslorna inte besvarades av de lynniga vädergudarna. Lite snö och en kylig vind var det som mötte oss i Nyköping när vi slog upp ögonen igår morse.

Därför förstår ni att bilderna i det här inlägget inte är dagsfärska, utan från samma promenad jag tog i helgen.

Lindbacke var det utstakade målet. Detta naturreservat är en plats man ofta besöker på våren och sommaren, inte på vintern. Som hobbyfotograf kan ett besök på denna plats ändå ha sin tjusning, även denna ruggiga årstid.

Lite kargt ligger naturreservatet där och väntar på betande kor, sommarfåglar och människor med picnic-korgar. Visst påminner det lite om de lägre fjällområdena i Dalarna, eller är jag helt ute och cyklar?

Vädret var lika grått i söndags som de senaste veckorna och det fanns därför en viss tvekan om jag skulle visa bilderna i färg eller svartvitt. Det blev en kompromiss. De gröna enarna och belysningen i Ryssbergsbacken stack åtminstone ut lite från den annars färglösa omgivningen.

Vad denna källare döljer vet jag inte, men något har förvarats där och kanske fortfarande gör det.

Träden står kala där de vetter mot de öppna ytorna intill Svanviken. Det ser nästan ut som exteriören från en av Hollywoods berömda skräckfilmer i svart och vitt, eller möjligen från någon krigsfilm där granater förändrat landskapet på ett dramatiskt sätt.

Vattenfalls stora anläggning spyr ut sin rök. Ingen direkt vacker syn, men i sammanhanget och i det grå vädret gör värmeverket sitt till för att skapa en viss stämning.

Lindbacke har en intressant historia. Jag har berättat den förr, men det var på förra bloggen och därför följer här en kortare sammanfattning.

Området har varit bebott och man daterar detta till den yngre järnåldern tack vare de fornlämningar man hittat på platsen. Labyrinten som ligger precis vid entrén är den mest kända, men den intresserade kan också se lämningarna efter en bosättning och en begravningsplats på den västra sidan av kullen. Ner mot Svanviken ligger också grunden till Lindbackestugan som användes som arbetarbostad till anställda på Stora Kungsladugården. Stugan rev 1950, men här kan du se en bild på hur den såg ut.

Under 1940 och 1950-talen arrangerades tävlingar i både speedway och motorcross vid Lindbacke. En bild från dessa arrangemang kan du se här.

1981 fick Lindbacke status som naturreservat och är idag en plats för rekreation och avkoppling. Så nära staden, men ändå så avskilt.

Jag fortsatte min promenad och kom snart fram till bron som leder över Kilaån. Inte så mycket liv och rörelse i och omkring vattnet, men en ganska spännande syn över Svanviken och bort mot Ryssbergen.

Snart är man som fotgängare eller cyklist inne på den gamla vägen till Oxelösund. Till synes i allt sämre skick berättar den en historia där den ringlar förbi en liten boplats med intressanta byggnader. Jag vet inte, men jag tror att detta är vad man kallar det riktiga Arnö. Arnö gamla skola ligger i närheten och likaså Arnö rättarbostad. Jag har googlat, men inte hittat något om den stora gula byggnad som tronar framför spännande byggnader av för mig okänd identitet. Har länge funderat över dessa byggnaders historia och användningsområde och tar gärna emot tips och information.

Här vände jag och tog mig hem till en väntande fika med nybakad rabarberpaj som smakade mums. Kunde dock inte återvända hem utan att ta tagit denna bild som jag haft i tankarna många gånger när jag passerat till fots eller på cykel.

Vad är så märkvärdigt med den? Egentligen inget, det bara är så.