Igår, en 7/10, var det 17 år sedan Lena och jag gifte oss. Varje år firar vi detta med något speciellt. I år firade vi silkesbröllop och det gjorde vi med att bo på ett hotell bara en kilometer från vårt hem, Blommenhof.Läs mer »
Etikett: blommenhof
En historisk vandring
Längs de vägar jag vandrar med min kamera passeras mycket historia. En del är välbekanta för oss Nyköpingsbor, andra mindre välkända. Den här dagen företogs promenaden förbi platser där industrihistoria gett kommunen en plats på kartan, där tusentals Nyköpingsbor passerat revy och där våra förfäder satt märken sedan tusen år tillbaks.
Promenaden börjar på bron över TGOJ:s gamla spår.Läs mer »
På tur med fru
Igår var det en fantastisk höstdag. Dagen…eller rättare sagt förmiddagen…startade med en som som bara skymdes av enstaka moln och temperaturer kring 12-13°. Först gav jag mig ut på min traditionella morgonpromenad till Ohlsons bageri där morgonens frukostbröd inhandlades. Därefter tog frugan och jag cyklarna för att inhandla ingredienser till helgens middagar (fläskfilé och egengjord potatisgratäng, respektive ugnsbakad fisk med egengjort potatismos) och därefter tog vi på oss lite ledigare kläder för att bege oss ut på en längre promenad i omgivningarna.
Det gäller att passa på, för en visar hösten upp sina vackra färger på träd som ännu behåller några av sina löv. Som här på de små träden intill de senast byggda bostadshusen i Högbrunn.
Ni kommer snart märka att inläggen bygger på ett alldeles särskilt tema. Frugan på promenad i ett Nyköping som bjuder på höstprakt.
Den här passagen intill Sunlights inhägnade område gör sig särskilt bra under hösten när de nedtyngda träden som kantar gångbanan lyser i höstens eldfängda färger.
En titt bort mot horisonten där solen sakta men säkert försvann bakom allt tätare moln.
En av de mer ståtliga byggnaderna i området är järnvägsstationen. En förvisso ganska sliten stationsbyggnad, men ändå tämligen praktfull. Inom ett antal år kommer här att stå en nybyggd fastighet som ska inrymma Nyköpings nya resecenter. Föga förvånande kommer den att sakna all den charm som finns i nutida stationsbyggnad och de praktfulla hus som byggdes under samma era. Varför nutidens arkitekter envisas med att bygga fyrkantigt och sterilt får de själva svara på, men tråkigt ser det ut.
Den nuvarande stationsbyggnaden är ganska charmig och gör sig ännu bättre då den är inklädd i murgrönor och annan växtlighet. Jag törs redan nu utlova att det framtida resecentret kommer sakna allt vad växtlighet och charm heter. Det nya Nyköpings baksida.
Det bar sedan av under järnvägsspåret och ut på andra sidan. Även här förväntas det att nya bostäder ska byggas. Det charmiga Nyköping är sakta men säkert på väg att försvinna och ett Nyköping som anpassas för storstadsvana stockholmare står för dörren.
En av de äldre fastigheterna som fortfarande står ganska ensamt en bit från övriga bebyggelse är Blommenhof och där var dit våra steg närmast bar.
När vi passerade hotellet fick vi en idé om en kommande bröllopsdag. För några år sedan tog vi (jag, frugan, syster och svåger) in på hotell Sunlight som bara ligger hundratalet meter från vårt hem. Ett dygn på detta hotell där spa, middag och frukost ingick. Ett kanske annorlunda sätt att fira en bröllopsdag, men ack så trevlig. Varför inte fira någon av våra kommande bröllopsdagar på Blommenhof, tänkte vi.
Vi gick förbi hotellområdet, via motionsspåret intill och genom kyrkogården som ligger här. I utkanten av den Nya kyrkogården ligger en allé som är vacker och gör sig bra på bild. Dagen till ära visade sig träden i sin gula kostymering och asfalten som passerar genom allén var fuktig och full av de löv som träden givit från sig.
Sedan bar det av ut i skogen. Närmare bestämt via koloniområdet Anderslund och ut i grönskan vid Dammgruvorna. Här i skogen bakom kolonilotterna finns några av de gruvhål som skapades i jakten på järn, koppar, silver och bly på 1600-talet. Idag syns bara spåren av de djupa gruvhålen som numera är inhägnade av förståeliga skäl. Tyvärr används hålen som avskrädesplats för människor som saknar det vi kallar sunt förnuft. Man kan idag se cyklar, hinkar, klädesplagg och allsköns bråte nedkastat i hålen. Tittar man istället på det mer intressanta, kan man se märken från de arbetsredskap som användes på den tiden gruvhålen användes till något vettigt.
Själva skogen vid Dammgruvorna är sagolik vacker. Grön, mjuk och tät mossa gör detta parti till en scen som hämtat ut John Bauers sagoböcker om troll och älvor. Att politikerna i kommunen ville rasera allt detta för att istället bebygga skogen med nya bostäder borde vara straffbart. Ett stort tack till de boende i området som protesterade mot detta vansinne. Har ni inte gått de trevliga stigarna mellan Dammgruvorna och Minningegruvan bör ni göra det. Inte bara för att det är ett trevligt, men ganska okänt området, utan för att det också kan stå nya och dyra bostäder på plats om dessa politiker med sitt storstadskomplex får som de vill.
Läs mer om gruvorna och området i denna pdf-fil.
Snart var vi ute ur denna trevliga del av Nyköping och begav oss därefter vidare på den grusväg som går mellan gården Minninge och Nya Kyrkogården. En lång promenad tar på krafterna, som synes…
En lång, vacker och trevlig motionsrunda var snart till ända. Vi genade genom gångtunneln under E4:an för att snabbt ta oss till hemmet i närheten. Kunde inte låta bli att knäppa en kort där inne i mörkret och som väntat blev bilden en misslyckad sådan. Fast hör och häpna. En suddig och misslyckad bild som denna skulle sälja bättre i konstnärskretsar än en knivskarp bild med tydliga konturer. Jo, det är frugan ni skymtar där borta i ljuset.
Spring i benen
”Spring i benen”. En rubrik med dubbla betydelser. Spring, eller vår på engelska, kännetecknade den gångna helgen och spring i det här fallet kan också innebära de långpromenader jag tog under dagarna tre.
I fredags slutade jag jobbet redan vid 9:30. Motivationen är just nu lika med noll och därav är det inte svårt att ta ut alla komptimmar jag har innestående. Det var vår i luften, om det nu inte vore för den infernaliska vinden som piskade upp grus och nedfallna löv längs vägen hem.
Det blev bara att komma hem, byta om till mer lediga kläder, så kameran över axeln och ut på promenad för att hitta våren.
Första anhalten blev den klassiska entrén till Blommenhof. Ni vet den grusbelagda trappa som går från Blommenhovsvägen och upp mot hotellet. Där i slänten försökte blommorna leta sig upp ur marken, men det hade inte riktigt tagit sig.
Det ska sägas med en gång att jag är lika dålig på blommor som jag är på andra växter, men jag tror ni skådar embryot till krokusar på bilden ovan. Dessa växte hursomhelst på skuggsidan, men bara några meter upp i slänten hade solen hittat och här växte denna lilla blomma, vars namn jag inte har en susning om.
Mitt emot växte en blomma t.o.m. jag vet namnet på, snödroppen.
Intill fasaden var dock planteringarna fyllda med utslagna blommor. Krokusar i den svenska flaggans färger och så en liten rackare som någon av er säkert kan namnet på. Jag vet inte.
Från Blommenhof gav jag mig ut på motionsslingan som går runt i den lilla skogsdungen. Jag hade inte förväntat mig några vårtecken i denna skuggiga del av Hållet. Möjligen hade jag hoppats få se någon vårfågel, men de hördes bara ute bland träden. Längst in på spåret syntes fortfarande spår av vintern. Lite is på den leriga stigen och några snöfläckar utmed densamma.
Jag kom så fram till en välkänd och väldigt trevlig plats. Ni kanske känner igen byggnaden som skådas i och bakom denna glaskula jag köpt från Kina?
Japp, Frisksporttorpet. Jag har alltid trott att den hetat Frisksportartorpet, men nu vet jag bättre. Det är hursomhelst en liten oas där jag ibland brukar sitta på en bänk för att njuta av den natur som fortfarande finns kvar i utkanten av Nyköping. Under sommaren växer mycket blommor i rabatterna runt det lilla torpet. Nu var det ganska tomt på växter, förutom några få krokusar som hittat upp. Däremot är det lugnande att se och inte minst höra de fåglar som håller till i träden och runt de utplacerade fågelborden. De är dock lite skygga och håller sig gärna på avstånd. Om de bara kunde förstå att jag inte vill dem något illa, utan att jag bara vill se dem och ta lite bilder som kan pryda fotoalbumet. Det blev inga bilder som är så bra att de är värda att visas upp, inte ens på denna amatörblogg. Fast den här rackaren som lyckades vända bort huvudet i samma stund som jag tryckte ned avtryckaren får ändå vara med. Inte så mycket för bilden i sig, men för färgerna.
Sedan fann jag ett säkert vårtecken. En fjäril fladdrade förbi i vinden och satte sig bland de nedfallna löven framför mig. Vad det är för fjäril vet jag inte, men jag var tvungen att göra bakgrunden svartvit i Photoshop för att den inte skulle försvinna i riset. Någon som vet?
En annan väldigt rogivande plats i Nyköping är Nya Kyrkogården. Låter kanske lite suspekt att slå sig ned på en bänk för att insupa tystnaden och lugnet som ofta infinner sig på en kyrkogård. Fast här brukar jag hamna emellanåt och då inte sällan i Minneslunden. Tid för tankar, funderingar kring livets nycker och så är det lätt att sväva iväg kring de människoöden som ligger till grund för de minnessaker som är utplacerade i Minneslunden och de gravstenar som omgärdar den.
Testa någon gång. Det funkar.
Så är också Minneslunden en bra plats att ta bilder på.
När jag sitter där och filosoferar på en bänk rasslar det till bredvid och där sitter plötsligt ett annat vårtecken. En ekorre som nyfiket tittar upp på fågelbordet där ovan.
Ekorren hör till mina favoritdjur. Snabba, söta, graciösa och så ser de så förtvivlat snälla ut. Fast efter att denna bild togs (hann knappt få upp kameran) stack han/hon iväg och ilade upp för trädstammarna till granarna i utkanten av Minneslunden. Ekorren på bilden var inte ensam. Flera stycken sprang omkring och lekte vårkänslorna av sig. På lagom långt avstånd för att inte hamna på bild. Jag väntade idogt på att någon skulle våga sig fram till fågelbordet igen, men nej…
Jag satt i säkert tjugo minuter innan jag reste på mig för att börja promenaden hem. Då såg jag den i ögonvrån. Han/hon satt där på en gren och bara väntade på att bli fotograferad.
Igår blev det så en ny promenad och även under den fann jag vårtecken till min glädje.
Promenaden företogs på öppen yta och med en envis vind som svepte in över landskapet. Fast i skuggan av den stora ladan vid Hemgården växte de här videkvistarna.
Hundra meter längre fram ligger en stor vattendepå mellan det nya industriområdet och E4:an. Här brukar det simma fåglar, men jag förstår att den hårda vinden som framkallade vågor på den lilla gölen höll dem borta därifrån. Fast i diket intill fann jag årets första Tussilago.
Jag fortsatte sedan runt Lilla Kungsladugården, men innan jag svängde ut på öppen mark och motvinden, lade jag mig ned raklång och tog den här bilden.
Sedan bar det av mot Hemgården igen. Stark vind rätt i ansiktet och varken fåglar, andra djur eller blommor i sikte. Ett litet vårtecken kanske ändå överfulla diken är? Som det här intill den järnväg där jag kanske kommer att dra förbi de kommande sju åren…
I slutet av den långa promenaden hade jag hoppats få se ett säkert vårtecken. I slänten mellan järnvägen och de röda garagelängorna vid Hemgården finns det gott om ormar, både snok och huggorm. Vi vet att de finns där, vi har sett dem och vi har fotograferat dem. Fast nu höll de sig undan och kanske det var lite för kallt för att de skulle våga sig fram.
Slut på vårtecken den här helgen, tänkte jag. Fast ett annat säkert vårtecken väntade hemma.
Just precis. Årets första fika på altanen och det var inte ens kallt.
Va, tänker ni som känner mig. Stefan Karlsson, sol, altan, vår och ingen kall öl i handen? Lugn bara lugn, den kommer att sitta stadigt i hand vad det lider.