För mig som i grunden inte är någon stadsmänniska, är en promenad i skog och mark mer välkommen och livskraftig än en promenad bland asfalt och betong.
Det finns några trevliga spår att vandra i utkanten av Nyköping och det kanske gäller att passa på innan politikernas storstadskomplex bygger bort också dessa. När vi bodde i Brandkärr hade vi nära till Ekensbergs motionsspår. Där vistades vi var och varannan dag och snart nog kändes det som att man kunde varje meter av det fem kilometer långa spåret i huvudet.
Nu är det några år vi lämnade ett Brandkärr vi borde ha lämnat mycket tidigare. Därför var det ett kärt återseende när frugan och jag tog oss runt slingan i sakta mak. Det var mycket folk ute, framför allt i åldern 40+.
Några svampplockare syntes inte till, inte heller de som hellre fyller sina kassar med blåbär. Blåbär såg vi en del i kanten av spåret, men det var mer gott om skogens röda bär.
Växtligheten var det inte mycket bevänt med. Om sommarens torka eller den senaste veckans slagregn påverkat vet jag inte.
Kanske det är höstens antågande som sätter sina spår i naturen. De här nedfallna löven som låg på spåret talar en del för det.
Det blev en runda utan spår av djur. Man brukar kunna se allt från sniglar, spindlar till ekorrar och rådjur, men inte ett liv förutom det fågelkvitter som hördes inifrån skogen. Ibland känns det som att vi människor tränger undan djuren allt mer. Vart ska de ta vägen när nya bostäder tränger allt längre in i skogen och ute på åkrarna? Nya vägar, nya köpcentrum och industriområden anläggs på mark där man tidigare kunnat se djur röra sig. Djur som på ett eller annat sätt stör utvecklingen avlivas eller skräms iväg.
En utveckling vi förmodligen får leva med. Vad djuren anser är det nog ingen som bryr sig om.
På den här öppna ytan i mitten av Ekensberg kan man se både rådjur och älg, men nu låg bara balar och väntade på att plockas upp.
