Hösten är här och med den färgprakten som kännetecknar denna årstids första skälvande veckor. Hösten är annars en tid på året som ger uttrycket ”50 shades of grey” ett ansikte. Så varför inte passa på?Läs mer »
Etikett: kilaån
På bägge sidor väg 53
En lagom lång promenad är den som går på bägge sidor av väg 53 mot Oxelösund.
Det är en cirka 8 km lång sträcka, beräknat från och till bostaden. Först går vi över viadukten, förbi Teaterparken, Fruängsgatan ned, förbi butikerna på i Spelhagen och mot Arnö. Det här är en sträcka jag går till jobbet varje dag och den har jag egentligen sett nog av.
Bron över Kilaån är ett givet stopp på vägen, inte minst för att man kan fånga utsikten under olika årstider och väderförhållanden. Dagen till ära lystes morgonen upp av solen och när den just nådde över trädtopparna på Arnöhalvön dränkte den hamnen med sina strålar.
Nere till vänster i bild, står en häger och blickar in i vassen. På vad kan man undra?
Jag trodde först att Nyköping hade en häger som flög omkring runt Nyköpingsån, men det har visat sig att det finns ett stort antal till många fotograders lycka.
Arnö pågår annars en förvandling som heter duga. Jag läste i SN för en tid sedan att målet med Arnö är en framtida befolkning på runt 20 000. Det skulle innebära att man hunnit knappt halvvägs och åker du igenom området kanske du undrar hur detta mål ska vara möjligt att nå? Nu är det så att när politiker äntligen beslutar något får inget vara i vägen och redan nu ser vi hur naturen fått ge vika för nya och dyra bostäder, inkluderat delar av Sörmlandsleden. Snart nog lär bebyggelsen gränsa Linuddens naturreservat och hur detta kommer att tas emot av områdets djur och växter återstår att se.
Personligen är jag emot denna exploatering. Vill nu kommunens politiker nå målet på 75 000 invånare, finns det mindre orter att sprida ut detta mål på. Varför koncentrera alla satsningar på ett fåtal områden och låta kommunens övriga invånare finansiera detta?
Nej, sträckan från bron till järnvägsövergången mitt emot S:ta Katarina kyrka avverkar man gärna i rask takt.
Motljus är alltid en utmaning.
Har man väl hunnit gå över väg 53, blir promenaden mer intressant. Sträckan från järnvägsövergången till den stora riksvägen var förr en genomfartsled där även bilar kunde passera. Detta minns jag från tiden Arnö bara var några få byggnader ut mot Kuggnäs.
En gammal skylt pekar ut riktningen mot stan tillsammans med en inte lika gammal fru. Ja, det är fejkat.
På andra sidan Nävekvarnsvägen går vägen på gammal mark. På de ställen där asfalten gett vika, ses spår av den gamla kullerstensväg som passerar förbi Arnö gård. Här i trakterna brukar jag och min kamera gärna vistas. Inte bara p.g.a. de gamla byggnaderna, utan också p.g.a. djurlivet och naturen.
Så här på vintern är det kanske inte idealiskt att fånga djur och växter på bild. De kala träden och de skuggor de kastar över åkrarna fick bli dagens enda bild från området.
Snart var vi åter framme vid Kilaån, fast på andra sidan väg 53.
Ryssbergsbackens konstgjorda snö lyste vitt i en annars ganska färglös natur. Snacka om att varje vinter tvingas kämpa mot den alltmer nyckfulla naturen. Natursnö är numera en ganska sällsynt vara i trakterna runt Nyköping.
I backspegeln lyste solen upp vägbanan och skapade därmed ett ganska behagligt och fotogenetiskt ljus.
Som sagt, cirka 8 kilometer blev det och detta på en väg som bjuder på allt från nybyggda bostäder till åar och gamla kullerstensvägar. Fast det är på våren och sommaren denna sträcka visar sig från sin bästa sida…förutom då den trista sträckan från Kilaån till järnvägsövergången.
Berget runt
Vem i hela friden längtar efter att få sätta sig på cykeln och dra till skogs den 4:e november? Jo, jag bl.a.
Gårdagen bjöd på ett härligt höstväder, långt från den fuktiga och grådisiga dag som möter upp oss i Nyköping idag. Frugan passade på att utföra de sista göromålen i vår lilla trädgård, så jag packade ryggsäcken, hoppade upp på cykeln och drog till skogs.
Fast först kunde jag inte låta bli att stanna till nedanför Stora Kungsladugården och den lummiga sträcka av Sörmlandsleden som leder bort till Lindbacke. Hösten visade sig från en färggrann sida, trots att merparten av trädens löv numera håller till på marken.
Den lågt stående solen kastade långa skuggor bort mot Gumsbackens köpcentrum.
En bit bort från Stora Kungsladugården och på andra sidan vägen ligger den här röda byggnaden. Av någon anledning brukar den fånga mitt intresse, inte minst när marken framför är täckt med vit snö eller gult rapsfält. Fungerar även en härlig höstdag som denna.
Mitt mål för dagen var skogarna bakom Ryssbergen. Hur löjligt det än kan låta, tänkte jag bara gå en bit bort från stigar, motionsspår och slå mig ned på en avskild plats för att bara njuta. Jag trivs bra, kanske t.o.m. bäst, avskärmad från asfalt, betong och stadens enerverande ljud. Man behöver detta ibland för att stressa ned och koppla bort tankarna på allt skit man läser om i tidningarna och ser på tv.
En plats som på bilden nedan är en sådan lite avskärmad plats där bara strimmor av solens strålar når ned.
Mjuk mossa, tystnad och eventuellt ljudet från kvittrande fåglar. Här tänkte jag tillbringa några timmar. Observera att jag skrev tänkte, för plötsligt hördes högljudda skratt och barnskrik från motionsspåret en bit bort. Jodå, jag hade planerat in dessa emotsedda timmar samtidigt som Friluftsfrämjandet hade en förlagt en tipspromenad med temat ”Halloween” i krokarna. Plötsligt rörde sig både ung som gammal på stigarna och längs med det stora spåret.
Snart var det inte fågelsång och vindens sus som dominerade bilden. Nej, det var motionärer i grälla färger och små barn som letade dödskallar under glada tillrop. Jaha, tänkte jag. Här lär det inte dyka upp några sällsynta fåglar eller rådjur som man kan fota. Därför blev timmarna bara minuter och jag började gå med cykeln mot nästa mål.
Ni kanske förstår vart?
Japp, upp på Nyköpings högsta topp där man på ena sidan har en ståtlig utsikt över skogarna i Kiladalen…
…och på den andra sidan en magnifik utsikt över…
Här brukar jag allt som oftast vara ensam och hit skulle väl inga barnfamiljer orka sig upp? Nä, några barnfamiljer dök inte upp, men plötsligt dök ett gäng stavgångare upp bakom krönet.
Inte bara en, inte bara två, utan ett helt gäng. Snart fick de sällskap av ett gäng hundägare som såg till att eventuella fåglar flög sin kos och ned mot Svanviken, alternativ skogen nedanför berget. Inte ens här fick jag sitta och filosofera och planera nästa fotosejour. Inte utan att man tittade upp på ett förbipasserande plan och drömde sig bort till fjärran land.
Så jag tog mig nedför vägen mot Ryssbergsbackens parkering och bort mot Kilaån som flyter förbi. Här kan man få se både rovfåglar, fiskar som hoppar och diverse andra djur i olika storlekar och format. Nu var det dött på den fronten och det enda liv jag såg i vattnet var detta löv som sakta drev med i åns rörelser.
Jag återvände till parkeringen vid Svanvikens naturreservat och begav mig ut mot fågeltornet. Här brukar man garanteras synen av fåglar i alla dess storlekar. Visst hördes en och annan fågel kvittra ute i vassen och våtmarken, men den enda fågel jag såg var denna häger som jag fick zooma in med full kraft för att ens kunna fånga på bild.
Det blev inte den dag jag tänkt mig, men jag får nöja mig med att det var skönt. Tio grader och en ganska värmande sol, den 4:e november. Förövrigt ett tack till de ansvariga för naturreservatet som gjort om trägången ut till fågeltornet. Sist jag var här var den väldigt nedsliten och nästan farlig att gå på. Nu har man gjort en hel ny och den var riktigt riktigt bra och lämpar sig även för rullstolsbundna.
Det blev att cykla hem och vägen gick förbi Ärila där världens mest säregna idrottsutövare håller till. Golfarna. Huruvida golf är en sport eller ett nöje är vida omdiskuterat, men de som utövar sporten/nöjet behöver inte mycket för att bege sig ut med klubbor och bagar. Kanske de inser att de måste stå där i vått och torrt för att få valuta för de pengar de tvingas satsa på sin sport/sitt nöje?
Vill man cykla från Ärila till Nyköping gör man det på en krokig väg där bilisterna tror att farten är fri. Det svischar förbi bilar i hög fart och ofta väldigt nära. Nej, jag har inte cykelhjälm och jag tror föga att en sådan hjälper om man blir påkörd av en bil eller buss som kommer farande i 80 knyck.
Vill man istället ta det med ro, njuta av naturen och knäppa lite kort, finns det chans till detta. Det här lilla torpet nedanför Arnö gård t.ex.
Vattenfalls enorma komplex gör sig bra på håll. Jag tog en gång en bild från samma plats som nu, men då under helt andra väderförhållanden. En grå himmel, med tunga regnmoln som drog in och kameran inställd på svartvitt. Jag måste erkänna att den bilden fångade mig mer än den nedan.
Från vägen svänger man snart av på en mindre cykelväg och där dyker det lilla röda torpet upp igen, fast sedd från andra sidan.
Är det inte förvånansvärt grönt i markerna, trots den sena årstiden? Jag tycker det i alla fall, fast längre in på cykelvägen ser man hur höstens färger fortfarande hänger kvar på grenarna.
Snart var jag hemma igen, men innan så var, stannade jag vid Kilaån för att knäppa detta sista kort.
Lite mer grönska på träden och man kan nästan tro att det är sommar.
Så är inte fallet och vi får vänta sju månader innan kortbyxorna åker på. En härlig söndag blev det hursomhelst, även om den lugna och tysta skogsgläntan får vänta på nästa besök, men det lär nog dröja…
På Sörmlandsleden med frugan
Sörmlandsledens sträckning mellan Lindbacke och Kastalen har blivit något av en favorit för oss som inte har någon bil. Frugan och jag alltså.
Sedan ansvariga gjort i ordning sträckan är det en mycket lugnande och vacker promenad som väntar. Det är vad man kallar ”mumma för själen”.
Är vädret fint som dagen till ära, blir promenaden en ren njutning. Den lilla ekorren som skuttade bland träden följde oss en bit och givetvis på ett lagom avstånd för att inte fångas på bild som önskades.
Själva Lindbacke bjuder på en växtlighet med för mig både kända och okända blommor. För att fånga dem på önskad nivå la jag mig raklång på marken medan frugan gick omkring med sin mobil, till synes inte lika intresserad av att ta bilder som sin hobbyfotograferande make.
Tack o lov växte en del vackra växter på buskar i lagom höjd för att jag skulle slippa lägga mig ned.
Lindbacke är ock träd, enar och buskar. Är förresten en en ett träd eller en buske?
”Are You Talking To Me”, tycktes kon säga och såg så där lagom kaxig ut. Korna som betar på naturreservatet är dock ganska beskedliga och blänger mest på naturälskarna som vandrar förbi och bland dem.
Det bar så ut på den nedtrampade stigen och ut på den nylagda träspången. Omgivna av hög växtlighet, fjärilar som blåste förbi som fladdrande löv och fågelkvitter, tog vi oss fram mot den historiska byggnad som Kastalen utgör. Vi som vandrat på Sörmlandsleden vet att intresset hos de ansvariga som sköter den varierar i hög grad. Från närmast ogenomtränglig växtlighet, till fina stigar, slingrar sig denna turist attraktion från Östergötland upp till Stockholm. Sträckan Lindbacke – Kastalen tillhör de väl skötta och är värd ett besök. Till skillnad mot min senaste promenad hade man också fixat till den sista sträckan, så att vi slapp ta oss på en smal och upptrampad stig genom meterhögt gräs där fästingarna bara väntade på mänsklig hud att attackera.
Sträckan i sig blir som allra vackrast när den slingrar sig jäms med Kilaån…
…och från en av träspångarna njuter man som bäst av utsikten.
Kan ju inte påstå att det ser lockande ut, men när vi stod där och blickade ut över Kilaån, kunde vi också se fiskar vid vattenytan, stora trollsländor som rörde sig mellan åns bägge sidor och när vi vände upp våra huvuden såg vi en rovfågel av okänd art som seglade förbi på lite för hög höjd för att bilderna skulle bli publiceringsbara.
Nog är det lite av vildmark som möter vandrarna ju närmare Kastalen och Ryssbergen man kommer. Det känns inte riktigt sörmländskt, om jag får säga. Eller gör det det?
Årets första nyckelpiga vaktade den sista övergången innan den korta backen upp mot den historiska ruinen.
Kring denna ruin är både växtlighet och djurliv rikligt förekommande. Vill man släpa med sig ett stativ och utöva makrofotografering finns ett och annat att utforska. Nu hade jag varken stativ eller makroobjektiv med och fick nöja mig med att zooma och använda blixt.
Det var en varm dag där vi gick med bara överkroppar…nja frugan fegade ut och behöll bh:n…och en stund välförtjänt vila och solbad hanns med innan vi vandrade hem igen.
Nu var det uppenbart att fler än vi hade tagit sig till Kastalen. Förmodligen inte samma väg som vi tog, utan i bil som parkerades på grusvägen 50 meter bort. Mitt i Kastalen, denna historiska ruin och turistattraktion, hade några individer ätit upp sin medhavda lunch och lämnat skräpet kvar. Jag blev så förb..ad att jag författade en insändare till Sörmlands Nyheter när jag kom hem.
Individer som dessa hör hemma i städerna där de kan skräpa ned bäst de vill. Naturen och inte minst historiska byggnader klarar sig bra utan deras närvaro.
Dåligt samvete förväntar jag mig inte att de har, de små liven. Jag kylde ned irritationen på vägen hem och tur var väl det, för hade jag skrivit de ord som först dök upp, skulle insändaren aldrig publicerats…garanterat.
Ja-ja, en sista bild han jag ta innan vi svängde upp förbi Gumsbacken för vidare promenad på asfalt och bland betong.
Kastalen
Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.
Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.
En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.
Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.
Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.
Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.
Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.
Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.
När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.
Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.
Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.
Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?
Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.
Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.
Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.
Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.
Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.
Om denna kan man läsa följande:
Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.
Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.
Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.
