rättvik

Måndag och första dagen vi vaknar i Gopshus. Mulet väder, en behaglig temperatur och på väderapparna varnas det för regn. Som gjort för den bilresa runt Siljan vi planerat in före avresan från Nyköping.

Vårt första stopp blev Siljansfors skogsmuseum som vi passerade på vägen upp till Gopshus. Ingen i sällskapet hade tidigare besökt området och vi tog beslutet redan då att vi skulle stanna till här. Så gjorde vi och detta innan café och utställningarna inomhus hade slagit upp sina portar.

Vi kunde ändå gå omkring i området och det var en trevlig upplevelse som jag rekommenderar om ni är i trakterna. Området i sig var från början ett järnbruk som var i drift mellan åren 1738 och 1876. Idag finns bara den stora masugnen kvar och det är den man ser från vägen. Längre in i området finns rester kvar av andra faciliteter som användes tiden det begav sig. Utöver dessa har man fraktat hit byggnader, maskiner och annat som använts till skogsavverkning genom åren och är man intresserad av svensk historia och kultur är det intressant att vandra omkring på området och tänka sig tillbaks i tiden. Nedan ett bildspel av något man kan se (klicka för större bilder) och under den en länk till museet där du kan läsa mer.

Siljansfors skogsmuseum

Vi åkte vidare och nu började det droppa så sakteliga från himlen. Ett ganska behagligt väder att åka bil i, men visst hade man hoppats på en klarblå himmel för att göra de vackra vyerna mer rättvisa. Man kan inte få allt i livet, då hade jag inte bott i Nyköping och jobbat på ABB. Vi svängde in på den vackra Sollerön där vi tog en efterlängtad fika i Hembygdsgården.

Vi besökte denna för många år sedan och då passade vi på att utforska området lite mer. Bl.a. gick vi den utstakade Kulturstigen som leder besökarna genom ett forntida vikingalandskap med runstenar, gruvor, gravplatser, boplatser, offerkällor m.m. En rundtur jag starkt rekommenderar.

Nu blev det bara en fika, en billig och god sådan i cafeterian som är inhyst i den låga Krångstugan från 1800-talets början. När vi sitter där kommer ett ungt par från Tyskland in. De frågar personalen om sevärdheter, små vägar och pittoreska byar och visst är det kul när turister intresserar sig för vår svensk historia, landsbygd och inte bara det som erbjuds i våra större städer.

Solleröns hembygdsgård

Efter fikapausen for vi ned till den lilla byn Bengtsarvet för att titta på Ångbåtsbryggan.

Även denna lilla oansenliga brygga har sin historia. Den gamla bryggan revs förvisso 1968 och med den försvann en del historia. Förr lade både gods- och passagerarfartyg till här, men idag är det bara de två ångbåtarna Gustav Wasa och Engelbrekt som lägger till med turister ombord.

På den här sidan kan man se många gamla och härliga bilder från Sollerön, inklusive Ångbåtsbryggan.

Från Sollerön åkte vi tillbaks till Mora för att därifrån åka de vackra småvägarna till Rättvik. Byar som Färnäs, Nusnäs, Garsås, Vikarbyn och Sjurberg passerade utanför bilfönstret. Små och pittoreska ligger de vackert framför Siljan. Det tråkiga med dessa små vägar och alla små orter är alla dessa ”till salu-skyltar” och övergivna hus som står intill vägkanten. Urbaniseringen och landsbygdsdöden slår till över hela Sverige.

I Rättvik ser det inte likadant ut. Som vanligt lite kaos på genomfartsleden och mycket folk i rörelse. Vi svängde ned på parkeringsplatsen intill sjön och begav oss till restaurang Sjövillan för att inta lunch.

Efter maten gick vi ut på Rättviks kanske störa turistattraktion. Långbryggan som byggdes 1895 för att ge plats åt ångaren S/S Rättvik (trafikerade Siljan 1895-1950) som lade till här. Eftersom det är oerhört långgrunt på platsen tvingade man angöra en lång brygga och den mäter hela 628 meter.

Från bryggan har man en bra utsikt över stan och även bort mot kyrkan med sina anor från 1200-talet.

Fast finare vyer över Siljan och Rättvik skulle vi få på nästa stopp. Aha, Vidablick tänker ni. Nej, där har vi varit så många gånger så vi valde istället att åka upp till Rättviksbacken. Här ligger en fin anläggning där man kan utöva många aktiviteter ni kan läsa om här. Den mest kända är rodelbanan som slingrar sig nedför sluttningen.

Nej, vi åkte den inte. Frugan var intresserad, men valde ändå att avstå. Fast nog var hon sugen allt…

Från toppen har man en fin vy över Siljan och Rättvik och den var minst lika magnifik som arrangemangen nedanför.

Det enda utstakade mål för dagen var Insjön där vi skulle hälsa på frugans dotter och familj. Innan vi åkte dit svängde vi av huvudvägen och åkte mot Tällberg. En smal väg som leder trafikanterna genom små byar och vackert landskap. Även här har landsbygdsdöden slagit till och vägen kantas av många övergivna gamla hus. Byn Tällberg är i sig en turistattraktion som drar mängder av turister. Den ligger oerhört vackert på en höjd med en bedårande utsikt över Siljan. Ni kan läsa mer om byn här och se vackrare bilder än mina. Värt ett besök.

Det mulna vädret höll i sig, men regnet hade åtminstone upphört när vi for från Tällberg, via Leksand och till Insjön.

I Insjön vankades det hallonplockning, fika och lek med barnen.

Från Insjön åkte vi längst den andra sidan av Siljan. Inte lika befolkad, men minst lika vacker som den andra. Det fanns inget planerat stopp på vägen, men vi svängde upp till Åsens fäbod som vi besökte för många år sedan. Härifrån är utsikten magnifik, inte minst från vandrarhemmet som ligger högst upp i området.

Ni ser på bilderna att vädret hade förbättrats. Borta var regnet och de dystra molnen. Av den anledningen ville vi få en ännu bättre vy över Siljan och därför svängde vi upp på Gesundaberget några kilometer bort. Tyvärr har man stängt av för biltrafik, så vi kom inte så högt upp att man kunde se sjön långt där nere. Att gå upp för berget var inte aktuellt, men tanke på den långa dagen, stelheten efter många timmar i bil och vad som komma skulle.

Vi åkte därför vidare mot Gopshus där vi åt en bit mat och såg från verandan hur solen sänkte sig över byn.

I nästa inlägg blir det riktiga vyer från högre toppar än Gesunda och Rättviksbacken.

Vi for från Insjön vid lunchtid och vår färd tog oss vidare upp i Dalarna. Siljan låg snart på vår vänstra sida och då vet ni var vi då befann oss.

Japp, i Rättvik och passerar man Rättvik brukar man sällan passera utan att ta sig uppför Hedsåsberget för att njuta av utsikten från Vidablick. Det 28 meter höga tornet invigdes redan 1898, men vi gick inte uppför trapporna vid detta besök. Vi har varit där upp, vi har sett ut över Siljan från det, men vi tog bara en kort bensträckare innan vi for vidare.

Varför bensträckaren innan och inte efter Rättvik. Jo, därför att vi var förvarnade om ”Raggarveckan”, eller Classic Car Week som det egentligen heter, inleddes under helgen och att köerna skulle kunna vara långa genom orten. Det var de. Inte så långa som befarat, men det tog oss cirka 15 minuter att ta oss från södra delen av Rättvik till den norra.

Igenom kom vi så småningom och på vägen till slutmålet stannade vi för att fika och handla på oss lite. Det gjorde vi i…

Denna skylt är klassisk och har skådats av många trötta ögon, svettiga kroppar och leende läppar. Det är en skylt jag aldrig kommer att passera under, annat än vid korta fotosejourer när jag befinner mig i stan. Det blev inget längre stopp, annat än vid den lokala ICA-butiken och vid Zorn-gården där vi tog vår fika.

Själva museet besökte vi aldrig, men vi såg oss om i parken och läste lite information om Anders Zorn och Zorngården ni ser på bilden.

Till tonerna av högljudda båtmotorer från en pågående tävling, drog vi så vidare inåt landet.

Till vårt slutmål kan man ta sig tre vägar. Bakvägen (den längsta vägen) förbi Dala-Järna, Malung och Evertsberg, eller så kör man som vi gjorde. Från Mora, där man kan välja två vägar. Den mindre och något kortare förbi småorter som Selja och Långlet, eller den större och något längre. Vi valde det sista alternativet och svängde ned över dammen vid Spjutmosjön.

Därifrån är det bara några minuters åkning på den s.k. Vasaloppsvägen, innan man svänger av vägen och upp på…

…och då befinner på sig i den lilla byn Gopshus, där vi skulle bo två nätter på vandrarhemmet Gopshusgården.

Vandrarhemmet ägs av en kusin till min far och hans fru. Vi har bott här vid flertalet tillfällen när vi besökt Dalarna, bl.a. två midsomrar när vi bevistat den traditionella midsommar som hålls i byn. Mycket trevligt och något jag rekommenderar er att göra någon gång.

Gopshusgården har ni säkert sätt någon gång, utan att ni vet om det. Brukar ni följa Vasaloppet på tv, har ni garanterat sett när åkarna far förbi vandrarhemmet på nära håll. Spåret går bara tiotalet meter från byggnaden ni ser på bilden ovan. Många av deltagarna under Vasaloppsveckan bor här, men också många utförsåkningsfantaster då vandrarhemmet ligger vid foten av det 460 meter höga Gopshusberget. Vandrare och vanliga turister har också hittat hit, även utländska som ibland kommer i busslaster.

På vandrarhemmet finns allt man behöver för en trevlig vistelse. Totalt nio rum finns i huvudbyggnaden, samt fem små stugor på gården.

Har ni vägarna uppåt landet och vill övernatta på vägen, rekommenderar jag detta vandrarhem. Läs gärna mer på deras hemsida…

Gopshusgården

Vad finns det att säga om själva Gopshus då? Egentligen inte särskilt mycket. Cirka 60 bofasta finns i byn som saknar egentligen allt i form av service. Att vandra genom byn är som att vrida tillbaka klockan ett sekel, men det är just det som är charmen. Byn har sin historik, en till vissa delar spännande sådan med häxprocesser, fäbodar och annat. Mycket av detta finns att läsa på informationstavlan vid byns infart.

Lite bilder från förr har jag hittat på den här sidan.

Frugan och jag tog en promenad genom byn, vilket vi gjort ett antal gånger. Man slås av tystnaden som bara störs av en och annan förbipasserande bil och lugnet som infinner sig. Man förstår att storstadsstressade människor ordineras en semester på landsbygden som denna. Låter man bli att slå på tv:n, har datorn kvar hemma och låter mobilen ligga i väskan, är det här livskvalitet av högsta rang. Prova själv någon sommar, lämna vardagsbestyren hemma, låt världen utanför ha sin gång och bara njut. Varför inte här i Gopshus?

På bilden nedan ser ni bygdegården och byns variant på midsommarstång. Varje by har sin egen och det är en härlig procedur och fin tradition att följa denna, från själva lövningen, vandringen genom byn och resningen. Vi har upplevt detta och det är något annat än de midsommarfester som arrangeras i våra trakter.

Anslagstavlan där man kan läsa intressant information om byn och i bakgrunden Gopshusberget…

…som är i blickfånget, nästan varhelst du befinner dig i området.

På bilden ovan ses Spjutmosjön och det vackra landskap som omgärdar Gopshus. Här kan man sitta tidiga morgnar, sena kvällar och bara bedåras av de scener som visas upp. Givetvis ska vädret vara till behag, men soluppgångar i ena änden och solnedgångar i andra. Mumma.

Den här järnvägsbanken som går ute i sjön verkar inte användas. Åtminstone har jag aldrig sett eller hört tåg passera under de gånger jag besökt byn, men varje gång glömmer jag att fråga. Någon som eventuellt läser detta får gärna ge mig lite information i kommentarsfältet.

En liten badplats finns också på andra sidan stora vägen. Det kändes inte särskilt lockande att bada, även om tankarna fanns. En ung far med sina två barn kom ned till badplatsen strax före oss och deras reaktioner gjorde att vi med gott samvete avstod.

Ägarna till vandrarhemmet bjöd på fika under kvällen och även lite trevligt prat om byn, gemensamma bekanta och området som sådant. Vi tog därefter en kvällspromenad, inspirerade av den sol som gav ett härligt varmt sken över Gopshus.

Spjutmosjön var målet och solnedgången över bergen det som lockade. Tyvärr gick solen ned i norra delen av sjön och där skymdes den av träd, men vi kunde från vår plats se hur himmelen och molnen sakta skiftade färg.

Tittade vi lite till vänster, kunde vi se hur den nedåtgående solen fick kvällshimmelen att glöda bakom trädtopparna.

När vi vände och vandrade upp mot Gopshusgården, såg vi ett annat himlafenomen.

Vi var lite trötta efter allt bilåkande, så vi hoppade i säng ganska tidigt. Bilden nedan knäpptes strax innan vi svängde in på gårdsplan och det fick bli dagens sista. Fast en sak har jag glömt. Söker ni lite spänning och mötet med en annan fauna än i södra Sverige, rekommenderar jag Gopshus av andra skäl. Ägarna till Gopshusgården har berättat att man förutom stora älgar, har stött på både varg och björn. Låt inte detta skrämma, de är förmodligen mer rädda för er och håller sig undan. Vi har i alla fall aldrig sett några av dessa naturens invånare.