Nej, det är inte Snövits sju dvärgar som tar ton. Det handlar om en promenad till Silvergruvan på Hållet som fått sig en rejäl uppfräschning.

Fast vägen dit kantades av motiv det var svårt att passera utan att ta bilder.

Den här växten är för mig okänd och jag har inte en susning om vad den kan tänkas heta. Hur som helst växer den intill järnvägsspåret vid övergången intill garagelängan vid Hemgården. Ganska vacker i all sin enkelhet.

Det blev en liten omväg genom skogen nedanför Nya kyrkogården. Vackra färger avtecknade sig framför kameran. Kameran som på denna promenad var min Nikon Coolpix900. Som jag redan skrivit i andra inlägg, är den kameran ett bra sällskap när man mer är ute efter att illustrera en text som är viktigare än bilderna man fångar. En digitalkamera kan inte mäta sig med en systemkamera när det gäller djup, skärpa och upplösning.

Gult mot blått fungerar lika bra i skogen som på läktarna när svenska landslag spelar. Under en kort period har träden en mer spännande och vacker färg, än under de varma sommarmånaderna. Snart, om inte redan nu, ligger dock löven på marken och förmultnar till jordmånens glada lycka.

Från skogens ganska blöta stig över den asfalterade vägbanan och genom kyrkogården. Av någon anledning brukar jag hamna där när stegen tar mig till Hållet, lika ofta som jag alltid hamnar vid Kanotstadion när jag rör mig mot hamnområdet. Man har sina favoriter, det är uppenbart.

På bilden nedan önskar jag att min Nikon D700 hängde över axeln och inte min digitala kamera. Verkligheten var vackrare och hade troligen fångats bättre med de möjligheter en systemkamera erbjuder. Man får istället bära med sig bilden i huvudet.

Snart var jag då framme vid Silvergruvan efter att ha passerat väg 52 och de företag som slagit upp portarna till entrén till detta centralt belägna naturreservat.

Sedan någon månad har en uppfräschad gruva sett dagens ljus. Nya informationsskyltar berättar om verksamheten som pågick i större skala mellan åren 1786 och 1803.

Gustav Adolfs-gruvan, som den egentligen heter, är den enda av alla de gruvor som fanns i området man inte fyllde igen på 1960-talet. Den, liksom alla gruvor i kommunen, har givetvis en spännande historia att berätta. Ta därför gärna en tur till platsen, läs mer och ta de nybyggda trapporna ned i hålet.

Ja, man har rensat hålet från bråte och byggt en trappa som tar besökarna flera meter under ytan. Tyvärr kommer man inte särskilt långt in och tur är väl kanske det. Dessvärre finns det som bekant individer som inte uppskattar historiska platser som denna lilla gruva och som inte klarar av att respektera andras egendom.

Vi får se hur länge detta gruvhål klarar sig innan klottrarna hittar hit, innan stegen är förstörd och innan man fyller hålet med bråte, tomflaskor och annat som folk hellre kastar än tar med sig hem.