Än så länge kan man ta bilder av skymningen utan att behöva vänta alltför länge. Igår var en sådan kväll och mellan reprissändningen från OS och Europa-league matchen i Östersund, bar det av mot skymningen.

Närmast till hands var favoritsträckan från Hemgården och förbi Lilla Kungsladugården. Det blev lite bråttom, för platsen där jag tänkte placera stativet var redan utstakat.

Redan vid garagelängorna började solen gå ned oroväckande fort och då hade jag några hundra meter kvar till platsen med stort P.

På den öppna ytan efter garagen såg jag hur solen sakta försvann bakom träden och för att få med den kastade jag upp kameran till ögonen, utan att använda stativet. F/16 användes för att fånga solen med de karaktäristiska strålar som framträder när man använder små bländare. Nackdelen med handhållet i de situationerna är att det lätt uppkommer en viss skakningsoskärpa, men det får man ta ibland.

Jag kom snart fram till platsen jag redan utsett och ställde upp stativet en bit ut på gärdet. Det var tillräckligt ljust för att använda autofokus, så det gjorde jag och inställningen med en liten bländare fick bestå. Det blev många bilder för att jag därefter skulle kunna välja, vraka och plocka ut den mest lyckade. På kamerans display såg det så bra ut, men när jag kom till promenadens sista anhalt upptäckte jag något som fick mig att utbrista i högljudda svordomar. Någon gång under fotosejouren ute på gärdet, hade jag råkat komma åt den lilla knappen där man väljer auto- eller manuell fokus och där hade jag också råkat flytta kameran några millimeter.

Det räckte för att sedan komma hem, föra över bilderna till datorn och få se att 21 av 23 bilder var suddiga. Suck, en väldigt djup suck, kryddad med en rad av onämnbara svordomar. Den här bilden var en av två som klarade sig från den omedvetna oskärpan.

Sträckan finns dock kvar och så också skymningarna. Någonstans hade jag eftersträvat att ta bilden ovan i gränslandet mellan den gyllene- och den blå timmen. Var nära att lyckas, men inte riktigt. Därför lär det bli fler försök.

Det var som sagt vid nästa stopp jag upptäckte att fokusknappen hade rörts. Här var det så pass mörkt att autofokus inte var att tänka på. Riktigt som jag föreställt mig bilden blev det aldrig. Platsen där bilden är tagen är från de små kolonilotterna vid Hemgården. Inte den mest tacksamma när man vill fånga förbipasserande fordons ljus, men jag ville ändå försöka och inte minst med tanke på den sol som gick ned i närheten.

Det blev ändå en ganska skön promenad, trots kylan och tidspressen. Att jag klantade till mig är mitt och ingen annans fel. Det bäst med det misstaget är att jag nu måste ge mig ut på samma promenad, fast då lär skymningen inträffa senare än igår.