Tro det eller ej. Idag kändes det på allvar att våren knackar på dörren.
Frugan och jag såg på nyheterna i veckan att söndagen skulle bli solig och chansen att temperaturen skulle stiga över nollan. Så blev det efter en ganska kylig morgon.
Vi tog med oss en kasse, fylld med choklad och kanelbullar och styrde kosan mot Lindbacke. Vi såg på vägen dit att vintern inte hade släppt greppet om Nyköping. Åkern mellan Norrköpingsvägen och naturreservatet var vit av hårdpackad snö och intill dikesrenarna låg isen förrädisk kvar. Det kändes inte vår om man så säger.
Väl framme vid Lindbacke valde vi att gå till den östra sidan för att få lä från den lite kyliga vinden och värme från solen som sken från en klarblå himmel. Vi gick till en glänta och satte oss i sluttningen för att kalasa på det medhavda. Vi såg ut över området och kunde konstatera att kontrasten mellan sluttningen vi satt i och den mer öppna terrängen var påtaglig.
Den varma chokladen värmde fint och kanelbullarna satt som en smäck. När man kan sitta utan att frysa med medhavd varm dryck, vet man att våren är nära. Hade vi suttit i samma sluttning och druckit varsin kall öl eller två, hade vi vetat att våren ÄR här.
Vi var omgivna av fågelsång från ett antal olika arter och någonstans bakom oss stördes tystnaden av en hackspett som ihärdigt knackade på en trädstam. Vi såg inga fåglar, bara anade deras närvaro. Inte ens när vi kastade brödsmulor från en medhavd brödbit, ville de komma fram. Vi tyckte dock att fåglarna blev mer livliga och vi kunde nästan tolka deras läten som; ”Kolla grabbar och tjejer, mat”
Några direkta vårtecken såg vi inte, annat än en spindel som ilade över en stor sten och ned bland de torra blad som låg intill. Fast visst finns det lite av vår med en myrstack en stammen av en björk som står intill.
Ganska tråkiga färger i naturen just nu, men även kala trädstammar som inväntar sommarens grönska påminner oss om att det är nära nu.
Kottar? Kan de räknas till vårtecken? Tja, varför inte och i synnerhet när de skakat av sig snö och is.
Fast tusan vet om inte nästa bild visar det bästa vårtecknet av dem alla.
Jo, tro mig eller ej. I sluttningen var det så pass varmt att jackorna åkte av och det fanns tillfällen där åtminstone jag funderade på att ta av mig den tunna tröja som var det enda som skylde en vinterblek kropp. Det var så skönt att vända ansiktet mot solen och känna hur dess strålar verkligen värmde. Det finns ett vårtecken till, som kanske smyger fram under kvällen eller morgondagen.
Frugan har en tendens att få fräknar när hon solar och dyker de upp under det kommande dygnet, vet vi att våren är här.
Fast lite bedrägligt är det nu. Efter en timme under en skönt värmande sol och i lä från lite kyliga vindar, var det dags att gå hem. Nu hade vi motvind och även om den kyliga vinden inte bet som under de senaste veckorna, blev vi varse om att vintern inte släppt taget riktigt än.
Om detta återkommer jag i några inlägg den kommande veckan.
