Redan i början av promenaden fick man känslan av något riktigt ödesmättat. En lång raksträcka, tunga moln och inte en levande själ i sikte. Som hämtat ur den utmärkta serien The Walking Dead.
Fast lite färg kunde man skönja under denna sensommarpromenad i den sörmländska landsbygden.
Ska man hålla intresset uppe för den dagliga promenaden krävs det att man finner nya vägar att vandra. Det blir lätt tröttsamt, tjatigt och omotiverat att följa i samma spår och se samma vyer dag efter dag. Att motionera är dock ett nödvändigt ont efter de traditionella kilon jag lägger på mig varje semester. Ni vet hur lätt det är att gå upp de där kilona och hur svårt det är att få ned dem. Lagom när man håller matchvikten igen, är det dags för en utlandsresa med god mat och dryck och när man lyckats få bort de kilona är det snart jul och nyår med allt vad det innebär.
Känns detta igen?
Nu var det inte lika öde och tyst som bilderna ovan väntar. De här spåren ute på fältet vittnade om att de rör sig maskiner i trakten…
…och snart dundrade en traktor förbi med sin last.
I slutet av den långa rakan svänger vägen lite till höger och där möts man av en järnvägsövergång och skyltar som varnar för förbipasserande tåg.
Och visst dundrade tåget från Norrköping förbi strax innan jag passerade.
När jag stod där mitt på spåret fick jag åter samma känsla som när jag stod framför den långa raksträckan på den första bilden. Ödesmättat, lite zombiefilmsaktigt eller möjligen som en scen från någon Ingemar Bergman-film? Man kände sig ganska ensam där, långt ute på den sörmländska landsbygden.
Fast så långt ute på landsbygden befann jag mig nu inte. Hade jag vänt mig om och fotograferat åt andra hållet, hade ni sett motorvägen dundra förbi hundratalet meter bort och bortom träden hade siluetterna av Gumsbacken och Nöthagens industriområde skymtat. Den långa raksträckan tar nämligen vid strax efter Lilla Kungsladugården och fortsätter man varvet runt kommer man fram vid Vattenfalls stora anläggning och vidare bort mot Nya kyrkogården.
