Söra

Här är ett inlägg som bäst kan beskriva innehållet i svartvitt och färg.

Jag tog cykeln och begav mig iväg på en kort cykeltur utanför staden. Målet var inplanerat sedan tidigare och cykeln tog mig därför till Söra.

För att börja någonstans, börjar jag i utkanten av detta  fina strövområde, Som på så många ställen utanför centralorten syns spår efter en övergiven landsbygd och platser som numera förfaller till oigenkännlighet. En sådan plats är detta lilla torp på vägen in mot Hovra herrgård.

Här var jag på fest under mina gymnasieår. En klasskamrats föräldrar hyrde det lilla torpet som sommarstuga och här slogs klackarna i taket och det skålades när tjugotalet gymnasieelever roade sig på gymnasielevers vis. En minnesvärd kväll på flera vis. Torpet som heter Grindstugan bär säkerligen på många minnen från forna dagar. Jag har inte hittat något av värde, trots idogt googlande. Har heller inte hittat något på Hovra herrgård, så platsen kan knappast tillhöra de mest minnesvärda och intressanta i kommunen.

Idag står Grindstugan och förfaller. Ingen syns ha bott där på många år och idag är torpet ytterligare ett av alla dessa övergivna på Nyköpings landsbygd.

Vägen bort mot den intilliggande herrgården ser väl ut som de flesta små skogsvägar som leder till avlägsna och väl undanskymda platser i vårt avlånga land. Det finns något tragiskt i detta, men samtidigt något spännande. Ni som följt mig på denna och min gamla blogg, vet att jag har en fascination för det gamla och det lite okända. Det är betydligt mer spännande att besöka gamla slott, övergivna torp och nedlagda industribyggnader än dagens lite tråkiga arkitektur.

Den här skylten, rostig och illa åtgången av vädrets makter, får symbolisera den landsbygd som politikerna glömt bort.

Jag tog cykeln och återvände ut på Runtunavägen för att svänga upp mot själva Söra. Mellan nyss besökta Grindstugan och vägen upp till Söra, ligger en annan fastighet som politiker och innehavare glömt bort. Jag har fått fram att fastigheten heter Lövhagen och är ingen vacker syn där den ligger bara tio meter från den asfalterade vägen.

Det är naturligtvis ingen rolig syn, men så här har det sett ut de senaste åren. Vilka som har ansvaret är skrivet i stjärnorna, men ingen verkar ha bott där på länge och ingen lär komma att bo där heller. Riv skiten, är mitt råd. Det finns inte mycket att hämta om detta torp heller. Det jag fått fram genom en slagning är att bilen som stått på gården en längre tid är avställd och senast besiktad i juli 2009. Ett ägarbyte skedde också året efter, men tillsynes har den inte körts särskilt långt efter det.

Nåväl, nog med tråkigheter och svartvita bilder.

Jag gick ett varv på spåret och hade hoppats se orm, rovfåglar, rådjur och andra djur som det finns gott om i området. Inget, nothing, nada…

Tog därför cykeln och begav mig ned till själva Söra som idag innehas av Nyköpings scouter. Det är några år sedan jag var här och det har hänt lite sedan dess.

Flertalet byggnader har tillkommit, det har rustats upp och är idag en ännu trevligare plats än tidigare. Framför allt slipper man den besvärliga och ofta leriga bit på Sörmlandsleden som leder upp på berget, till gravrösena och vidare runt sjö. Den brygga som tidigare låg till vänster om båten på bilden ovan, har idag ersatts av en pontonbrygga som leder hela vägen till andra sidan. Ett mycket bra initiativ som gynnar vandrare och andra besökare som vill ta sig vidare.

Tyvärr var inte vädret så sommarvarmt som de senaste dagarna, så någon direkt lust att kasta av sig kläderna och ännu mindre i vattnet fanns inte. Jag strövade istället runt på platsen ett tag, innan jag återvände.

Fast innan jag begav mig hemåt, var det dags för lunch. En inköpt köttbullsmacka och en öl som hållit sig förvånansvärt kall fick det bli. Jag intog lunchen vid den koja som byggts upp alldeles vid vägen. Kojan i sig är lika intakt som tidigare, men omgivningen bär spår av individer som inte har vett att bevara det som byggts upp.

Jag ångrar att jag inte intog lunchen uppe på berget som ligger mitt i området. På den lilla stigen upp till utkiksplatsen har man anlagt lite motions- och äventyrsutrustningar som tydligen används av såväl scouter som skolklasser. Uppe på berget har man dessutom byggt en koja likt den på bilden ovan, fast nyare och fräschare. Dessutom har man gjort bänkar för besökare att sitta på. Jo, efter att lunchen var intagen gjorde jag en oplanerat avstickare upp dit.

Lunchen får intas på denna plats vid ett annat tillfälle. Nu när sommaren verkar vara här, finns det andra mål att besöka.

 

Den lilla vasen

Förra inlägget handlade om blommor vi har i vår lilla trädgård. Dagens inlägg handlar om blommor vi haft i framsidans lilla rabatt, men plockat in när de börjat sloka.

Varför inte utnyttja timmarna innan jobbet med att föreviga dem? Ja, varför inte?

Sagt och gjort placerade jag kameran på stativet. Jag använde objektivet som satt på (18-300 mm) och det kanske inte är optimalt för denna typen av bilder. Kanske jag borde ha använt makroobjektivet för att gå riktigt nära, eller möjligen mitt standard (18-55 mm). Hursomhelst blev resultaten ganska trevlig ändå.

Bägge bilderna har samma bländare (f/8), samma ISO (100) och samma brännvidd (48 mm). Däremot skiljde sig slutartiden och mätmetoden.

På bild 1 är slutartiden 1/160 s och här användes matrismätning.

På bild 2 är slutartiden 1/40 s och här har punktmätning använts.

Det mesta handlar om smak. Vill man ha ett något mörkare slutresultat eller ett ljusare? Bägge fyller sin funktion och det är bara den personliga smaken som avgör.

Platt på magen

Så här en dag mellan två mindre roliga dagar vädermässigt, gällde det att passa på att njuta. Någon timme på altan blev det allt och platt på magen kändes det riktigt behagligt. Kameran och en kamerabok gjorde mig sällskap. Jag ville fördjupa mig mer i konsten att ta makrobilder. Några sådan blev det inte idag, säkert inte heller i morgon, men definitivt i framtiden.

Fast när kameran nu ändå fanns i närheten passade jag på att lägga mig platt på mage och ta lite bilder av den växtlighet som sakta men säkert växer upp i vår lilla trädgård.

Kanske inte så mycket att visa upp just nu, men det kommer och med förhoppningsvis bilder av blommor, grödor och kanske de insekter som håller till i trakten kring dessa.

Fyra varianter

Är Nyköpingshus Nyköpings största turistattraktion? Om inte, är slottet definitivt ett av dem.

Av den anledningen är det svårt att få bilder på slottet att sticka ut från övriga. Jag törs nästan lova att alla Nyköpingsbor med en kamera har en eller flera bilder på denna attraktion sparade på sim-kort, hårddiskar, dvd-skivor, usb-minnen, minneskort eller utskrivna på fotopapper. Lägg därtill alla turister från hela Sverige och världen som besöker vår stad och alla inser att det krävs något extra för att få till bilder som väcker uppmärksamhet.

Att gå ned till slottet och knäppa av några bilder utan förberedelser eller tanke bakom, kan varje person med kamera. Att resultatet ofta blir dåligt och helt ointressant kanske inte spelar någon roll för stunden. Att ta bilder på Nyköpingshus kräver därför något extra och det behövs så lite för att sticka ut från vännernas bilder.

De fyra bilder jag knäppte är varken unika, speciella, märkvärdiga och har ingen chans att hamna på fotoutställningarnas väggar eller i fototidningarnas gallerier. De bara belyser vad man kan åstadkomma om man intresserar sig för det där lilla extra.

Det här är en vy som tusentals Nyköpingsbor förevigat. Vem som helst kan ta den, oavsett utrustning man bär med sig. Den här bilden togs tidigt på morgonen och har därför det där morgonljuset som gör bilder mer intressanta än de som tas i dagsljus. Rådet är därför att gå upp tidigt på morgonen..

Den här bilden är snarlik den ovan, men här tog jag några steg tillbaks och fick med växtligheten intill vägbanan. Vegetationen får därmed bilden att sticka ut det där lite extra. Rådet är därför att få en ganska vanlig och tråkig bild på ett ofta fångat motiv att sticka ut genom att dra blicken till något annat.

Eller så kan man rama in det välkända motivet med objekt i dess närhet. Rådet är därför att hitta något föremål där man kan fånga det tilltänkta motivet genom att rama in det. Några träd, ett hål i ett plank eller som här…en livräddningsboj.

Sedan kan man går närmare motivet, antingen fysiskt eller genom att zooma in. Bilden nedan vore inte särskilt intressant, om det inte vore för reflektionen i ett av den historiska byggnadens fönster. Rådet är därför att hitta vinklar som drar åskådarens blick till något i motivet som fångar intresse.

Givetvis finns det många fler exempel på hur Nyköpingshus och andra väldokumenterade sevärdheter kan fångas av såväl proffs som amatörer. Egentligen är det bara fantasi och vilja som behövs och plötsligt har du en bild som du kan visa upp för de vänner som bara kan visa fram en ganska platt och intetsägande bild av samma objekt.

Biostaden

Varför inte passa på att göra lite reklam?

Biostaden i Nyköping.

5 salonger möter besökaren och sammanlagt ryms 526 av dem. Den största salongen rymmer 231 besökare och dessa kan sitta bekvämt i bekväma fåtöljer med ett bekvämt avstånd mellan varandra. Ett mumma för mig som gick på bio i Tystberga bygdegård där man satt på knallhårda stolar, tätt intill varandra och fick knackningar på axeln om att ducka när bakomvarande inget såg. Den som vill betala 20 kronor extra får sitta i s.k. plusstolar med extra benutrymme och mugghållare på bägge sidor. Väl värt pengarna kan jag lova.

2011 slog Biostaden upp sina dörrar och den stora salens bioduk var med sina 161 m², Sveriges största och den titeln hade man till juli 2014 när Uddevalla fick sin nya salong och en bioduk på 162 m². Lyckan blev dock inte långvarig för Uddevalla. Sveriges största filmduk finns nu på Mall Of Scandinavia och är hela 250 m² stor. Ungefär som en tennisplan.

Numera bor jag bara ett par stenkast från Nyköpings bio och filmälskare som jag är borde jag vara en flitig besökare, men nej. Sorgligt att säga är jag inte det. Två filmer har jag sett och ja…man får nästan skämmas. Kanske att minnena av de hårda stolarna i Tystberga, chipsätande bänkgrannar på Nyköpings gamla biografer och alla knackningar på axeln satt sina spår.

Jag borde skärpa mig och kanske en god öl och lite gott att äta på Biostadens restaurang kan få mig att glömma barndomens biominnen.