…eller, han dog på sin post.

…eller, han dog på sin post.

Så var det dags igen. Den dagliga promenaden i utkanterna av Nyköping. Känslan att kunna röra sig i natur och bland djur överskrider känslan av att röra sig bland betong och bilar.
Jag och frugan tillbringade några minuter på altan innan hon kände att det var dags att börja påta lite i trädgården. Själv föredrog jag att ta på mig vandringsskorna och kameran över axeln. Rundan jag hade valt ut är känd sedan tidigare. Förbi Lindbacke och Stora Kungsladugården, fast den här gången åt andra hållet.

Väl framme vid anslagstavlan som står nedanför naturreservatet såg jag denna vandringskänga hänga över tavlan. Antingen var det en enbent man som tröttnat på att gå över backarna eller så var det någon som inte upptäckte att han tappat ena kängan förrän han kom hem, förmodligen med några promille innanför västen.

Innan vandringen fortsätter, vill jag spela en bra låt av en bra grupp. Fast i en version ni förmodligen aldrig hört.
Japp, då går vi vidare längs med stigen över Lindbacke.
Det var inte många fåglar som flög förbi och inte hördes det så mycket kvitter bland vegetationen heller. Tyst var det förstås inte och hade jag varit ute efter att fånga fåglar skulle jag givetvis hitta dem i buskarna. Nu var jag inte det, utan jag nöjde mig med denna fjäder som någon tappat i farten.

Som ni ser är det fortfarande lite trista färger i marken…

…och växtligheten har inte tagit riktig fart ännu. Det kommer, det vet jag. Kommer bara den riktiga värmen så går det fort. Nu fick jag nöja mig med det lilla och det kanske ändå inte var så illa?



Ja, ni förstår att jag intog magläge på gångstigen. Det såg nog ganska komiskt ut för de som eventuellt såg. Vad gör man inte för att fånga motiv från vinklar man ska fånga motiv, i deras naturliga höjd.
Ute på den öppna slätten insåg jag att en tunn t-shirt var i tunnaste laget. En liten elak vind drog in från Svanviken, en vind som jag inte kände där jag satt i lä på vår lilla altan. När jag mötte en familj som var iklädda vinterjackor med påtagna huvor insåg jag att sommaren inte är här än. Fast har man gjort militärtjänst under vinterhalvåret, sovit i ett svinkallt tält efter att eldvakten somnat och duschat ute i minus 10 grader är man härdad. Inte mycket biter på en viking från Tystberga….

Den här byggnaden intill stigen råkar hamna på alla inlägg från området. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Vet fortfarande inte vad den används till.
Intill vägen framför Gumsbacken står ett antal gamla och ståtliga träd. Framför dessa ligger en vit matta med vitsippor och denna bild får avsluta detta inlägg från min vandring till och från naturreservatet Lindbacke.

Den här veckan har jag jobbat eftermiddagsskift. Förnuftiga arbetskamrater tar tillfället i akt och sover ut på morgonen, men inte Stefan. Han tar tillfället i akt och beger sig ut på en tidig morgonpromenad.
I en liten stad som Nyköping är antalet intressanta platser och föremål att fotografera begränsade. Alla, nåja de flesta, med en systemkamera, digitalkamera eller mobilkamera har förevigat dessa med olika kvaliteter, så det är svårt att sticka ut om man vill fånga åskådarnas intresse.
Istället är det detaljer på kända byggnader och samma byggnader i mer intressant ljusförhållanden man ska satsa på. Sena kvällar, solnedgångar, oväder eller möjligen tidiga morgnar som här. Inga mästerverk att skåda nedan, men skulle jag tagit bilder på samma motiv några timmar senare och jämfört skulle ni förstå vad jag menar.
Hur många har fångat en ganska öde gågata i ett gyllene sken?

Tre för Nyköping välkända landmärken som de flesta har i sina fotoalbum eller på sina minneskort. Blir något vackrare att skåda i morgonljus än i dagsljus.



Ett helt öde kanotstadion gör sig bättre arla morgontimmar, fast kanske ännu bättre i soluppgång och solnedgång.

Apropå detaljer hade denna bild varit helt ointressant om jag istället tagit en bild på skyltarna i sig. Bara genom att vinkla kameran ned mot vattenpölarna blev bilden genast mer intressant. Bara som ett tips…

Prosten Pihls gård har anor och finns i ett av Nyköpings finaste och mest intressanta områden. En tidig morgon när solen knappat orkat upp över takåsarna blir det ännu finare.

En vanlig enkel blomma i ett gräs där den frostiga marken precis är på väg att tina upp.

Till sist. Lite gammalt och nytt i en arkitektonisk blandning.

Att förmiddagen blev lång och att jag nästan satt i tv-fatöljen och somnade är en annan historia. Vet ej om det berodde på kvällsskiftet eller den tidiga morgonen. Hur som helst var jag nöjd med den motion jag fick.
Insprängt mellan väg 52 (mot Skavsta), Nya kyrkogården och Blommenhof ligger det lilla Frisksporttorpet. Torpet i sig besöks bara när frugan och jag går den trevliga tipspromenad som anordnas på söndagar. Fler besök blir det på intilliggande motionsspår som förgrenar sig i olika sträckningar i skogen.

Mellan torpet och väg 52 finns en yta man gjort i ordning på ett föredömligt sätt. Ett antal banor för beach-volleyboll, en grillplats, en liten lekplats för barn och bänkar där man kan sitta och njuta av medhavd fikakorg. Hur väl utnyttjat detta är vet jag inte, men jag har sett brandkåren och förskolebarn utnyttja faciliteterna vid tillfällen.
Runt motionsspåret är både floran och faunan rik på arter, även om den intilliggande motorvägen förstör helhetsintrycket. Slår man dövörat till och koncentrerar sig på det naturen erbjuder kan man finna ett och annat som förgyller.

Dagen, i det här fallet 1:a maj, som annars ägnades åt trädgårdsarbete och årets första grillning, utnyttjades också åt lite välbehövlig motion. När frugan ägnade sig åt plantering tog jag min kamera på axeln och begav mig upp till och runt spåret som leder till det lilla torpet. Där ägnade jag sedan en timme i den värmande solen och försökte fånga de fåglar som kvittrade i buskarna. Jag satt på en bänk en bit ifrån för att inte skrämma den och tvingades använda zoomen till sin yttersta gräns, 300 mm. Något stativ användes inte och något direkt stöd hade jag inte, så bilderna blev lite för suddiga. Nu brukar jag säga att motivet är viktigare än kvalitén, åtminstone för en amatör som främst använder kameran som sällskap på mina utflykter.



När jag satt där och försökte fånga de små liven upptäckte jag ett annat litet djur som kröp omkring på trädstammarna intill. De var förövrigt två stycken och jag tror det var en hona med sina unge. Honan (på bilden överst) hade en liten kotte i munnen och ilade snabbt upp för trädstammen med den när jag närmade mig. Ungen var mer nyfiken och hade förmodligen inte lärt sig att vara rädd för människor. En bra statist blev den hursomhelst.



Jag har försökt googla efter information om Frisksportartorpet och som så ofta är, bär också denna byggnad på en historia.
Stensberg hette torpet när det för första gången markerades på en karta. Kartan i sig är från 1857, men hur gammalt torpet är, har jag inte kunnat hitta. Det råder också delade meningar om torpets användningsområde. Där Nya kyrkogården nu ligger, fanns förr ett militärt exercisområde för Södermanlands regemente och vissa uppgifter gör gällande att byggnaden användes som soldattorp. Andra uppgifter säger att det användes som skogsvaktarbostad.
1913 flyttade i alla fall en skogsvaktare in med sin familj i fastigheten som då döpts om till Stensborg. Förutom själva bostaden fanns också ett uthus och en ladugård där man hade både ko, grisar och höns. De, precis som huvudbyggnaden, finns fortfarande väl bevarade.
Familjen som bodde i torpet utökades så småningom med föräldrarna till skogsvaktaren. Familjen bodde i torpet fram till 1959 då skogsvaktaren avled vid en ålder av 75. Nyköpings stad övertog fastigheten efter att änkan flyttad ut, men beslöt sig för att inte hyra ut den som personlig bostad. Både avlopp och rinnande vatten saknades och nya regler gjorde att man inte ville upplåta torpet som permanentbostad igen.
Istället hyrde man ut fastigheten till Nyköpings Frisksportarklubb som bildats fyra år tidigare. En omfattande renovering gjordes, som dock inte omfattade boningshuset vilken än idag är i det närmaste sitt ursprungsskick.
Sedan 1990 är torpet i kyrkans ägo, då kommunen istället fick överta marken av kyrkan vid nuvarande Påljungshage.

En kort liten historiebeskrivning av en liten pärla i utkanten av Nyköping. I kommunpolitikernas strävan efter att bygga sönder alla grönområden finns planer på att slå upp hundratals bostäder i det lilla torpets närhet och vad det innebär för verksamheten och de djur som idag lever här återstår att se. Ni som mött harar, rådjur och rävar i centrala stan vet vad som väntar när djuren trängs undan från sina domäner.
På denna karta anno tidigt 1900-tal syns Stensborg i överkant av bilden.