Lite växtlighet

Den flora av växter som förgyllt vår omgivning sedan tidig vår, tynar sakta bort för att så småningom försvinna under ett förhoppningsvis vitt täcke av snö.

Än så länge biter sig den mer kyltåliga färgprakten sig kvar. Svampar är väl egentligen ingen växt, men lämpar sig bäst för fotografering under höstmånaderna.

Nypon kan man se långt in på vintern då de lyser fint rött mot en vit bakgrund. Inte som här mot en gråtrist himmel, utan mot nyfallen snö.

Än så länge finns det lite färgprakt kvar i vår lilla trädgård, även som de växter ni ser nedan ser allt mer slokörade ut.

Fast även nedfallna löv kan utgöra motiv för en amatörfotograf.

Fast som ofta är på vintern är det inomhus man ges chansen att fånga det vackra.

De tre bilderna nedan är tagna på en något så ovanlig plats som Nya kyrkogården. Ni som följt denna och min gamla blogg, vet att jag har en liten förkärlek i att gå omkring på kyrkogårdar. Inte minst för att insupa lugnet, men också att insupa historiens vingslag som man kan erhålla genom att läsa de yrken som avlidna personer hade under yrkesverksam ålder. Länsman, ståthållare, tillsynsman, kallskänka, slaktarlärling, landsfiskal m.m.

Å så kan man ta bilder på den lummiga grönska som kyrkogårdar visar upp sina besökare. De här bilderna tog jag med min Nikon Coolpix900. En kamera jag tyvärr använder lite för sällan. Den är smidig, lätt att bära och tar bilder av hög kvalitet. Skillnaden mellan denna digitala kamera och min Nikon D700, är att en spegelreflex har fler möjligheter, inte minst när det gäller valet av objektiv, linser och att den tar betydligt skarpare bilder.

Det sistnämnda bra om man vill skriva ut papperskopior på de bilder man vill spara och inte minst om man vill förstora något. Fast Nikon Coolpix900 duger väldigt bra för ändamålet, som dessa enkla bilder från en kyrkogård i Nyköping.

En kväll vid Lindbacke

Det här var en kväll med ljumma vindar och en till ett början bra bra underlag för solnedgångsbilder.

Jag såg två motiv framför mig redan när jag hängde kameran över axeln och tog stativet i ett stadigt tag. Jag kan avslöja att inget av motiven fastnade på bild…den här gången.

Lindbacke var mitt första mål och från kullarna var det tänkt att fånga solnedgången över Ryssbergen och Kiladalen. Det var ljumma vindar, en härlig kväll och förvånansvärt mycket folk i rörelse bland kullar och enar.

Över Nyköping sänkte sig skymningen och fick det man såg av stan att lysa i ett varmt sken. Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild och jag gjorde heller inga tappra försök, eftersom den vyn inte var den jag var ute efter.

När jag tittade ut över Svanviken och bort mot Ärila såg det lovande ut. Tunna moln som redan färgades i solnedgångens färger.

Fast ju längre tiden gick skymde allt tätare moln den sol som sakta försvann bakom träden långt där borta. Under tiden jag väntade på rätt tillfälle, testade jag något jag hittills inte gjort. Jag använde min Nikon D7100:s gaffling-knapp och lade samman fem bilder med den inbyggda HDR-funktionen. Bilden nedan är således framkallad med hjälp av fem bilder med en exponeringskompensation från -2 till +2. En bra funktion när man befinner sig i svåra ljusförhållanden, om än inte så naturlig.

Annars blev det en lång väntan på en solnedgång som aldrig infann sig. Ja, givetvis gick solen ned över Kiladalen, men inte med den färgprakt jag hade önskat mig. Två dagar senare visade sig himlen från sin allra bästa sida och sken upp i en färgpalett som bara en himmel kan visa upp. Då stod jag på jobbet och såg ut genom fönstret med en ledsen och besviken min.

Hur som helst fick jag med mig en del bilder hem och tack vare stativet kunde jag stanna tills det att mörkret sänkt sig.

 

Efter det att nästa bild togs, var tanken den att åtminstone komma hem med ett av de förutbestämda motiven. Nej, inspirationen var borta och den bildidén sparar jag till ett annat tillfälle.

Lindbacke var som sagt välbesökt den här ljumma kvällen. Motionärer som både gick och joggade. Hundägare som rastade sina hundar och så givetvis andra fotografer som var ute i samma ärende som jag.

Lindbacke är en pärla just i utkanten av Nyköping. Bara att gå dit med en fikakorg kan ibland vara mumma för själen. Något fler borde prova på.

 

Vattentornet

Vattentornet är en annan höjdare i Nyköping. Dit begav jag mig efter besöket på Kråkberget som ni kunde läsa om i förra inlägget.

Jag har inga större minnen av detta, men kommer ihåg att jag i mycket unga år tog hissen upp med mina föräldrar för att njuta av utsikten över stan. Jag kan ha fel, men fanns det inte möjligheter att fika där uppe under vattentornets tidiga år?

Idag är det få förundrat att öppna dörren och bege sig upp till denna fantastiska utsikt.

Vattentornet invigdes 1967, men verkar idag mer vara ett tillhåll för klottrare och andra individer med meningslösa liv. Klottret ser man på nära håll, men krossat glas och annat man inte vill se på marken, måste man gå nära för att upptäcka.

2007 lämnades ett medborgarförslag in till kommunen, rörande denna byggnad. Den ansvarige för förslaget föreslog att vattentornet skulle öppnas för café- och restaurangverksamhet. Förslaget avslogs dock med motiveringen att det skulle innebära en omfattande renovering och en ombyggnad för att klara dagens krav på säkerhet och anpassning för funktionshindrade.

Redan 2005 kunde man läsa i SN att vattentornet behövde en rejäl upprustning för att inte helt enkelt rasa ihop. Väder och vatten hade då tärt så hårt på byggnaden att det bildats rost och frätskador i en sådan omfattning att kommunens vattenavdelning slog larm efter en besiktning.

Titta på bilden ovan och notera dessa ord från SN:s artikel från 10:e juni 2005:

”Till sist får vattentornet ett klotterskydd som är tre meter högt”. Hmmmm….det bidde bara en tummetott.

Hursomhelst skulle en byggnad av vattentornets dignitet bli en populär samlingsplats för både ortsbor och turister om man fick till åtminstone en liten caféverksamhet i kombination med den fina utsikten. Tror jag…

Vägen hem gick sedan över den höstfärgade Nyköpingsån…

…förbi den gamla kyrkogården och förbi Tingshuset (det gamla) och hem.

 

Vart är jag på väg?

Svaret får du i slutet av inlägget.

Ett litet tips är att promenaden gick förbi Nyköpings charmigaste bostadsområde. Ett bostadsområde som antog sitt namn i Nyköpings stadsfullmäktige 1912.

Har du listat ut det utan att tjuvkika?

Vägarna i området jag passerar (inte slutmålet) har fått sina namn efter svenska författare och skalder. Zacharias Topelius och Victor Rydberg var två av dem.

Har du listat ut det utan att tjuvkika?

Om inte kanske den här bilden från Nyköpings kommuns bildarkiv kan ge en ledtråd. Förvisso är bilden från 1911, men nog känner du igen stadsdelen?

Okej, kanske en mer modern bild av området får dig på rätt spår.

Några av de mest charmiga och äldsta bostäderna i Nyköping finns här. Var? Jo i Östra Villastaden givetvis. Som nedan på Strindbergsgatan.

Fast nu var det inte Östra Villastaden som var mitt slutmål. Kanske du ändå gissat vart benen bar mig? Att ta sig dit med bil är svårt, men många önskar nog att det fanns en liten bergbana upp till målet.

Nu tror jag du vet. Följande information kan nog ge dig som fortfarande kliar dig i huvudet, de sista pusselbitarna.

Står du högst upp befinner du dig på en plats där Nyköping hade sin vattenreservoar åren 1849–1967.

När du väl är där befinner du dig på 36 meters höjd. Inte mycket att skryta över, men en av Nyköpings högsta naturliga punkter.

Vattentornet tänker du? Fel, fel, fel. Du befinner dig på en plats där du har utsikt mot Vattentornet och med denna information vet du att platsen jag står på är Kråkberget.

Det är ett tag sedan jag besökte platsen, men vilken pärla den egentligen är. Nu har man också gjort i ordning bänkar och bord, där man kan sitta ned med medhavd fikakorg och njuta av utsikten över Nyköping och ända bort till Oxelösund. En informationstavla har man också satt upp, vilken pekar ut kända landmärken. Nu får vi hoppas att stadens vandaler inte upptäckt denna och ”dekorerar” den med sitt fula och fullständigt meningslösa klotter.

Utsikten är som sagt inte fy skam, så heller inte denna lita mulna och gråtrista dag.

Att ta sig upp är nog jobbigt för många, men det kan ha sina sidor att också ta sig ned. I synnerhet denna årstid när det ligger fallna och blöta löv på den smala asfalterade vägen upp. Snötäckta och isiga vinterdagar ska vi inte tala om…

Nästa inlägg kommer att handla om en annan höjdare.

Spa-weekend på hemmaplan

Måste man resa utomlands eller till någon av Sveriges mest kända spa-anläggningar för att koppla av och njuta under ett par dagar? Svaret är nej.

Lördag till söndag firade jag, frugan, min syster och svåger vår 11:e bröllopsdag med en spa-weekend på hemmaplan. Närmare bestämt på Sunlight, bara några hundra meter från hemmet.

Nu är Sunlight inget okänt mål för mig, eller frugan heller för den delen. Vi tränar bägge två på gymmet, simmar i bassängen och brukar ta en After Work i restaurangen med jämna mellanrum. Dessutom har vi vid några tillfällen utnyttjat spa-anläggningen tillsammans med vänner, fast då bara för några timmar.

Strax utanför byggnaden kom vi i samspråk med en äldre man. Han berättade att han bodde i Göteborg sedan 15 år tillbaks, men att han jobbade på Sunlight under alla sina yrkesverksamma år. Man kunde nästan ana en tår av nostalgi. Egentligen är det fantastiskt att en gammal industribyggnad som denna kan genomgå en sådan förvandling som Sunlight gjort. När man som vi den här helgen, har tillgång till både gym, spa och hotell, får man en ännu bättre insyn och utan tvivel har man lyckats förvandla gamla industrilokaler till något riktigt fint.

Vi kunde inte checka in förrän tidigast 15:00, men redan från 11:00 hade vi tillgång till anläggningen efter att ha hämtat ut spa-setet, bestående av handduk, morgonrock och tofflor.

En dryg halvtimmes träning i gymmet, en välbehövlig dusch, ombyte och så in i själva spa-delen.

En kall öl fick inleda dagen, hälsosamt som något.

Vi relaxade lite i väntan på de behandlingar vi bokat och som ingick i priset. Avslappningsmassage för min det och den var inte bara skön, utan välbehövlig.

Klockan 15:00 hade vi beställt upp Afternoon-tea till spat. Innan dess tittade vi in i simhallen som var tom så här dags på dagen…

…och därefter satte vi oss i en av bubbelpoolerna och slappnade av. Några bilder därifrån blev det inte, mycket beroende på att vi hade sällskap av några unga kvinnor. Kändes inte lämpligt att ta fram kameran i det läget. Den unga och mycket trevliga tjej som ansvarade för spa-delen den här dagen, dukade upp för Afternoon-tea vid utsatt klockslag. Först kom en bricka med bröd, ostar, skinkor och olika marmelader. Därefter kom ett kakfat av modell mums-mums in.

Sju sorters bakverk och sex av dessa lyckades jag pressa i mig, den sista med hjälp av ytterligare en kall öl. Hälsosamt som tusan…

Mätta, belåtna och lite fräschare i kropp o själ, lämnade vi spa-delen och tog en dusch innan vi bytte om och gick till receptionen för att få nycklarna till rummen.

Hela Sunlight lyses upp av glödlampor och levande ljus som tillsammans skapar en atmosfär man verkligen trivs i. Ordet mysfaktor skulle många säga…

…och visst stämmer det in på upplevelsen. Inte minst i tider som denna när vinden viner runt knutarna och regnet slår mot fönsterrutorna.

Vi bodde på våning 3, vid det s.k. ”Torget”. Jag vet inte vad som fanns här innan anläggningen gjordes om, men ”Torget” är en stor öppen lokal där ett öppet kök står i ena änden och bekväma fåtöljer fyller ut resten.

Rum 23 och 24 hade vi tilldelats, två av hotellets största rum.

När vi kom in i rummen märkte vi direkt att de gjorde skäl för namnen. Två riktigt stora rum, med en dörr mellan som vi kunde öppna och som gjorde upplevelsen än mer storstilad.

Varsin flaska mousserande stod och väntade på oss, liksom sex chokladtryfflar till bägge paren. Så hungrig var man nu inte efter den Afternoon-tea vi avnjöt bara timmen innan. Nu var vi inte särskilt nödbedda, utan tömde både flaskor och fat med välbehag.

Nu fanns det tid för lite relax, vilket vi utnyttjade. Några iklädda de lediga kläder som låg och väntade på oss.

Vi hade med oss en falska bubbel för att fira dagen som sådan. Något vi gjort för vana varje år vi firat vårat dubbelbröllop. Den här lediga stunden ägnades åt lite funderingar och planer inför nästa års bröllopsdag och kommande resor. Många planer vi haft genom åren har sedan realiserats och sker likadant nu har vi en del skoj att se fram mot.

På våning 3 ligger också bilutställningen. 20-talet bilar av modell äldre står uppradade och självklart var vi tvungna att ta oss en titt på dem.

Den bilintresserade Nyköpingsbon borde besöka utställningen som är öppen för allmänheten. Ett par riktigt gamla bilar står här, tillsammans med ett par sportmodeller och en rad kända bilmärken av modell lyxigare. De märken som ses på bilderna nedan är förmodligen kända av de flesta bilintresserade, men personligen har jag svårt att placera ett par tre stycken av dem.

Genom fönsterrutorna kunde vi se hur hur himlen skiftade färg och kastade ett helt annat sken över utställningslokalen.

Dags att återvända till rummen, för nu väntade en annan begivenhet. När våra fruar ägnade tid till smink och annat som fruntimmer gör innan de ska gå ut, ägnade vi karlar tid framför tv:n och Sveriges kross av stackars Luxemburg. En storseger inte ens optimisterna hade vågat hoppas på.

Matchen var slut lagom till den trerätters middag som ingår i priset för en spa-weekend. Vi lämnade rummet när himlen visade sig från sin bästa sida.

Fast några droppar på fönstret visade att regnet börjar strila.

Middagen intogs i den lilla matsalen och inte i den stora (på bilden) som ofta är vikt för stora bokningar, julbord och konferenser.

Den lilla matsalen precis bredvid är i mina ögon mysigare och lite mer intim. Omgärdad av levande ljus, glödlampor med varmt sken och stora tavlor med svartvita motiv av den gamla industristaden Nyköping. Vad sägs förresten om menyn som det bjöds på?

  • Förrätt: Krämig kantarellsoppa med tryffelkrutonger
  • Varmrätt: Ångkokt torskrygg med potatispuré, säsongsprimör, brynt smör & baconcrunch
  • Efterrätt: Mörk chokladfudgetårta med pekannötter, lättvispad grädde & rårörda bär

Satt fint tillsammans med en Wisby stout till förrätten och en flaska vitt till varmrätten. Nu var alla så mätta att det inte lockade med en kvällsdrink. Det blev i stället att krypa till kojs i de mäktiga och sköna sängarna, mätta och mycket tillfreds med dagen.

Utan tvivel som man gott. God mat, god dryck, flera timmar i spa-anläggningen/gymmet och lite massage på det, gjorde att åtminstone jag sov utan att vakna flera gånger per natt. Frukosten blev ovanligt sen för att vara oss, men vi var ändå först på plats. Man inser att människor som besöker ett hotell som Sunlight och utnyttjar spa-anläggningen, vilket väldigt många gjorde, är intresserade av att sova ut. Ni som sovit på hotell i exempelvis Stockholm under högsäsong, vet att man ofta får trängas vid frukostbuffén tidigt på morgonen…inte sällan tillsammans med små kineser som springer med överfulla fat kring benen.

Summa sumarum var det en mycket trevlig helg som visar att hemmaplan inte är att förakta. Att ta in på hotell bara 700 meter från hemmet, kanske lockar en del till putslustiga tillrop. Ändamålen gagnar dock medlen och att bara få bli ompysslad under ett helt dygn känns välbehövligt ibland, plus att man inte känner kravet på att utforska staden man befinner sig i.

Som sagt en lyckad bröllopsdag, utan något att klaga på….förutom en sak.

Badtofflorna i one size. För en fullvuxen man som kräver 45:or till 46:or till vardags, är de i minsta laget. Vi bad den unga och mycket trevliga tjejen i spa-anläggningen att lämna in ett förslag om att köpa in åtminstone några storlekar större. Med sitt charmiga leende svarade hon att; ”Måste ni ha så stora fötter?”