Ibland tar jag med mig kameran till jobbet och tar en tur genom stan innan jag går hem. Det här var en sådan dag och den uppmärksamme noterar säkert att veckans kalla och fina förvinterväder saknas på bilderna.
Det stämmer. De här bilderna togs förra veckan och har bara legat och mognat i bildmappen. Lite mildare, lite mulet, men en icke desto mindre trevlig promenad genom vår vackra stad.
Med tanke på förutsättningarna tänkte jag först ta alla bilder i svartvitt…
…men ångrade mig, då höstens fina färger fortfarande avspeglade sig i omgivningen.
Eftersom jag jobbar bara ett hundratal meter från Nyköpingshus, brukar det av naturliga skäl vara där jag tar upp kameran. Slottet har fotats ur alla möjliga vinklar, under alla årstider, tidpunkter på dygnet och i olika väder. Skulle tro att alla Nyköpingsbor med kamera har minst en bild på denna turistmagnet, men ändå fascinerar och inspirerar dessa byggnader.
Ibland kan man också hitta motiv om man står vid slottet och vänder kameran åt andra väderstreck. Som här när de gulnande löven inramar en av stans mest spektakulära och omdiskuterade byggnader.
Fast på dagordningen stod en tur runt slottet och ett förevigande av byggnaden ur olika vinklar. En av de som kanske fotats allra minst, åtminstone om man tittar i sociala medier, Instagram, bildbloggar och andra forum där bilder från Nyköpings läggs ut.
Därefter den bild som kanske är vanligast i folks fotoalbum. Här gick jag ned för trapporna framför NK-villan och försökte smyga så när vattenbrynet det gick. Som en f.d. fotbollsspelare som bara såg ordet stretching i tidningen, gör sig den självförvållade stelheten sitt och närmare vattnet än så här kom jag inte.
På andra sidan Östra Trädgårdsgatan ligger konstnärsområdet Bryggeriet och nedanför Bryggeriet rinner Nyköpingsån och i Nyköpingsån står en annan turistmagnet i ur och skur.
Den här hägern fascinerar många där han/hon står och spanar efter byten att inmundiga till frukost, lunch och middag. Många är de som plockar upp mobilen, digital- och systemkameran för att ta bilder på fågeln där den står och villigt poserar. Jag har lärt mig av vänliga besökare att det finns fler hägrar i området runt hamnen och Nyköpingsån. Den här dock den som syns mest och bäst.
Följer man den trevliga promenaden längs ån, kommer man så småningom fram till Storhusfallet och den lilla Sågarbacken. Här gick en annan fågel och pickade i marken efter mat. En fågel man antingen gillar eller ogillar.
Vid Storhusfallet står två statyer, välkända av alla. Bronsstayn ”Pilten” av Bie Norling är kanske den mer kända och beskådade. Mest beroende på att den stått där, strategiskt och lättillgängligt sedan 2002.
Lite längre ned i backen och mer svårtillgängligt sitter stenstatyn ”Näcken” och filar på sin fiol utan stråke. Man ser den bäst under höst och vinter när växtligheten runt honom är mer gles än under vår och sommar.
Visst ser det ut som att han tänker ”Vad f*n vill du?”
Vid Storhusfallet hittar man förutom alla dessa änder, också en annan omdiskuterad fågel. Jag tippar att merparten finner den oerhört irriterande, men ser man den på nära håll är den egentligen ganska vacker.
Från Storhusfallet och Sågarbacken (orsaken till dess namn hittar du i slutet av inlägget), bar det av till centrala Nyköping. Kanske jag hade otur, men jag tror knappast det finns ett centralt torg någonstans i Sverige som kan vara lika ödsligt som det i Nyköping. Här passade en bild i svartvitt väldigt bra.
Det blev en liten omväg hem och strax intill restaurang Crazy Cow råkade jag kasta ett öga in på en av alla de oerhört mysiga innergårdar som finns i stan. Här kan man tänka sig att bo, eller hur…?
På väg upp mot lasarettet passerade jag en annan väldokumenterad byggnad. Inte Korskyrkan intill Brunnsgatan som är ganska steril i sin utformning, utan det gamla Tingshuset. Försökte mig på en något annorlunda bildvinkel som sticker ut från alla de jag tidigare tagit.
20 minuter senare var jag hemma och tog där den sista bilden på denna eftermiddagspromenad. En vänlig arbetskamrat lärde mig att den heter Vädd, en växt jag aldrig hört talas om.
Så till detta med Sågarbacken.
Mest känd är denna lilla park för det monument som restes till minne av Anna Lindh som bodde bara hundratalet meter härifrån. Som så ofta finns det skitstövlar som inte klarar av att se skillnad på ditt och mitt och inte mindre än två gånger vandaliserades monumentet innan man beslutade att det skulle flyttas till Culturum.
Bilden (från Nyköpings kommuns bildarkiv) bakom denna länk är från 1941 och på den ser ni orsaken till parkens namn. Till höger på bilden ses den gamla Ekmöbelfabriken och intill den ligger sågen där virket förädlades. Samtliga dessa byggnader är borta sedan länge och åter en gång får man tillfälle att fundera över varför styrande politiker inte hade viljan och intresset att bevara industristaden Nyköping på ett bättre sätt. Snacka om turistmagnet.
