Ett oväntat slut

I vår del av vårt vackra land är vi inte längre vana vid kalla och snörika vintrar. Det gäller därför att passa på när tillfället erbjuds.

Fredagsmorgonen började lite grå med några centimeter nyfallen snö på trottoarerna. Kanske ingen dag man tar med sig kameran ut på promenad, men ju längre tiden gick kunde man skönja en allt blåare himmel utanför industrilokalens fönster. Plötsligt bröt solen igenom helt, molnen skingrade sig och en vy med nyfallen snö och en klarblå himmel uppenbarade sig. Där stod jag med en timme kvar på arbetsdagen, allt mer ivrig efter att få komma ut.

Vi hade ett inplanerat möte precis vid skiftbytet och jag befarade att de skulle dra ut på tiden, men sås blev det nu inte. I min iver att få komma hem och hämta kameran, utnyttjade jag flexen med hela sex minuter och stämplade ut.

En rask promenad till hemområdet, in på den lokala pizzerian där en kebabtallrik inhandlades och som sedan intogs i rekordfart, ned i källaren för att hämta kameran och så ut. Mitt mål var den väg runt Lilla Kungsladugården vi ofta tar på våren och sommaren. Jag förväntade mig att få se vita och orörda vidder under en klarblå himmel och det såg onekligen lovande ut.

Det lite pittoreska området vid Hemgården var draperad i snö och fick några av byggnaderna att lysa lite extra.

Den lilla väg som går mellan järnvägen och garagelängan hade inte plogats, men det syntes att någon form av fordon hade åkt där dagen innan. Det gjorde att man inte behövde trava i decimeterhög snö hela vägen runt.

En liten titt till vänster och orosmolnen började hopas i öster. Är det möjligt att jag har en sådan otur, var min första tanke. Ska jag nu inte få mitt efterlängtade motiv med orörd snö och en klarblå himmel, var min andra.

Det var ingen människa ute på promenad, men spår av olika djur försvann ut på gärdena.

Nu tätnade molnen allt mer och jag insåg att den klarblåa himmel jag såg på med förväntansfulla ögon genom fönstren på jobbet, var ett minne blott. En liten tyst svordom, men de vita och orörda vidderna tänkte jag åtminstone få med mig hem.

Plötsligt, väldigt plötsligt händer det….

En liten försmak lades ut på Facebook igår kväll och det spekulerades i vad det var som hände. Kan meddela att de fantasifulla gissningar som skrevs ned i kommentarsfältet, aldrig inträffade. Däremot överraskades jag av ett naturfenomen, för plötsligt drog en dimma in över nejden och gjorde det stundtals omöjligt att se mycket mer än tio meter framför sig. Jag vet inte om det kallas dimma, snörök eller något annat, men det var ett skådespel jag aldrig upplevt mitt på dagen under kalla vintrar.

Det hade blivit ett väderomslag, om det rådde ingen tvekan. När jag lämnade hemmet stod temperaturmätaren i köket på 0° och snön droppade sakta av både träd och tak. Nu kändes det betydligt kallare, vilket också skulle visa sig när jag kom hem och temperaturen hade sjunkit till -4° på den cirka en timme promenaden tog. Jag misstänker att det var den snabba temperatursänkningen som skapade dimman.

Den lilla vägen mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården var inte plogad och här fick jag trava i decimeterdjup snö. Några hade gjort det innan mig. Det var en ganska mäktig känsla att gå där i ett landskap som nästan flöt ihop. Stundtals fick jag navigera genom att titta på trädtoppar och annat som stack upp över den vita sörjan.

Även om inte en klarblå himmel var att skönja, måste jag tillstå att bilderna jag tog hade mer spänning i sig än vad jag först trodde och förväntade mig.

När jag hade passerat gården tittade jag ut mot motorvägen där bara de höga fordonen syntes bakom dimman…

…och en blick tillbaka och jag såg hur Lilla Kungsladugårdens byggnader mer eller mindre låg dolda bakom det vita.

Det är inte alldeles lätt att få till vitbalansen under dylika förutsättningar. Att skruva upp exponeringskompensationen ett par steg gör förvisso snön vitare, men samtidigt får den himmelen att framstå betydligt blekare än i verkligheten. Har man tid kan man förvisso använda sig av stativ och ta flera bilder med olika inställningar som man sedan lägger ihop i Photoshop. Något stativ bar jag inte med mig och därför accepterade jag lite blåstick som gör att snön inte framstår lika vit som den var framför ögonen.

Borta vid de stölddrabbade bilfirmorna vajade fanorna inte alls. Tack o lov var det vindstilla och det gjorde att kylan inte kändes lika påträngande.

Från den lilla vattenreservoaren i området syntes inte E4:an hundra meter bort. Man bara hörde fordonen som svepte förbi.

En titt bort på värmeverket någon kilometer bort och en syn mötte som hämtad ur någon postapokalyptisk domedagsfilm.

Lite mäktigt i mitt tycke och så här i efterhand kan jag nästan känna mig glad att jag tog den här promenaden under detta förhållande och inte under en klarblå himmel. Förhoppningsvis kommer en sådan dag att uppenbara sig innan den här vintern är över.

Fast de ansvariga i kommunen har underskattat Nyköpingsbornas längtan efter motion. Alla vet vad den här skylten betyder.

Tro mig när jag skriver att man överhuvudtaget inte plogat gång- och cykelbanan som leder från Lilla Kungsladugården till Hemgården. Ett par decimeter snö ger man sig knappast ut i, vare sig man är fotgängare eller cyklist. Istället blev det en isig vägbana som ledde mig hem. Dåligt av de som är ansvariga.

Borta vid den lilla verkstaden intill den lilla kolonilotten, hade de här istapparna börjat smälta när jag påbörjade min promenad. Nu syntes inget dropp alls, vilket bekräftade att temperaturen hade fallit.

Det blev ingen blå himmel, men väl ett naturfenomen jag inte hade räknat med. I efterhand är jag som sagt lika glad för det och det lär bli fler promenader om jag känner mig och min kamera väl.

Å så kommer det ett snöfall…

Snön kom, om än i form av blöt snö som fick kläder och frisyr att drypa av väta. Till helgen lär kylan dra ned över Nyköping och ska man lita på meteorologer kommer vi att överraskas av mildväder och regn i kommande vecka.

Därför gäller det att passa på när de fåtaliga tillfällena erbjuds. Klart man vill ha snö på de bilder man tar och sparar från svensk vinter. Fast jag måste erkänna att det vackra med nysnö förtas av det faktum att julhelgen var både mild, snöfattig och lite blaskig. Jag sällar mig därför till alla de som utropar; ”Varför nu och inte då?”

Andra är förbannade (förlåt ordvalet) och några av dessa skottade fram sina bilar och uppfarter i morse. Andra svor när de försökte ta sig fram på oplogade trottoarer. De finns också de som är glada, som barnen. Äntligen kan man bygga snögubbar, kasta snöbollar på grannens vägg och komma in lagom till middagen med kläder och stövlar fulla med snö. De som älskar vintersporter förstår jag full ut, även de som säljer material som vintersportfantasterna nyttjar.

Själv längtar jag nu till våren, men kunde inte låta bli att ta fram mobilen på min väg till jobbet.

Kvalitén i mobilernas kameror har förbättrats avsevärt, men kan fortfarande inte jämföras med systemkamerornas och förhoppningsvis hinner jag ta lite bilder med högre kvalité innan vintern lämnar in för den här säsongen.

Minnen

2013 var jag, frugan, min syster och svåger på den grekiska ön Skiathos. Liten, men charmig och lugn.

Vi hade tur med vädret, inte i alla fall, utan verklig tur. Varma dagar med sol och bad. Ljumma kvällar på uteserveringar med god mat och dryck. Ett fint minne ni gärna kan läsa lite mer om på min gamla blogg.

Skiathos 2018 och det vore en ren lögn om jag sa att jag längtar dit.

Ljus, ljus, strålande ljus

Ljus är en mysfaktor man inte ska underskatta, särskilt inte under väderförhållanden som nu råder. Ljus kan också vara en inspirationskälla för fotografer, såväl amatörer som proffs.

Ett vackert ljus som sprider allt den värme som just nu behövs.

Ljuset och braständaren som skapar lågan.

När lågan blåses ut kan man vara snabb och ta bilder på röken som bildas.

Fredagswhiskyn kan man ha till annat än det tilltänkta. Att måla med ljus är en underskattad hobby. Nu gäller det bara att träna så att jag kan förfina detta.

Sedan är det bara att krypa till kojs. Ganska mysigt det med faktiskt.

 

Experimentet

Kanske synd att kalla det experiment. Att använda olika inställningar till samma motiv, vore en bättre beskrivning.

Del tre av min promenad innan behandlingen, stannar upp vid samma slott som jag passerade under förra inlägget. Jag hade några minuter kvar och utnyttjade dessa till att ta tre bilder på Nyköpings största turistattraktion. Samtliga bilder med olika inställningar.

Första bilden med följande inställningar: F/6,3, 1/5s, ISO400 och en exponeringskompensation på -0,3. En egentligen ganska normal inställning med tanke på förutsättningarna.

Nästa bild togs från samma plats och med samma inställningar, förutom slutartiden på 1/60s och att jag använde blixt. Skillnaden är ganska märkbar och någon kanske undrar hur motivet kan se ut som taget på natten fast man använt blixt. Enkelt…en inbyggd blixt gör sällan nytta på avstånd längre än tre meter. Tvärtom gör en blixt att avstånd längre bort blir betydligt mörkare än i verkligheten. Ser man nederst i bild, märker man dock att blixten gör verkan på bryggan några meter framför mig.

 

Tredje bilden togs med samma bländare, men med följande inställningar: 1/3s, ISO640 och en exponeringskompensation på -0,7. Dessutom rattade jag in en av de förvalda effekter min Nikon7100 erbjuder, svart/vitt.

Smaken är väl som baken och alla har säkert sin favorit bland de tre bilderna. Själv har jag svårt att välja…