Det är vackrast när det skymmer?

”Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus”.

Så inleder Per Lagerqvist sin dikt som han författade 1919. I mina ögon är det dött lopp mellan skymning och gryning, men oavsett om man är på promenad tidigt morgon eller sen kväll är ljuset något extra. Den här korta kvällspromenaden inleds vid Brandholmen och avslutas vid Bryggeriet och visst kan även ett otränat öga ser hur skymningen förändrar karaktären i bilderna.

Hade bilderna tagits några timmar tidigare hade de haft en helt annan karaktär och varit mer ointressanta. Även de mest välkända och fotograferade motiven i Nyköping ser annorlunda ut i gryning och skymning än mitt på dagen. Även om du själv inte har samma intresse som hobbyfotografen Stefan och bara äger en mobilkamera. Prova, prova och du kommer att se skillnaden.

När du sov så sött

Söndagen den 6:e maj vaknade jag tidigt likt alla andra söndagar, fast bara lite tidigare. Solen tittade in genom persiennerna och jag kände mig klarvaken. Vad gör man?

Jo, man klär på sig, hänger kameran över axeln och ger sig ut på stan. Klockan var då 04:50 och du som läser detta sov säkert ganska skönt just då.

Sanning å säga, hade jag planerat denna tidiga utflykt och mina mål var utstakade. Att jag skulle vakna så tidigt hade jag dock inte räknat med. Sagt o gjort. Timmen var arla, så häng med ut på stan en söndag och upplev något du sällan eller aldrig gjort. Tystnaden, dofterna och det härliga ljuset…

Ska inte trötta ut er med så många ord, bara lite korta beskrivningar av bilderna nedan.

Behövde bara gå ett par hundra meter för att ta den här bilden. De japanska körsbärsträden växer lite varstans i stan. Som här på Hemgårdsvägen…

…och här på Bagargatan.

Fast det första egentliga målet var Hamnvägen och de körsbärsträd som pryder mittrefugen.

Slottet och vallarna var tomt på folk, men badade i tidig morgonsol.

Lugnt, stilla, tyst. Lika lugnt, tyst och stilla var det i hamnbassängen.

Nu är inte hamnen bara glass, restauranger och törstiga Nyköpingsbor. Hamnen är också blommor och fåglar.

Den stilla oasen ute på Täcka udden.

Från hamnen är det inte långt till Sågarbacken och Storhusfallet. Magnoliaträdet blommar nu, men tidens tand har påverkat det gamla trädet och dess blommor syns allt glesare.

Magnolian har dock inte ensamrätt på vacker flora.

Från Sågarbacken och Storhusfallet tog jag mig vidare upp mot Storgatan. På vägen stötte jag på den här anden som troligen är lite sur på råttor, eller möjligen på de människor som är sura på områdets råttor.

Den här vyn stöter man på när man sitter på en av de två uteserveringarna, eller när man flanerar ensam en söndagsmorgon i maj.

Nyköpings stadshus har korats till stans fulaste byggnad. Tänk om man hade dekorerat framsidan lika effektivt som gården mellan stadshuset och rådhuset. Det hade gjort skillnad.

Jag var inte klar med min tidiga morgonpromenad, utan återvände ned till slottet. Några bilder till innan skorna tog mig hem.

Den uppmärksamme kanske ser hur morgondaggen glittrar i gräset? Kanske svårt på denna lågupplösta och förminskade bild. På originalet syns det bättre, men stora bilder fyller kapaciteten på gratisversionen av WordPress, så de behåller jag på hårddisken.

Ibland behöver man inte gå över ån för att hämta vatten. Ibland behöver man inte gå särskilt långt för att finna ett Nyköping i vacker skrud. Tvärs över vägen från hemmet sett, växer de här buskarna.

Kanske det vackraste av allt. En förvisso urblekt version av vår svenska flagga som hänger intill dörren till vårt hem.

Lite drygt två timmar var jag ute med kameran och var hemma lagom när majoriteten av er besökare kliver upp på söndagsmorgnarna. En god frukost, lite morgonbestyr, lite jobb i trädgården och sedan bar det av på ytterligare en långpromenad på cirka två timmar. Den här gången i en helt annan riktning och till den återkommer jag i ett annat inlägg.

 

Herre på täppan

Svanar är vackra fåglar, men också väldigt fåfänga.

Ni som försöker fota dessa ståtliga djur tuggar ibland fradga när de envist fortsätter att putsa fjädrar och doppa huvudet i vattnet. Tillfället att ta den där bilden med stort B är inte alldeles lätt och detta faktum gäller förövrigt alla fåglar, stora som små.

Nu var det inte bilden med stort B jag var ute efter den där kvällen när jag satt och njöt av den nedgående solen vid hamnpromenaden. Det var en slump att en svan simmade tiotalet meter ut i vattnet.

Efter att ha ståtat där ute, efter många dopp och irriterande många minuter av finputsning av fjädrar, började svanen simma in mot land. Han eller om det var en hon, hade sikte på en sten intill vasskanten. På den stenen stod en mås och tittade ut över vattnet. Vad vore dock en svan om han/hon inte utnyttjade sin storlek? Självklart accepterade inte svanen att en liten sketen mås lagt beslag på hans/hennes sten och med ett väsande ljud närmade sig svanen måsen på sin sten. Åsynen av den större fågeln och dess hotfulla väsande, fick måsen att fly fältet.

Japp, nu var stenen hans/hennes. Snart stod svanen på stenen där den mäktiga fågeln återupptog finputsningen av fjädrarna. Snart var den klar och kunde brösta upp sig för den lilla publiken, dvs jag och min kamera…möjligen också de måsar och änder som rörde sig ovanför våra huvuden och långt där ute i kanotstadion.

Länge stod den där, nykammad och nyputsad. Någon uppvaktning av det motsatta könet ägde aldrig rum och ju längre tiden led, såg svanen allt mer nedslagen ut. När den enda åskådaren, jag, lade ned kameran tröttnade han/hon och flöt ut i det något oroliga vattnet.

Knappt hade svanen försvunnit bakom vassen, förrän nästa aktör trädde in på scenen. En and hade dolt sig i kulissen och såg nu sin chans att erövra den åtråvärda stenen. Yes, nu var han plötsligt herre på täppan och gissa om han bröstade upp sig. Det är lätt att vara kaxig när storebror lämnat estraden, men visst såg sig anden oroligt omkring. Tänk om den större och ståtliga svanen återvände…huh!

Jag hade varken mat att bjuda på eller tid att stanna kvar.

Jag äntrade därför cykeln och trampade in i skenet av den varma solen.

Från bäbis till gubbe

….eller en berättelse om Stefan Karlssons liv.

Mina första månader på detta klot tillbringade jag i Oppeby och är idag glad för att mina föräldrar kom på bättre tankar.

Samma år jag föddes bar flyttlasset till Tystberga, där jag kom att tillbringa över 30 år. Denna lilla illbatting skulle också han växa upp och bli…ja, fortsättning följer.

De första åren i illbattingens liv bodde jag och mina föräldrar i en tvåvåningsvilla som hette och fortfarande heter Stensnäs. Där hyrde mamma och pappa in sig på övervåningen. Av naturliga skäl minns jag inget från den tiden, annat än det som mina föräldrar berättat i efterhand. En del lustiga episoder har kommit mig till dels, bl.a. att jag råkade låsa ute min mor en gång och att det krävdes en del arbete och hjälp för henne att komma in igen.

I knappt två år bodde vi här. Därefter bar flyttlasset till ett av Tystbergas hyreshusområden. Där flyttade vi in på översta våningen i väntan på att jag skulle få en bror. Så jättemycket minns jag inte från den tiden heller, men att jag som nyfiken pilt ville slicka på ett svinkallt balkongräck trots mina föräldrars uppmaning att inte göra så, har etsat sig fast i minnet. Ni förstår säkert resultatet av detta…En erfarenhet som jag kanske delar med dig?

Lägenheten var liten och när jag skulle få ytterligare ett syskon, en syster, flyttade vi ned en våning och till i en större lägenhet i byggnaden intill. Nu börjar minnena komma, men jag tänker inte trötta ut er med dessa. När syrran föddes började jag och min bror tillbringa alltmer tid hos farmor och farfar, mormor och morfar. I brorsans fall var det hos farmor och farfar i Oppeby där de hade övertagit den lägenhet som mina föräldrar lämnade när jag föddes. I mitt fall var det hos mormor och morfar, som lägligt bodde i hyreshuset tvärs över vägen i Tystberga.

 

Jag växte upp i ett Tystberga som var expansivt. Det byggdes både hyreshus och villor, det fanns tre livsmedelsaffärer, två bensinmackar, post, tre banker och vid tågstationen stannade både gods- och passagerartåg.

Det var också en period där Tystberga växte befolkningsmässigt och detta gjorde att skolan blev för liten. Mina år i klass 1 till 3 tillbringade jag i den gamla Stationsskolan, numera PRO:s hemvist. Den låg bara tiotalet meter från vårt hem och det kändes ytterst bekvämt att ta sig den korta biten. Nackdelen var att min mor kunde stå i köksfönstret och se vad äldste sonen gjorde på rasterna.

Årskurserna 4 till 6 tillbringades i Centralskolan, vilket mångdubblade avståndet från och till hemmet. Det var under en tid när det fanns så många elever att skolans lokaler inte räckte till alla. Det var också en tid när det fanns tillräckligt många elever för att varje årskurs skulle ha två klasser. Ett faktum som också gynnade ortens alla föreningar.

Åren gick och sedan var det dags att börja skolan i Nyköping, närmare bestämt på Långbergsskolan. Tre år med skoltrötthet hade jag som en gemensam nämnare med många klasskamrater. Bilden nedan är från den tiden och visar upp en tonåring med fjun ovan överläppen, en bister min och med nya intressen i livet.

 

Tre år gick jag här, innan det blev tid att välja gymnasielinje. Skoltrött och helt utan vetskap hur kommande yrkesliv skulle tillbringas, valdes de tre linjerna med så spretiga inriktningar att jag inkallades till skolkuratorn och blev utfrågade om min framtid.

Det blev mitt andra val jag kom in på. Naturvetenskaplig linje, som på den tiden var den svåraste och mest krävande. Givetvis ett uppdrag som var dömt att misslyckas, men mina då- och nuvarande intressen för astronomi och arkeologi krävde den linjen för att kunna fortsätta plugga på högskola eller universitet. Så blev det aldrig och det insåg jag förmodligen redan när valen gjordes mer än tre år tidigare. Dock tog jag studenten, vilket på den tiden bara var förbehållet ett fåtal gymnasieutbildningar. Trodde nog aldrig att jag skulle stå där på trappan utanför Gripenskolan med studentmössa och ett snett leende efter förmiddagens champagnefrukost.

Efter avslutad skola väntade militärtjänstgöringen. A1 i Linköping blev min hemvist i nästan ett år och från den tiden finns mycket att berätta, en del roliga och en del tråkiga. Jag är ändå glad att jag gjorde den och uppmanar politikerna att återinföra värnplikten på allvar.

Efter lumpen var det jobb som gällde och jag hann bara gå arbetslös i en dryg månad innan jag fick ett. Cewe blev min arbetsgivare och är min arbetsgivare än idag, även om namnet numera är ABB Cewe-Control, efter att storkoncernen ABB köpte upp företaget för ett antal år sedan. Då ett företag med 420 anställda, nu ett företag med 60. Industridöden har som bekant slagit till i lilla Nyköping också. För många låter det absurt att jobba så länge hos samma arbetsgivare. Kanske det är så, men när man vet att man aldrig kommer få de jobb man vill, måste man göra det bästa av det. Under de snart 37 år jag jobbat på företaget, har jag ändå bytt uppgifter inom väggarna. Från montering av anslutningsdon, bilvärmare, kabelskåp m.m. till dagens lagerjobb med ett stort administrativt ansvar.

Under det första året på Cewe, lämnade jag också föräldrahemmet. Det blev ingen lång flytt, utan jag förblev Tystberga trogen och flyttade bara tvärs över gatan. Samma hyresfastighet där jag tillbringade mycket tid hos min morfar och mormor.

Under de kommande åren fortsatte mitt intresse för sport. Att som ung bo på landsbygden innebär ofta tre saker. Att känna gemenskapen i någon av föreningarna, att ägna sin tid i hemmet eller att dra runt på samhället och ställa till med jäkelskap. Jag valde det förstnämnda. Från liten grabb till de dryga 30 utgjorde Tyrsvallen (idrottsplatsen i Tystberga) mitt andra hem. Här spelade jag ishockey, tennis, bordtennis, friidrottade och spelade fotboll. Tänk så mycket man fick ut av allt detta, tänk så många nya vänner man fick och tänk så många av det motsatta könet man lärde känna tack vare idrotten. Fotboll blev huvudsporten. Inga större framgångar, men ett antal matcher i dåvarande division 4 (nuvarande toppen div.4 och botten div. 3) blev det i alla fall.

Det var många roliga år och tanken på att lämna Tystberga existerade aldrig. Fast så skedde och som inte sällan är fallet var det kärleken som drog mig in till Nyköping. Den kärleken blev inte så långvarig som jag då hoppades och därefter följde de kanske mörkaste åren i mitt liv. En period jag ångrar och som påverkade både mig själv och min närmsta omgivning på ett destruktivt sätt. Kanske det inte syns på bilden, men det var en mörk period i livet.

Fast kärleken skulle återkomma och tänk att allt skulle hänga på en klunk öl och några få minuter.

 

Idag är jag lyckligt gift, bor sedan ett par år i ett köpt radhus och har cirka åtta år kvar till en mycket efterlängtad pension. Tänk om jag hade hört mig själv uttala denna sistnämnda önskan för trettio år sedan. Orden pension och pensionär fanns knappt i mitt vokabulär och jag hade utnämnt mig själv som lögnare om jag visste att jag tre decennier senare skulle längta till pensionen.

Min önskan nu är att dessa åtta år jag har kvar till pension går fort, att ABB inte avvecklar resterande verksamhet innan dess och givetvis att inte kommande regering får för sig att göra ytterligare försämringar i pensionsavtalen.

Några år som frisk pensionär, med pengar man kan resa för och leva någorlunda gott på. Det är man faktiskt värd efter 65 uppstyltade år med skola, värnplikt och jobb.

Bilderna ovan är hämtade från mitt liv. Med hjälp av Photoshop kan man vrida klockan tillbaks ett antal år, men man kan också om man vill förutse framtiden. Tusan vet om jag har något att se fram mot… 🙂

 

Valborg – en tradition med problem

Valborgsmässoafton är ingen tradition som enbart firas i Sverige. I både Finland, Estland, Lettland, Tyskland, Tjeckien och Slovenien håller man också traditionen vid liv, fast då i olika utföranden. Det var i 1400-talets Tyskland man började fira minnet av det tyska helgonet Sankta Walpurgis som dog 779. Valborgsmässonatten var på den tiden förknippad med häxor som red på sina kvastar till antika offerplatser där man stämde möte med djävulen. Att tända stora eldar var ett sätt att skydda sig mot både häxor, onda andar och djävulen själv.

I Sverige bygger inte traditionen på att skydda sig mot mot otyg, utan att man vill välkomna våren och ljuset. Att tända eldar av den anledningen gjorde man innan Sverige blev ett kristet land, men namnet och traditionen som sådan är hämtad från senare tid.

Valborgsmässoafton idag är inte bara förknippad med dessa eldar, utan också universitetsstädernas olika traditioner och studenterna i sina Beppe-mössor. Många ungdomar tar också sin första fylla den här kvällen och just den traditionen är väl något man gärna ser tyna bort.

Annars är traditioner något jag gärna håller på, trots att det i vissa kretsar anses vara ****. Ja, ni får fylla i ordet själva. I Tystberga firade man Valborgsmässoafton på Tyrsvallen där både ung och gammal samlades och hade trevligt och något man minns med glädje.

Igår jobbade jag kväll, men skiftlaget gick hem en timme tidigare och jag hade kameran med mig ifall vädret skulle bli bättre än det utlovade. Jag tog därför en sväng förbi slottet och vallarna där flera hundra personer lyssnade på vårtal och sång.

Det började så smått dugga och någon värme var det inte att tala om. Fast fler samlades varefter i väntan på att brasan skulle tändas.

En annan och ganska ny tradition, är svårigheten att få eld på brasan. Nej, skämt å sido, men de tre senaste gångerna har ansvariga haft förtvivlat svårt att få fjutt på den. Så också igår och det enda som syntes från min plats bakom Svandammen var rök som steg över åskådarmassan.

Jag väntade och väntade, folk på plats väntade och väntade, men bara rök. Folk började troppa av i det lite kyliga, blåsiga och småduggande vädret. Emellanåt såg det ut att ta fart, men lika fort såg elden ut att slockna. Jag tröttnade på att stå still och vänta, så jag gav mig upp till slottet och stod där för att få bättre sikt. Flera hundra människor stod fortfarande kvar och så…

Några minuters skön värme spred sig och enstaka applåder hördes, men så så elden ut att åter slockna och då räckte det för mig. Jag gick hem och väl hemma uppdaterade jag statusen på Instagram och såg hur flera av de personer jag följer (som tydligen var någonstans bland åskådarna) lagt ut bilder på en eld som spred ett härligt sken över det gamla slottet. Ja, så kan det vara…

Annat var det 2015 när den starka blåsten förvandlade området mellan slottet och dammen till ett brinnande inferno.

Lika dramatiskt som det ser ut på bilden var det nu inte. Närvarande räddningstjänst hade situationen under kontroll, men det var röken som gjorde det hela så spektakulärt. Lite fler bilder på Valborgsmässoafton 2015 finns på min förra blogg.

Lika dramatiskt blev det 2016 när vi firade kvällen vid Ängstugan. Även här höll traditionen i sig och ansvarig för elden hade full sjå att få fjutt. Med hjälp av lite tändvätska, eller vad det nu var, tog det fart och som det tog fart.

Mannen på bilden fick kasta sig bort från brasan och det gjorde han med bravur. För känsliga tittare kan jag avslöja att han klarade sig utan skador och att brasan hölls under kontroll. Fler bilder från det firandet finns att se på den här bloggen.