Få väderfenomen bär med sig så mycket mystik som dimma. Det finns fem sorters dimma. Strålningsdimma, advektionsdimma, frontdimma, sjörök och orografisk dimma. Jag inbillar mig att den dimma som brukar dra in över Nyköping är den man kallar strålningsdimma (bildas över land då marken i klart väder nattetid avkyls), men jag kan förstås ha fel då jag knappast räknar mig som expert på området.

Dimma är också en väl utnyttjad kuliss i skräckfilmer och någonstans där har jag nog grundat min fascination för detta fenomen. Jag älskade svartvita skräckfilmer i min uppväxt, men mest av allt minns jag en bok jag läste som tonåring, ”Dimman”. Den handlade om en kuststad i USA som hemsöktes av döda sjömän som genom åren omkommit när deras fartyg förlist i dimman. De styrande i staden hade underlåtit sig att placera ut fyrar som varnade för klippor och grynnor. Varje gång dimman drog in över staden återuppstod de från sina gravar för att hämnas på stadens invånare. Mycket spännande bok. Givetvis har de gjorts många filmatiseringar av boken, men så som ofta är når de inte upp i samma klass.

Dimma utgör också en naturlig fond för både hobby- och proffsfotografer. Den här morgonen var ett utmärkt exempel och morgonpromenaden började vid Hemgården.

Det blev en promenad genom stan, men här var dimman inte lika påtaglig. Mycket beroende på att centrala Nyköping är lite högre belägen.

Väl nere vid slottet gjorde den större effekt, vilket inte sällan sker när vatten finns med i bilden.

Ju längre ut mot kusten jag gick blev den mer påtaglig. Det omdiskuterade silohuset syntes knappt från Tovastugans område.

Man drar sig gärna mot vatten när man är ute efter att fotografera. Dimma eller inte, så är vatten alltid en tilldragande kraft. Ett tomt hamnområde är sällan kul, men gör sig bra när man är ute efter vissa förhållanden.

Ännu längre ut låg dimman ännu tätare och den uppåtgående solen syntes knappt bakom den vita väggen.

På vägen tillbaks började dimma lätta och solen bröt stundtals igenom när den nya bebyggelsen vid Spelhagen syntes allt bättre.

Ganska märkligt, men när jag stod på den långa piren vid kanotstadion tyckte jag mig höra fotsteg som närmade sig från dess ände och jag kunde skönja något onämnbart som i dimman rörde sig mot mig….