Månad: maj 2019

Underexponerat i motljus

StefanLämna en kommentar

Det här inlägget handlar egentligen inte om något. Mellan varven och de mer seriösa fotosejourerna är det kul att fokusera på ett visst tema. Under några dagar ägnade jag promenaderna åt att ta bilder på olika motiv i motljus, med punktmätning på de ljusaste delarna och en tämligen kraftig underexponering.

Kan vara svårt att ta till sig, men samtliga bilder är tagna i dagsljus.

Mycket naturbilder av det naturliga skälet att jag helst vistas i naturen. Det går även att fokusera på människor, byggnader, prydnadssaker och egentligen vad som helst, bara kontrasterna är stora.

Turistattraktion x 2

StefanLämna en kommentar

Lindbacke, pärlan strax utanför Nyköpings centralort.

Lindbacke förekommer flitigt på denna blogg. Kanske inte konstigt då jag personligen bor väldigt nära området, men inte minst för att platsen skapar en inre harmoni varje gång jag gör ett besök. Tänk att Lindbacke var skådespel för motortävlingar på 30 och 40-talen. Ni kan se lite bilder från dessa evenemang i Nyköpings kommuns fantastiska bildarkiv.

Helt fantastiskt att besöka Lindbacke idag och känna dofterna, höra fåglarnas kvitter, skåda den underbara naturen i Kiladalen och ta del av tystnaden (förutom lite ljud från motorvägen).

Lindbacke är en attraktion som lockar både gammal som ung. Många kommer hit för att bara koppla bort tankarna från vardagens stress. Andra kommer hit med kikare och teleobjektiv för att fånga alla de fåglar som håller till ute i Svanviken och många ser en chans att motionera i härlig miljö, bara några hundra meter från asfalt och betong.

Några spår finns kvar från de få byggnader som än gång i tiden stod här. Djupa spår i nederkant av naturreservatet vittnar om att lite tyngre fordon använts.

När man strövar i maklig takt genom Lindbacke kan man ibland finna något man inte vill finna. Som den här fågeln som mött sitt öde eller möjligen baneman.

Desto roligare att hitta, inte bara en, utan två golfbollar på stigen.

Man blir förstås nyfiken på hur dessa hamnat här? Jag tror inte en sekund på att någon golfare slagit bollen ändå hit från närliggande Ärila. Att någon fantast skulle använda höjderna i Lindbacke för att träna svingar har jag också svårt att tro, men lik förbaskat låg där två golfbollar lite nedtrampade i den torra jorden.

Annars är naturen speciell. Enar dominerar, men också väldigt gamla träd som ser ut att sjunga på sista versen. En något sparsmakad flora, men mer av den lokala faunan. Tyvärr hör man fler fåglar än man ser, men bara lätet får många, inklusive mig, att må ganska bra.

Man behöver naturligtvis inte vänta till sommaren för att besöka naturreservatet. Jag har själv klivit runt här i decimeterdjup snö och bitande kyla. Allt har sin tjusning, bara man vet vad man är ute efter. Bilderna i det här inlägget är fångade vid tre tillfällen de senaste två veckorna.

Först besöket företogs under en nästan molnfri himmel.

Samma vy några dagar senare då regntunga moln drog in från väst.

Säga vad man vill om dåligt väder, men ibland skapar detta ett scenario som är bra mycket mer spännande än en i sammanhanget tämligen klarblå himmel. Det blir lite mer dramatik i bilderna och inte sällan en annan mättnad i dem.

Sedan var det det här med turistattraktion x 2.

Under det första av dessa tre besök höll jag mig i nederkant av Lindbacke. Jag kom från Stora Kungsladugården och vek av mot Lindbacke genom grinden som leder besökarna in på området och därefter följde jag stigen bort mot den andra och egentliga entrén till området. Av den anledningen missade jag detta.

Just nu badar höjderna i lila, blått, vitt och gult. Om den lilla, men vackra styvmorsviolen (viola tricolor) kan man bl.a. läsa följande.

”Man finner de flesta formerna av styvmorsviol på ängsbackar, på klippavsatser och på de av sparsam jord och mossa täckta låga berghällar, som i mellersta Skandinavien så ofta kommer i dagen, såväl inne i skogar som på den odlade slättbygden”

Jag har besökt Lindbacke i många år, men aldrig upplevt något liknande. Många med mig bara häpnar när de ser den prakt som den lilla blomman bjuder på. Varför detta skådespel just i år? Någon som vet och vill delge oss andra?

Nedan ett antal bilder från de två senaste besöken jag gjort på Lindbacke.

Senast i helgen tog frugan och jag med oss lite fika för att på plats ta del av det vackra. Vi var långt från ensamma, utan en strid ström av människor kom gående över höjden och är det någonstans man möter okända och glada människor som hejar, så är det i naturen. Låt därför naturen förbli den helande kraft som den faktiskt är. Ni som följt den här bloggen, vet att jag personligen föredrar landsbygd framför stad och detta av olika anledningar.

Som sagt, många var här för att ta bilder på violerna och frugan har lärt sig av mig att växter, djur och barn helst ska fångas i deras naturliga höjd. Fast frugan var lite feg. Hon ville inte ligga raklång på marken, som jag, när hon tog bilderna.

Fast även mindre varelser ser en glädje i detta hav av styvmorsvioler.

Den lilla glaskulan var med och den fick fånga det sista av dessa två härliga turistattraktioner.

 

Nyköping genom glaskulan

StefanLämna en kommentar

För ett år sedan inspirerades jag av en spektakulär bild av en solnedgång. Solnedgångar har jag sett och själv fångat många gånger, men det som fångade min blick var den lilla glaskula som låg vid strandkanten och som solnedgången fångades genom. Därför gick jag ut på nätet och googlade efter en liknande. Hittade en, köpte den och där efter följer den ofta med på mina fotosejourer.

Som här när jag intog lågt perspektiv i olika delar av Nyköping. Kan du gissa vilka sex platser jag fångat genom glaset? Skriv gärna dina gissningar i kommentarsfältet.

Cirkeln är sluten

StefanLämna en kommentar

De här inlägget visar två sidor av Nyköpings yttre gräns. Det vackra och det fula.

Promenaden företogs för någon dag sedan, vilket säkert den uppmärksamme ser med egna ögon. Dammet på vägarna avslöjar att dagen ifråga var innan regn och snö föll över stan.

Promenaden började i moll och detta på en liten trevlig slinga där man annars stöter på öppna landskap, fåglars kvitter och färggrann växtlighet.

Det här blir tyvärr en allt vanligare syn i kommunen. Den gamla kampanjen ”Håll Sverige Rent” lever vidare i olika utformningar, men det är inte utan att den bör intensifieras och uppmärksammas i alla instanser. En tråkig syn som man tyvärr möter allt oftare.

Desto trevligare blev det längre fram på sträckan. Öppna landskap och en tystnad som bara bröts av några fordon som passerade på väg och järnväg.

Som sagt förstår ni att promenaden företogs en dag när torkan höll kommunen i sitt grepp. Fast på himlen kunde man ändå ana att något var på gång, då täta moln drog in från väst. En siluett av de ännu kala träd som kantade vägen och där de allt mer täta molnen förevisar vad som komma skulle.

Vändpunkten för min promenad låg mellan de två järnvägsspår som drar genom området. Vill man kan man hoppa över ett smalt dike och ta sig upp på grusvägen nedanför Dammgruvorna, men det var aldrig aktuellt den här eftermiddagen. Min glaskula var med och liggandes raklång på vägövergången, får den symbolisera en bild av ett öde landskap och det som väntar bortom detta.

Sedan kan man leka lite med inställningarna på kameran. Punktmätning, en underexponering med 3 steg och vips hade tidig eftermiddag förvandlats till sen kväll.

Några minuter efter att bilden ovan togs vände jag mig om och förevigade den långa väg jag precis vandrat på och bilden nedan visar mer hur verkligheten såg ut.

En bit efter punkten ovan ligger en gammal och ganska sliten bro över ett vattenfyllt dike. Var det diket börjar och slutar vet jag inte, men det är alltid vattenfyllt, så någonstans måste det hämta sitt innehåll och någonstans lämnar det förmodligen av det. Någon?

Cirkeln slöts borta vid de berömda garagelängorna. Några av dem används fortfarande av medborgare som hyr dem, men nog bör man ifrågasätta deras vara eller inte vara. Antingen rustar man upp dem eller så river man dem, för den här synen är bara sorglig att skåda. Jag vet att det bland dessa finns de som sköts av ägarna, men som sagt. Rusta eller riv.

 

 

Motvind

StefanLämna en kommentar

Årets första riktiga cykeltur bjöd på gammalt och nytt, slitet och välputsat och svensk historia genom tiderna.

Varje semester brukar jag ta en längre cykeltur av modell längre. Årets runda är redan inplanerad och till den hoppas jag återkomma någon gång i juli. Det här fick bli en liten försmak och träningsrunda på cirka tre mil och den tog mig till både avdankad landsbygd och Nyköpings ansikte utåt.

Ni märker snart vart det bar iväg, men innan det så gjorde jag ett kort stopp vid denna historiska plats.

Gravfältet vid Skresta, bara någon kilometer utanför Harg. Många av er har passerat på den moderna och asfalterade väg 53, men utan att ens noterat denna historiska plats. Förr gick däremot landsvägen strax intill gravfältet och detta kan vara svårt att tro då vägen idag mest påminner om en smal grusväg där bara traktorer kan köra. Om gravfältet vid Skresta kan man bl.a. läsa följande på en informationsskylt.

  • Det finns runt 50 gravar i kullen och tros vara gravplats för befolkningen som bodde runt Skresta fram till 1 000 e.Kr. På den tiden brändes döda på bål tillsammans med personliga tillhörigheter och askan grävdes sedan ned i marken på området.

Vill man läsa mer kan man med fördel gå in på den intressanta webbsidan Svenska runstenar. På sidan kan bl.a. följande information hämtas.

  • Tre stenar är resta på platsen, samtliga flyttade hit från intilliggande Skresta gärde på 1870-talet. En av dessa har intressanta runor inristade. Ni får själva gå in på sidan och ta del av informationen, men den som ristat in skriften sägs ha hämtat inspiration från resor till Storbritannien. Våra förfäder vikingarna kunde minsann.

Ett kort stopp på denna historiska mark och sedan upp på cykeln mot mer välkända, men inte lika historiska platser.

Några kilometer till på denna trafikerad väg, därefter över Täckhammars bro där jag möter en bil med någon som frenetiskt vinkar från förarsätet. Hej Mari, så inte att det var du och Bengt förrän du talade om det.

Nästa anhalt på turen skymtade snart till höger.

Tista slott förstås, till vilken denna kilometerlånga mäktiga allé leder.

Tista omnämns första gången på 1500-talet och man tror att namnet är hämtat från asaguden Tyr. Tista slott är byggd på mark vars förste ägare var Åke Johansson Bååt och som på 1600-talet övertogs av släkten Rosenhane. På den tiden bestod Tista av en större gård. Själv slottet som är byggt i dåtida italiensk stil uppfördes först åren 1766-1771. Genom åren har slottet varit i ägo av nobel adel i form av släkterna Sparre och Gyllenankar. Från 1809 har slottet ägts av släkten Wachtmeister och gör så än idag.

Slottet är idag omgiven av mer moderna byggnader och strax intill ligger den lilla byn Tista med sina 50-60 invånare.

Förutom att stanna för att ta några bilder blev det ingen länge paus här. Jag har utforskat området tidigare och kommer kanske att göra det framöver också. Dock har jag aldrig besökt själva slottet och slottsträdgården, vilket man tydligen kan göra i guidade och förbokade turer. Det ska tydligen finnas en kaffestuga i ett gammalt sädesmagasin bakom slottet…om nu webbsidan inte är dåligt uppdaterad?

Tista slott ligger i Bärbo socken och är en del av Nyköpings kommun sedan 1971. Innan dess tillhörde socknen Jönåkers härad tillsammans med orter som Björkvik, Kila, Stigtomta, Bergshammar och Tunaberg. I den gamla socknen återfinns även godsen Nääs och Täckhammar, samt den lilla kyrkan och det var dit jag var på väg.

Kyrkan har sitt ursprung på 1200-talet och har byggts till och om i omgångar fram t.o.m. 1740. Som många gamla kyrkor har också denna restaurerats och detta skedde åren 1938-1939. Tyvärr har det nutida Sverige tvingat många kyrkor att hållas låsta för allmänheten. Kyrkstölder, men också vandalisering kännetecknar dagens Sverige. Tråkigt, för även om jag själv tillhör kategorin icke-troende är kyrkor en del av vårt kulturarv och det finns så mycket och så intressant historik kring dessa byggnader att man bara vill få chansen att sätta sig in i denna. Utan att avslöja för mycket kommer ett av inläggen i sommar att handla om detta.

Några hundra meter innan kyrkan ligger ett litet kapell inramad av härlig grönska. Varför det ligger just där och inte intill kyrkan har jag inte hittat någon information över. Inte heller när det uppfördes av av vem. Får bli en utmaning att söka efter info i framtiden, om inte du har något att delge mig?

Tista/Bärbo är ett intressant och historiskt område. Tyvärr finner man också här baksidan av den svenska landsbygden. På den smala vägen mellan Tista och Bärbo passerar man övergivna torp och andra fastigheter. Den döende landsbygden har här ett ansikte, precis som många områden i denna ”expansiva” kommun.

Ett trist faktum.

Ett lika trist faktum är att det alltid blåser under mina cykelturer och alltid är det motvind. Jag måste gratulera alla er cyklister jag möter på mina turer, för ni måste ha ständig medvind eftersom jag själv har ständig motvind. Just motvind var det på de öppna ytorna mot nästa mål. Hade jag haft 80-talets hockeyfrilla kvar, hade den stått som en strut från huvudet. Nuförtiden har jag åtminstone inte det problemet, men icke desto mindre sitter jag ibland och svär högt när vinden tar i och det känns som jag tar tre tramptag för varje meter cykeln tar mig framåt.

Nästa mål och även lunchpaus var Nyköpings ansikte utåt.

Skavsta, Sveriges femte största flygplats i passagerare räknat (uppgifter från 2017).

På den lilla utsiktskullen brukar jag ta mig någon gång per år. Om det är en perfekt plats att inta lunch på eller om man här kan drömma sig bort till de resmål planen anländer från eller är på väg till, får bli en tolkningsfråga.

Visst är det fascinerande att se dessa kolosser landa och lyfta. Den ständiga frågan infinner sig. Är det mest fascinerande att plan på 350 ton kan flyga eller att ett fartyg på 30 000 ton kan flyta? Där fick du något att fundera på…

Strax under utsiktskullen välkomnar Moder Jord alla till Nyköping.

 

Skulpturen är karvad ur en jätteek av bildhuggaren Bengt-Erik Nilsson efter en idé av Anita Grede, boendes utanför Tystberga där hon i många år delade sitt liv med filmaren Kjell Grede. Moder Jord invigdes 2016.

Fast mest känt är väl ändå Skavsta för sin militära historia.

Här återfanns Södermanlands flygflottilj (F11) mellan åren 1941-1980. Det finns naturligtvis mycket att läsa om F11 på nätet, men det får ni göra själva. Däremot tycker jag ni ska bege er hit och besöka museet, flygsimulatorn och andra tilldragelser, inte minst den nya attraktionen som lyftes på plats i höstas.

En 50 år gammal Drake S35E som användes som spaningsflyg fram till det att F11 lades ned.

Förhoppningsvis drar detta plan till sig fler besökare.

Fast inget gott som inte har något mindre gott bakom ryggen.

Skavsta flygplats är idag en modern flygplats med välputsade ankomsthallar, hotell och nya företag. Detta lockar flygresenärer, men vill man locka fler turister till attraktionerna kring utsiktskullen bör man nog fundera på att slipa lite på fasaden.

Jag vet inte hur länge den här båten fått stå och rosta alldeles intill museet, men inte bidrar den till helheten av en modern och välkomnade turistattraktion. En båt på en flygplats några mil från närmaste stora vattendrag?

Låt vara att Skavsta idag har en ganska ny och ståtlig infart, men den gamla används än idag och detta märkte jag när jag kom på min cykel. Ett par flygbussar passerade på vägen dit och hem. Från och till den nya parkeringen vid Skavstalund körde transportbussarna passagerare och vad får alla dessa se när de kör in på Skavstas område.

Jo, den gamla och oerhört slitna byggnad som under F11:s glansdagar innehöll flottiljvakten. Vet inte om den är K eller Q-märkt, men inte för byggnaden tankarna till en modern flygplats som vill locka turister. Ska den stå kvar som ett monument över en förfluten tid, borde ansvariga kanske fundera på att åtminstone ge den nya färg….om man nu får det på K och Q-märkta byggnader?

Så var det detta med motvind. Cykelturen hem bar genom öppna landskap ända fram till Anderslunds koloniområde och här tog vinden i ordentligt. Tro mig eller ej, men när jag svängde ut på väg 52 mot Nyköping möttes jag också här av en motvind. Har man cyklat i en riktning där motvinden piskat en i ansiktet och svänger tvärt i en annan riktning, borde man väl rimligtvis få vinden i sidan? Nix, även den kvarvarande kilometern i öppet landskap företogs i stark motvind.

Ett märkligt fenomen som bara drabbar mig?