Från naturreservat till rapsfält

Jag har aldrig varit intresserad av att ligga i hårdträning inför sommaren för att kunna stoltsera på stranden med en six-pack och inte en något överdimensionerad mage. I mitt fall faller det sig naturligt att vardagsmotionera och detta görs gärna med långa promenader eller cykelturer i vår fagra natur.

En härlig sträcka att promenera är den runt Lindbacke och runt åkrarna kring Stora Kungsladugården. Ni som bor i Nyköping vet var jag då befinner mig, ni andra får följa med på promenaden med hjälp av bilderna nedan.

Lindbacke ligger just nu sommarfin efter en vår med vad jag kan förstå, gynnsamt väder. Lagom höga temperaturer, relativt mycket regn och detta varvad med sol. Hursomhelst grönskar detta lilla, men charmiga naturreservat i denna stund.

Det är inte 50 shades of grey vi ser, men däremot 50 shades of green. Lindbackes berömda enar slåss om uppmärksamheten med grönskan i gräset, ute på åkrarna och ut mot Svanviken.

I nederkant av naturreservatet brukar kor beta, vilket inte minst syns på backen…om ni förstår vad jag menar? Det gäller att kolla var man sätter ned fötterna. Dagen till ära stod dock korna långt ute intill Kilaån som rinner förbi en bit ut i markerna. Trädet ni ser i bild får symbolisera det uppenbart gynnsamma klimatet. För bara någon månad sedan spretade tomma grenar på himmelen, men nu….ja, ni ser själva.

För bara ett par år sedan upptäckte frugan och jag den trevliga sträckan på Sörmlandsleden som sträcker sig bort mot Ryssbergen. En sträcka jag tycker att ni från Nyköping bör ta någon gång. Valmöjligheterna är många när man kommer till slutet av stigen bort mot Kastalen. Sträckan är lättgången, förutom den ansträngning som infinner sig när man ska ta sig över de stängsel som håller korna på rätt sida gränsen.

Sträckan har ett varierande underlag, bestående av gräs och träspångar som ansvariga för denna sträcka av Sörmlandsleden lagt ut. Längs hela sträckan följs man av fågelkvitter och inte sällan sätter de sig på stolparna som kantar leden, men kommer man lite närmare så lyfter de och flyger iväg över det öppna landskapet. Fjärilar och andra insekter är också trogna följeslagare längs vägen och har man tur kan man få se rovfåglar segla över huvudet. Tyvärr inte denna dag, men jag har sett dem.

Man passerar baksidan på Stora Kungsladugården, stor gård man annars ser från framsidan när man åker gamla Riksettan från Nyköping och söderut.

Efter några hundra meter når man fram till det första vägvalet. Här kan man fortsätta mot kastalen där andra vägval infinner sig, eller så viker man av och går mot Ryssbergen, där givetvis ytterligare vägval finns för den promenadsugne.

Vi brukar vika av till vänster. Inte för att ta oss till Ryssbergen som ligger bara ett par hundra meter bort, utan för att ta oss via träspångar till en träbro över Kilaån.

Ska man nu vara lite kritisk mot de ansvariga för sträckan, så borde de byta ut träspångarna som på sina håll är mer uttjänta än anpassade. På träbron möts man också av en skylt med texten. ”Bron används på egen risk”. En liten plump i protokollet på en annars trevlig del av Sörmlandsleden. Ståendes på bron kan man annars få se allt från sländor, fjärilar, till små- och rovfåglar. Sländorna höll sig borta, småfåglarna svepte mes förbi, någon rovfågel har jag redan avslöjat att vi inte såg, men däremot gott om fjärilar.

På denna bro stod vi som vanligt några minuter, innan vi vände för att ta oss mot nästa mål, kastalen.

Den ligger bara hundra meter från bron vi nyss lämnade och det är nedanför denna den andra passagen över stängslet finns. Väl på plats har man en ganska härlig vy över Kiladalen och bort mot Lindbacken varifrån promenaden utgår.

Kastal, tänker ni? Vad är det? Jag har i tidigare inlägg beskrivit den, men kan göra en kort sammanfattning.

En kastal är en gammal försvarsanläggning. Kastalen vid Kilaån uppfördes på 1200-talet som ett skydd mot fientliga sjöfarare som kom längs ån som på den tiden var både bredare, djupare och tillät båtar att ta sig långt in i Kiladalen.

Idag ligger kastalen i ruiner, men omfattningen av dessa visar hur tjocka väggar den var gjord av och hur stor i diameter den än gång i tiden var.

Tål ni inte svordomar får ni blunda ett tag, för nu kommer några hårda, men väl valda ord.

Tyvärr är kastalen en plats där människor tycker de kan lämna skräp. Nu frågar jag mig hur fan man tänker när man inhandlar förplägnad vid någon intilliggande matkedja, tar sig hela vägen ut hit, bär med sig det man inhandlat från vägen och upp till denna historiska plats, äter och dricker det man bär med sig och sedan är så förbannat lat att man låter skiten ligga istället för att ta det med sig? Hur i helvete är man funtad som människa när detta sker? Idag låg det ”bara” lite toapapper inne i kastalen, men vi har varit här och sett marken full med tomburkar, flaskor, matrester och annat skräp från vissa kända matkedjor.Vilka stackare som tvingas städa upp efter de här skitstövlarna vet jag inte, men några är det.

Så, nu kan ni titta igen.

Annars är kastalen omgiven av växter och djur av den mindre sorten. Som den här sädesärlan som inte var särskilt skygg…

…eller den här lilla parveln som stoltserade på ett litet grässtrå.

Så fortsatte vi vår vandring och kom ut på gamla Riksettan. Här gör man ett sista val. Den late och stressade svänger höger och tar sig på asfalterad cykelväg förbi Gumsbacken och in mot stan. Den vältränade och mindre stressade svänger vänster och fortsätter en liten bit på samma cykelväg innan man svänger in på nästa grusväg.

På den korta asfaltssträckan passerar man denna dunge på höger sida av vägen. Ni som varit på den underbart vackra Skogskyrkogården i Stockholm kan se likheter med den trädsamling som står vid entrén. Vet ni inte vad jag menar, så har ni en bild att jämföra med här.

Som sagt går man bara några hundra meter på cykelvägen innan man svänger upp på en grusväg som leder bort mot Vreta gård.

Den korta biten av promenaden förstör alla känslor av lugn, tystnad och läkande natur, Asfalt, bilar som sveper förbi och ljud som inte hör naturen till. Ja, jag är mer av en lantis än stadsbo. En bit in på denna grusväg drar E4:an förbi och man inser snart att människan är duktig att rasera det som naturen själv byggt upp.

Fast bakom denna bro, så tar naturen över igen. Öppna landskap, gula rapsfält, fågelsång och små insekter som flyger förbi i sin jakt på föda eller någonstans att bara slå sig till ro.

En blick bakåt och ni tror att den här husbilen står ute på ett rapsfält?

Fel. Den drar förbi på E4:an, precis som hundratals bilar gjorde den korta stund vi befann oss i närheten av bron. En som däremot står ute i ett rapsfält är frugan. En arrangerad bild, men vi brukar ställa upp för varandra. Glädjande att frugans intresse för fotografering ökar med tiden. Hon har blick för detta, den saken är säker.

En bit bort lyfter ett plan från Skavsta. I det här fallet är det ett plan från Wizzair, men vilken destination det lyfter mot får bli höljt i dunkel. Ligger vinden på åt fel håll, kan man höra planen som lyfter från Skavsta. I det här fallet låg vinden på från rätt håll och det hördes ingenting när planet svepte över rapsfälten ett antal kilometer bort.

En blå himmel (nja, nästan), ett gult rapsfält och en röd stuga. Kan detta illustrera svensk sommar bättre? Knappast i mina ögon, även om man på bilden nedan ser en röd lada och inte en röd liten stuga med vita knutar.

Det finns mycket att se fram mot kommande sommar. Vad, när och hur funderade vi på när vi avslutade den långa promenaden från Lindbacke till Stora Kungsladugården. Hur lång sträckan är? Det ska ni så småningom om få veta, men den här dagen glömde jag att starta den nyligen nedladdade appen som mäter både sträcka, kaloriförbränning och annat nyttigt.

 

Nationaldagen

Det är bara att inse. Sveriges nationaldagsfirande kommer aldrig upp till samma nivåer som Norges, USA:s och många andra länders. Det kan givetvis bero på att den är relativt ung. Så sent som 1983 förärades dagen epitetet nationaldag och inte förrän 2005 blev den helgdag då den ersatte pingstafton. En del hävdar att vi svenskar är lite väl lågmälda och håller oss till vårt. Andra tycker inte vi ska fira något som förknippas med nation, men de allra flesta firar nog dagen på sitt eget lilla vis.

Som frugan och jag.

2019 års nationaldag var strålande fin. En bit över 20° och en klarblå himmel, så förutsättningarna var gynnsamma på alla sätt. Frugan och jag brukar bege oss till hamnområdet där vi inleder med lite god mat och dryck därtill. I år blev det premiär på Rökeriet i sällskap med många gäster som njöt av både väder och mat.

Det var väldigt mycket folk i hamnen, några klädda i blått och gult, men det flesta i vardagskläder. På vägen som passerar mellan restaurangerna for både bilar, bussar och motorcyklar förbi, några dekorerade med svenska flaggor i olika storlekar. Annars var det inte mycket som påminde om Nationaldagen.

Vi tog oss så småningom till slottet där Vallarna var full med människor som njöt av solen, värmen och medhavda matsäckar.

Det som händer med nationaldagsfirande i Nyköping, brukar ske här vid stans kanske mest kända turistattraktion. Mycket folk i rörelse, men kanske inte så mycket som påminde om Sveriges nationaldag.

Vet ni förresten varför just 6:e juni blivit Sveriges nationaldag? En del av er vet säkert, men för övriga kan jag informera om att dagen är en hyllning till Gustav Vasa som kröntes till kung år 1523 och 1809 års regeringsform.

Nyköpings fänikan vaktar idag slottet under olika evenemang. Ursprungligen var denna fänika livdrabanter till Karl IX, tidigare känd som hertig Karl. Ni som kan er historia vet att hertig Karl gjorde uppror mot Erik XIV i slutet av 1560-talet och att han samma år intog Nyköpingshus, där han sedermera dog, 61 år gammal.

Nyköpings fänika har således inte så mycket med Gustav Vasa och regeringsformen att göra, men dagens fänika gör ändå ett stående och populärt inslag vid olika högtider som hålls i Nyköping.

Sedan var frugan och jag så tråkiga, att när tåget av människor som tågade från Stadshuset under ledning av Sörmlands musikkår, då gick vi hem och njöt av solen på vår altan.

Visst kan vi bli bättre på att fira denna dag, precis på samma vis som man gör i många länder. Det vore en tråkig utveckling om alla nöjde sig med att vara lediga och att anledningen till denna lediga dag glöms bort. Att vi kan fira när vi verkligen vill, märks inte minst när hockey- och fotbollslandslaget gjort storartade bedrifter i vm-turneringar och det är banne mig inget fel i det.

Raps

En vecka i Kroatien är över och en vecka med att rensa och färdigställa bilder därifrån är över. Fem inlägg från resan blev det, men nu går jag sommaren ”all in” och vad är mer sommar än gula rapsfält?

Det närmaste rapsfälten för min del är de i krokarna kring Stora Kungsladugården i Nyköpings utkant. Dit kan jag promenera på tio minuter och det var vad som skedde häromdagen. Syftet var enkom att ta bilder på dessa vackra fält innan bonden drar över åkrarna med sin traktor.

Det mest optimala hade varit en klarblå himmel, men riktigt så klar och blå var den inte. Mellan varven sken solen när de fluffiga molnen lämnade fri sikt. Det kommer en ganska stark doft från rapsfält. En del anser den vara för stark, andra tycker det luktar sommar. Jag tillhör den sista gruppen.

I Kroatien växte ginsten gul längs med bergväggarna, men de har i mina ögon inte en chans mot rapsen som färgar det svenska sommarlandskapet.

Raps förresten. Dess ursprung är en korsning mellan rova och kål. Det finns två sorters raps, höst- och vårraps. Höstrapsen har fått sitt namn då den sås under hösten, men blommar i maj. Vårrapsen har fått sitt namn då den? Just det, sås under våren, men blommar i juni.

Raps är dock inte unikt för Sverige. Den odlas i hela Europa, samt i Asien, Nordamerika och Australien.

Världsledande producenter är Kanada och Kina som bägge har cirka 22 procent av världsmarknaden. Sverige hade åren 2003-2012 cirka 0,4 av densamma.

Jag vet inte, men antar, att Stora Kungsladugården är ägare till de fält där bilderna ovan är tagna. Hur rapsen hanteras efter odlingen har jag ingen susning om, men kanske anläggningen på bilden nedan har en viss betydelse?

Split – hotellet

Då var det dags för det sista inlägget om vår veckolånga resa till Kroatien och Split. Fast som jag skrev i första av dessa inlägg så bodde vi inte i själva Split, utan i den lilla sömniga förorten Podstrana.

Hotellet heter Le Meridien och är ett lyxhotell värt namnet. Som jag skrev finns här allt för alla och syftet med dessa typer av hotell är att man egentligen aldrig ska lämna dem, förutom när man ger sig ut på upptäcktsfärder.

Själva lobbyn strålar lyx. Nu var det inte högsäsong och hotellet kändes inte fullt på några vis. Dock fick man passa på att ta bilden nedan under tidig morgon då merparten av gästerna sov eller satt och intog frukost i restaurangen.

Rummen var väldigt trivsamma. Vi kom in i ett stort vardagsrum efter att ha passerat en rymlig garderob och där fanns soffor, fåtöljer och en tv. Därifrån gick man in i ett rymligt sovrum och innanför det låg ett stort badrum med både badkar och duschkabin. Längs med hela hotellrummet löpte också en stor balkong med bra utsikt över området.

Satt vi på balkongen och tittade till höger såg vi den höga delen av hotellet, lobbyn och det som under högsäsong är ett casino, men som nu användes som konferenslokal.

Tittade vi rakt fram såg vi en av matsalarna, inomhuspoolen, spat och gymmet.

Sneglade vi sedan till vänster såg vi utomhuspoolen, hotellets badstrand och bort mot själva Split.

Hotellets tre matsalar utnyttjade vi flitigt, inomhuspoolen (på bilden nedan) och gymmet bara enstaka gånger.

Baren utnyttjade vi desto fler gånger och i stunder när det var ledigt vid borden till dess uteplats kunde vi njuta av kalla drycker med en underbar utsikt över Adriatiska havet.

Vi lämnade dock hotellet vid några tillfällen och då menar jag inte bara de gånger när vi gjorde utflykter till staden Split och de områden ni kunnat läsa om i tidigare inlägg. Det blev en del promenader längs med strandpromenaden, där det var än mer påtagligt att säsongen ännu inte hade dragit igång. Arbeten pågick vid barer, restauranger och hotell. Solstolar stod uppställda längs den steniga stranden, men få om ens någon nyttjade dem.

Förutom fåglar var djurlivet kring hotellet ganska återhållsam. Desto fler träd, buskar och blommor. I all min okunnighet om florans värld, så har jag ingen susning om namnet på de tre växter ni ser nedan. Det var de som var mest talrika längs strandkanten.

Bad då, blev det något bad? Jadå, både i pool och hav. Jag brukar säga att i pooler svalkar man sig bara, i havet badar man.

Inomhuspoolen nyttjade frugan och jag bara vid ett tillfälle och just den dagen var det lite mulet, svalt och lite regn föll från himlen. Utomhuspoolen utnyttjades desto mer och där kunde man flyta och titta ut över strandpromenaden, havet och bort mot Split.

Det blev bara ett dopp i havet. Temperaturen låg på cirka 18-19° och det var helt okej under de sista dagarna när temperaturen i luften passerade 20°. Annars tillbringade vi en del tid i hotellets solstolar nere på stranden.

Nu tänker ni att hotell Le Meridien beboddes av idel badkrukor. Ingen badar på bilden ovan och solstolarna gapar tomma. Lugn, bilden är tagen under en av våra tidiga morgonpromenader och som jag skrev i första inlägget från resan, var det befriande skönt att slippa alla soltörstande turister som ilade ned till stranden klockan 06:00 för att tinga platser med sina handdukar.

Annars är det en fröjd att bada i Kroatien, vilket vi gjorde betydligt mer under vår resa hit 2014. Förvisso består stränderna av små, vassa stenar och i vattnet måste man ta sig på lika vassa stenar innan man kommer ut på lite djupare vatten. Fast vattnet, det vattnet. Klarar är det svårt att hitta i Europa och det beror givetvis på att sten är det dominerande underlaget och inte sand. Vattnets färg pendlar också mellan blått och grönt, beroende på om solen skiner eller molnen skymmer den.

Ibland satt vi på en solig balkong där vi tog något gott att dricka, samtidigt som vi kunde se bort mot regnväder som drog in över Split några kilometer bort.

Vi hade tur med vädret. Ett riktigt regnväder passerade vårt hotell, men mestadels klarade vi oss helt från regn. När regnet försvunnit över Split och solen gjorde sitt bästa för att återta himlen, kunde man sitta på balkongen med sin kamera och med telezoomens hjälp få ganska vackra bilder.

Jag hade ett mål när jag kom fram till hotellet första dagen. När vi landade på Splits flygplats och satt i bussen på väg mot hotellet, lyste en stor och klar fullmåne över havet. En sådan scen måste man uppleva för att förstå, men den månen gav jag mig sjutton på att fånga. Tror ni detta skedde? Icke, trots att jag stod redo med både stativ och kamera inställd på rätt värden. Vet fortfarande inte hur detta gick till, men någon fullmåne fick jag inte med mig hem. Fick nöja mig med bilder på den blå timmen och dessa har väl en tjusning i sig, men den månen alltså…

Nedanför hotellet ligger en marina och vid denna marina stod lyxyachterna tätt intill varandra. Ger mig tusan på att det kostar en normal svensk årslön bara att ge sig ut på havet med de största exemplen. Vi såg sällan människor ombord på dessa, förutom vid något tillfälle. De rika kanske inväntar turistsäsongen då de ges möjligheten att stoltsera på sina inköp som förmodligen drar till sig blickar från vackra kvinnor och stiliga män.

Det fanns mycket att göra, mycket att se och mycket att njuta av på hotell Le Meridien. Frågan är om inte solnedgångarna slog allt detta. Oavsett om du satt på någon av restaurangerna, på balkongen eller satt vid poolen, så var de så spektakulära som sägs i resebroschyrerna.

Solnedgångar kan fångas på olika sätt. Som att ha den i ryggen.

Som att fånga den ensamma mannen som tog ett kvällsdopp i poolen.

Som att fånga omkringliggande palmer i siluett.

Som att zooma in och få till den där orangea och varma tonen i solnedgången.

Som att vänta tills solen gått ned bakom horisonten och molnen får sin röda färg.

Eller som att fånga den genom den glassfär jag brukar ha med mig på mina fotosejourer.

Med den bilden är reseskildringen från Kroatien slut. Inga nya resor är inplanerade för närvarande, förutom några dagar i Ystad slutet av månaden. Jobbsituationen får avgöra om det finns chans eller ekonomiska möjligheter att se fram mot nya resmål. Vi får se.

Fast nu är det svensk sommar som gäller och den får ni nöja er med i kommande inlägg.

 

 

Split – nationalparken

Den sista dagen före hemresan från Split stod frugan och jag mellan två val. Innan avresan hade vi sett ut ett mål vi gärna ville besöka, nationalparken Krka. Övriga i resesällskapet ville gärna ut på ön Brac, vilket vi i.o.f.s. också ville, men vi var tvungna att välja.

Vi valde rätt visade det sig. Dels för att övriga i resesällskapet aldrig kom ut på Brac av olika omständigheter. Dels för att besöket i Krka var en underbar naturupplevelse.

Krka ligger knappt nio mil från Split och vi tog oss dit med hjälp av en fullsatt buss från Ving. Den första biten gick på huvudvägen ut från Split, förbi flygplatsen och den otroligt vackra staden Trogir. Där svängde bussen av vägen och tog oss upp i mer ödsliga och bergiga trakter, där små tillsynes fattiga byar passerades. Efter cirka en timmes bussresa svängde vi av vägen, hämtade biljetter vid en stor parkering och åkte ned för en smal väg som slutade vid den 109 kvadratkilometer stora nationalparken Krka.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och den som kanske är mest känd för svenska turister. 1985 blev den erkänd som nationalpark och besöksantalet har stadigt ökat. Veckan vi var i Kroatien hade den riktiga turistsäsongen inte dragit igång på allvar. Som alla vet är kända turistmål också mål som väldigt många turister väljer, så tack o lov att vi besökte Krka när vi gjorde.

Buss efter buss svängde ned på den smala vägen och man kan leka med tanken på hur det är när säsongen är igång på allvar. Nu sväljer nationalparken mycket folk, så det var inte så trångt och det gick ganska bra att ta bilder utan en massa människor som förstörde utsikten. Jag hade nog personligen känt en viss irritation om jag hade tvingats trängas och fått bild efter bild förstörd.

Det finns fem olika ingångar till Krka och den vi använde är den mest kända och använda. Det vi aldrig fick se var klostret Visovac som ligger ute på en ö i floddeltat, men alla upplevelser övervägde detta med råge.

Lite kultur blev det dock. Som den här gamla kvarnen som idag används som souvenirbutik och museum.

Sankt Nicholas kyrka som byggdes av två bröder 1761.

Växter var ett annat stilrent inslag. Som fikonträd som växte längs hela promenadstigen.

Frodiga träd som speglade sin grönska i det gröna vattnet.

Blommor som lyste upp i det gröna. Vad arten nedan heter har jag ingen susning om, men den fanns i rikliga mängder.

Djur fanns det förstås. Reptiler och amfibier. Det finns åtta ormarter i Krka, varav en är giftig. Vi såg ingen, men däremot grodor och paddor. Har ni hört grodor som parar sig? Om inte, så får ni googla efter detta, för det var en upplevelse i sig och dessa grodor lät och hördes vi varje vattendrag.

Det var gott om fisk som simmade runt i det klara och gröna vattnet.

Gott om fåglar som vanligt hördes mer än de syntes. Deras vackra kvitter följde oss hela vägen, men den här gynnaren var den enda som snällt ställde upp för fotografering.

Fjärilar och trollsländor fladdrade förbi i rikliga mängder. Det var dock bara sländorna som ville fångas på bild.

Fast det är naturen som är den stora sevärdheten.

Den senaste månadens rikliga regnande hade gjort att vegetationen var både frodig och grön. Utöver detta rann vattnet både rikligt och kraftigt nedför de omkringliggande bergen. Makalöst vackert. Genom denna frodiga grönska har man anlagt en gångstig på två kilometer. Hela sträckan promenerar man på en träbro, förutom de utstickande utkiksplatser dit man kan ta sig om man vill och det vill man.

Det finns flera vattenfall i nationalparken, varav det mest kända (Skradninski Buk) ligger i den här delen och är det mest berömda.

 

Man kan se fallet ur olika vinklar när man passerar längs med den utstakad promenaden. Strax innan den långa bron finns restauranger och en stor öppen plats där man kan stanna och ha en liten picknick eller bara sola. Med tanke på frekvensen av besökare som både åt och solade, kan man lätt föreställa sig området när turistsäsongen är som mest intensiv. Nej tack, säger jag som blir lätt irriterad i såna situationer.

Som på den långa bron intill Skradninski Buk.

Vi har sett på bilder från Krka innan vi reste från Sverige. Vi har på dessa sett att man badar i den lilla sjön nedanför fallet. Att bada är förövrigt tillåtet i hela floden Krka som rinner ned i nationalparken. Det kan man göra och det hade vi räknat med, så badkläder fanns nedpackade. Dock så tillåter man inte detta förrän den 1:a juni. Detta beroende på det kraftiga vattenflöde som skapar ganska starka strömmar och gör det ganska vanskligt, inte minst för barn och icke simkunniga.

Givetvis finns det de som trotsar uppmaningar, så även här. Dessa människor stöter man på var än i världen man befinner sig.

Fast svalka fötterna och ta en dusch under något vattenfall är tillåtet, vilket en del utnyttjade.

Det var en sanslös vacker upplevelse att visats i denna nationalpark. Med tanke på hur det artade sig för sällskapet som tänkte besöka ön Brac, så ångrar frugan och jag inte en sekund att vi gjorde detta val.

Som så ofta kan man inte beskriva en naturupplevelse med hjälp av bilder. Man måste själv vara på plats för att förstå innebörden av dofterna, ljuden och hela  det mäktiga sceneriet. Som både den svenska och kroatiska guiden (man måste alltid ha en lokal guide med på denna tur), så behöver man inte göra som man gör i resebroschyrer när man besöker en plats som Krka. Det vackra behöver inte retuscheras, det är vackert ändå. Vad menas med det. Jo, ett vattenfall är oftast vackrast när vattnet har det där silkeslena utseendet. Tror ni man kan fånga det när solen står som högst på himlen och det krävs långa slutartider för att skapa silkeslent vatten utan att hela bilden blir utfrätt?

Så här såg den verklighet ut som vi mötte på vårt besök.

Med enkla medel och väldigt snabbt kan man skapa detta i Photoshop. Inte proffsigt, men bara för att visa att också en amatör klarar detta.

Ni ser skillnaden och visst är det mer ofta ni ser vattenfall skildras som på bild nummer två? Ofta ser dock verkligheten mer ut som på bild ett.

Nej, som sagt. Det behövs ingen retuschering av bilder när naturupplevelsen gör att man bara baxnar.

På hemresan stannade vi vid en lokal tillverkare av oljor, honung, tvålar, godis och annat som utvinns från det som odlas i området. För min del blev det en liten flaska plommonbrandy. Kommer att avnjutas inom kort, tillsammans med minnena från Krka.

Läs och se mer om Krka här (på engelska).