Bisyssla

Jag vet att det är en underbart dålig vits till rubrik, men att sitta på altanen och fota småkryp är en bisyssla till de fotoprojekt jag annars håller mig med.

Jodå, i helgen som gick satt både frugan och jag i varsin solstol för att försöka fånga våra små gäster på bild. Om grannarna tittade ut från sina övervåningar fick de sig säkert ett gott skratt, eller om de bara kliade sig i huvudet och undrade vad i tusan vi gjorde. En liten trevlig sysselsättning som fick några timmar att flyga bort.

Det här är växterna vi använde som rekvisita.

Å så pionen förstås. Den börjar dra till sig allt fler av våra bevingade vänner, förutom myrorna som verkade trivas bäst innan de solg ut.

Nedan en liten bildserie på det som utspelade sig framför våra kameror.

Ser det inte ut som om humlan på bilden ovan gör push-ups?

Ingen tvekan om att framför allt humlorna gottade sig där de rullade runt för att samla på sig frön eller vad de nu samlar på.

När det inte längre var kul att roa frugan och mig, var det dags att lämna scenen.

Att foto djur och i synnerhet små sådana som på bilderna ovan, kräver både tålamod och rätt utrustning. Tyvärr har jag inte något tillräckligt ljusstarkt objektiv som lämpar sig för ändamålet. Jo, jag har mitt makro som med den ringblixt jag köpte förra året kan åstadkomma det jag är ute efter. Jag har inte använt dessa för fotoprojekt som detta, men räknar med att göra det under sommaren.

I avsaknad av ett tillräckligt bra objektiv, så är det höga ISO-värden som gäller och detta leder ofta till brusiga bilder. Detta brus försöker jag ta bort i Photoshop med följden att mycket av strukturen jämnas ut och bilderna saknar därav den skärpa som önskas. Att använda den inbyggda blixten är förstås ett annat knep och på ett par av bilderna ovan har en sådan använts.

En pion blir till

När vi flyttade in vårt radhus och tittade ut över den lilla trädgård som hör den till, var det spännande att se vad som där väntades växa upp när våren anlände. Det var mycket som växte i form av blommor, buskar och bär.

En av de mest intressanta och vackra var pionerna som växte upp intill trädäcket som utgör vår altan. Då växte den ganska blygsamt, men under de tre somrar vi bott här, har den väst ut mer för varje år. Detta inte minst p.g.a. frugans omsorg, då hon besitter ett brinnande intresse för detta och är begåvad med gröna fingrar.

Så här såg pionen ut under flera veckor.

Pion förresten. Lite information kanske är på sin plats.

Det var i Kina man började odla växten och det gjorde man på 500-talet. Då som nyttoväxt p.g.a. rötterna som ansågs ha medicinska egenskaper. Ett sekel senare började man i Kina odla den som prynadsväxt och idag är den allra vanligast i Asien och Europa. Pionen är ingen blomma, utan en s.k. halvbuske och det finns drygt 30 arter av denna vackra växt. Jag tror, observerar tror, att busken i vår trädgård är en luktpion med det fantasifulla namnet ”White Wings”.

Bilden ovan visar alltså hur pionen såg ut i ett par veckor och fortfarande såg ut i fredags.

Så här såg den ut på lördagsmorgonen och nu hade myrorna åter hittat hit.

Lördagsförmiddagen flöt på och när vi kom hem från ”det lilla torpet på landet” (förra inlägget) hade pionen förvandlats till detta.

Vi njöt av vädret på vår altan där god dryck intogs tillsammans med lite sällskapsspel. Vi trodde kanske att blommorna skulle slå ut för fullt, men det gjorde de inte.

Vi fick vänta till söndagen när frukosten intogs i våra utemöbler och vi kunde från vår plats se hur blomman ovan hade slagit ut för fullt….ja, nästan i alla fall.

När solen sedan hittade hit från sin plats bakom husknuten slog den första blomman ut för fullt. Nu hittade också andra kryp hit och mer om det i senare inlägg.

Pionen är onekligen en vacker växt och när detta skrivs står hela busken där i all sin prakt, större och mer praktfull än någonsin.

Torpet

En strålande vacker och varm lördag. Vill man tillbringa en sådan i stan? Nej, man vill självklart bege sig utanför stadsgränsen.

Vi var bjudna på korvgrillning och fika i ett litet torp på den sörmländska landsbygden som min bror och hans flickvän hyr. Beläget i en glänta på lagom avstånd från hemstaden ligger det lilla torpet inbäddat i grönska.

Jag som älskar gamla miljöer och historiska platser, började givetvis googla på torpet och om jag kunde finna lite historik bakom. Jag vill inte avslöja det lilla torpets läge p.g.a. idag välkända orsaker, men det här kan man läsa om området på Bygdeband.se.

”XXX har bestått av tre mycket gamla gårdar. Mycket fornlämningar på ägorna. Äldsta belägg är från 1375 där det står Skarpenbergh och 1382 Skarpaberghom. År 1424 står Skarpaker. De avser förmodligen samma gård. De tre gårdarna – Södergård, Mellangård och Norrgård – på vardera 1 mantal. På 1840-talet har de gamla gårdarna försvunnit och slagits samman till en gård. Två soldattorp fanns på XXX”

Så här såg det lilla torpet ut 1988 och lite har hänt sedan dess.

Nu välkomnades vi av frodig grönska och ett gammalt torp som pyntats med attiraljer inköpta i lokala butiker och inhandlade för att passa in i denna historiska miljö.

Det är så här man vill uppleva en svensk sommar. I goda vänners lag och i en vacker natur där insekter fladdrar runt matbordet och bara fåglars kvitter stör en annars välkommen tystnad. Det som kanske saknas är en intilliggande sjö där man kan springa ned och svalka av sig. Många storstadsmänniskor skulle förmodligen känna en avsaknad av moderna faciliteter som dusch, toalett och bredband.

Nu kanske jag avslöjar en del, men på den här sidan kan man klicka vidare till intressant information. Det finns två soldattorp tillhörandes gården som idag äger dem och klickar du vidare på länkarna finner du information om de som en gång bodde här och tjänade som soldater i kronans tjänst (soldater vid detta torp).

Svårt att inte lockas till att tänka tillbaks på tiden då det begav sig. Hur levde man då, hur tog man sig till stan etc etc.

Tankarna bröts av ljudet från en rovfågel som seglade över våra huvuden. Vilken art kan jag tyvärr inte säga, då mina kunskaper i flora & fauna är begränsade.

Korv med tillbehör slukades glupsk, likaså glassen med hallonen till efterrätt. T-shirts åkte av och det var så behagligt att det nästan blev för varmt. Aldrig är man helt nöjd, eller hur. Fjärilar i mängder gjorde oss sällskap, bin och humor surrade kring benen, fåglar sjöng inne bland träden och växter av alla de slag inramade den lilla gräsplätt som utgör gård. Bl.a. det här vackra ogräset vars existens man försöker begränsa.

Själv anser jag att blomman är vacker att skåda, men det finns säkert skäl till att den utropas som ogräs

Några timmar på denna lantliga idyll och det var dags att bege sig hem till asfalt, betong, avgaser och störande ljud i forma av bilar, mopeder och annat man gärna undvarar under sin lediga tid. Grinden stängdes bakom våra ryggar, förhoppningsvis inte för sista gången.

 

Dagen efter

Igår firade hundratals barn och ungdomar att det äntligen är sommarlov i Nyköping. För några av ungdomarna var det en särskild dag, nämligen deras sista i gymnasiet. Nu väntar många spännande äventyr, en ovisshet och det första klivet in i vuxenvärlden. Det kommer att gå bra för de flesta av dem, men tyvärr säger statistiken att det inte går riktigt lika bra för andra. Hursomhelst, låt njuta av det efterlängtade lovet och den sommar vi alla vill ska bli fin.

Jag har inga barn som slutade skolan igår, så av den anledningen närvarade jag varken på Stora torget, Vallarna, vid någon skola eller vid den traditionella kortegen genom Nyköping.

Därför tänkte jag försöka dokumentera Nyköping dagen efter den stora dagen. Vad är bättre än att göra detta tidigt på morgonen när jag ändå skulle ta den långa promenaden till Ohlsons för att inhandla färskt bröd till frukosten.

Det första spåret av gårdagens och nattens firande syntes ganska snart.

Annars var spåren glesa. Det syntes inte mycket av den dekoration som mötte mig på vägen hem från jobbet igår. Ungdomarna och deras föräldrar hade gjort ett bra jobb med att städa undan efter sig. Förövrigt märktes det inte mycket alls av något firande igår kväll, åtminstone inte i kvarteret där frugan och jag bor.

Borta vid viadukten hördes ett muller och en dekorerad bil kom åkandes nedför backen.

Jag tänkte först att det var ett deltagande ekipage till det Rally-SM som just nu pågår i skogarna utanför Nyköping och kanske så är fallet, även om Volvon på bilden skiljer sig från de mer moderna bilar som svischat förbi på vägen mot Sunlight där de håller till mellan fartsträckorna.

Sunlight ja, denna pärla i Nyköping. Morgonsolen gjorde sitt till där jag stod uppe på viadukten och tittade ut över Högbrunn. Lite mörka moln i bakgrunden. Kunde det verkligen stämma när meteorologerna lovat sol och ett stort antal plusgrader idag? Meteorologer är ju annars som politiker. Man litar på allt det säger…

På en öde Storgatan hade kommunens renhållningsarbetare gjort ett bra jobb, som alltid ska tilläggas. Under perioder när jag jobbade skift och såg Nyköpings gator innan renhållningsarbetarna gjort sitt, var det ibland ingen vacker syn som jag möttes av. Lort-Sverige gjorde verkligen skäl för namnet.

Nu på morgonen var det städat och fint och den här dekorationen var en av få som lämnats kvar sedan igår.

Storgatan ja. Så här öde brukar den vara arla lördagsmorgnar.

Personligen njuter jag av denna tystnad som möter upp under mina tidiga promenader. Fast ibland stöter man på tråkigheter. Förra lördagen var det ett krossat skyltfönster till en av centrala Nyköpings klädbutiker. Nu på morgonen låg cyklar på både gator och i buskar. Som en lokal cykelförsäljare beskrev det i SN den 7:e maj.

”Jämfört med Stockholm är det brutalt. Nästan varannan dag kommer det kunder som blivit av med sin cykel”

Han är själv från Stockholm, men upplever att problemet är större i vårt lilla Nyköping. Han har blivit bestulen på sin cykel vid två tillfällen, något jag själv drabbats av vid ett.

Efter inköpet av färskt frukostbröd stötte jag på två skolungdomar som spatserade nedför gatan. Av tonläget att döma var de inte riktigt sams, men vi får hoppas att allt ordnar upp sig när de fått sova en stund.

Annars var det blomsterprakten som fäste min uppmärksamhet. Ibland kan man mötas av uppdragna planteringar och omkullvälta blomkrukor, men inte idag.

Tidiga morgnar brukar ofta innebära lugna morgnar. Vinden verkar också den vara morgontrött och ligger vilande tills det är dags att göra sitt, för blåser verkar det göra allt oftare i denna del av Sverige. Nu låg Nyköpingsån alldeles stilla bland de grönskande träden. Vackert och rofyllt.

Flaggorna vid Stora torget hängde rätt ned och inte ens en liten vindpust gjorde sitt för att väcka liv i dem. Den här flaggan utanför en av stans matserveringar får symbolisera alla vackra svenska flaggor som syntes över hela Nyköping igår.

Det nya Teatertorget är en liten pärla. Inte minst sedan en av mina favoritbutiker äntligen fått sitt tillstånd att öppna en uteservering. Få fik och restauranger i stan kan skryta med att kunderna kan njuta av ljudet från porlande vatten när de intar sitt kaffe med tillbehör.

Nu låg torget öde och sakta men säkert började solen titta fram bakom husen som omgärdar.

Snart var jag hemma, men innan frugan och jag hann sätta oss vid frukostbordet kom en rejäl regnskur. Det gäller att ha tur, något jag tyvärr aldrig har när jag tippar. Ett av de mycket få mörka molnen jag nämnde tidigare i inlägget, släppte av sin last på sin väg österut.

Så mycket mer om fredagens skolavslutningar blev det inte. Ansvarsfulla ungdomar och föräldrar hade tillsammans med kommunens personal gjort ett bra jobb med att städa bort spår och rester av gårdagens firande.

Våtmarken

Brannäs våtmarker utanför Oxelösund är en plats jag gärna besöker. Jag har skrivit det förr och det tål att upprepas. Att bara befinna sig där får åtminstone mig att glömma vardagens backsidor och de saker som tynger.

1993 anlades området och var då den första anläggningen av sin sort i Skandinavien. Brannäs våtmarker är egentligen menad som ett i naturen anlagt reningsverk. Området tjänar idag som det tredje steget i reningsprocessen av avloppsvatten. Ett mindre reningsverk hittar du vid Tullgarns slott. Lite annorlunda uppbyggt, men funktionen är densamma.

Slingan man kan vandra är cirka 2 km lång och går mellan frodig grönska, vattenreservoarer och ett skogsområde som utgör en gräns mellan Brannäs och Östersjön.

Ett område närmare Everglades i Florida kommer man nog inte i Nyköpings och Oxelösunds kommuner, kanske inte ens i Södermanland.

Frodig grönska samsas med kala träd som verkar sjunga på sista versen. Buskar, gräs och vass lyses på sina håll upp av färggranna blommor.

Fast det är väl djurlivet man njuter mer av än växtligheten. Jag har genom åren stött på grodor, ormar, ekorrar och t.o.m. ett rådjur som såg ganska vilse ut. Fast det som kännetecknar Brannäs är de mindre djuren som rör sig ute i grönskan. Det verkar vara ett fjärilsår i år och Brannäs utgör inget undantag. Den där stora och vackra amiralsfjärilen lyfte från sin blomma i samma stund som jag lyfte kameran och flög ut över vattnet för att inte återkomma. Den fick jag ingen bild på, men väl denna tistelfjäril som tillsammans med påfågelögat ser ut att vara i majoritet.

Att det finns gott om humlor, bin, getingar och andra bevingade varelser förstås säkert alla. Sländor är en annan vanligt förekommande insekt. De, precis som fjärilarna har svårt att ställa upp på bild. Jag försökte mig därför på att fånga en i flykten. Inte lätt när de jag såg vid mitt besök bara var 2-3 långa och väldigt smala. Den mest lyckade bilden blev ändå ganska lyckad.

Fast fåglar är av naturliga skäl det mest vanliga djuret. Hägrar finns det gott om, men de har en tendens att lyfta så fort man närmare sig…om de nu inte sitter högt uppe i ett träd en bit ut i träskmarkerna. Rovfåglar finns, men jag har hittills inte sett till någon. Småfåglarna sjunger vackert ute bland träd och vass, men de är inte alltför villiga att visa upp sig. Visar upp sig gör dock måsarna som med sitt irriterande läte seglar ovanför huvudena på besökarna.

De kala träden utgör bra utsiktspunkter och när måsen ser något intressant röra sig i det grumliga vattnet lyfter den från stammen och dyker ned mot bytet.

Måsar, änder och andra vanliga fåglar i all ära. Områdets kung och drottning är ändå svanarna, hägern må ursäkta. Här på bild med en kul ungar.

Det är alltid lika trivsamt att befinna sig vid Brannäs våtmarker. Ett par timmar där och en del av alla bekymmer rinner av en, precis som svettdropparna i pannan efter cykelturen hit.

När man ändå befinner sig här, så kan man lika gärna svänga förbi Vivesta havsbad. Nyköping må kalla sig kuststad, men för att vara en sådan är centralorten ganska befriad från anlagda badplatser. Grannkommunen Oxelösund slår här Nyköping på fingrarna så det svider om det. Vivesta är ett av dessa bad, men det var faktiskt inte förrän två år sedan som frugan och jag upptäckte badplatsen på allvar. Namnet kände vi igen, men vi hade fram till då aldrig besökt det.

Vivesta i början på juni låg öde.

Inga som satt vid borden och intog medhavd matsäck.

Inga barn som byggde sandslott och kanaler i den vita sanden.

Inga sommarstugeägare som for ut med båten eller solade på bryggorna.

Ingen som badade. Vi för dagbok och för ett år och fyra dagar sedan tog vi vårt premiärdopp och det skedde just här på Vivesta. Den här dagen var det inte aktuellt och jag skyller gärna detta på avsaknaden av badbyxor. Om två veckor är det midsommar och då brukar årets badpremiär bli av…om snapsen rinner ned i benen vill säga.

Vivesta är ett trivsamt bad, men Vivesta har också en baksida som många av er säkert tagit del av i medierna. Det är bara så tråkigt att se kiosk, badhytter och andra byggnader stå tomma och ganska vanskötta.

Vem, vad, varför är tre frågor som många ställer. I ett Nyköping som växer behövs en badplats på cykelvänligt avstånd. Strandstugeviken är för barnfamiljer och Örstigsnäs ligger alldeles för nära det expanderande Arnö och lär inom något år vara för litet för den skara badgäster som söker sig dit.

Vi får hoppas att någon vill ta ansvar för Vivesta och att denne någon gör badet till en trevlig plats för allmänheten.

När jag passerade staketet till badplatsen mötte jag en mor och hennes dotter på väg till stranden med filt och väska. Av ropen som ekade bakom mig när jag cyklade därifrån försökte de sig på ett dopp.