Månad: oktober 2019

På tur med fru

StefanLämna en kommentar

Igår var det en fantastisk höstdag. Dagen…eller rättare sagt förmiddagen…startade med en som som bara skymdes av enstaka moln och temperaturer kring 12-13°. Först gav jag mig ut på min traditionella morgonpromenad till Ohlsons bageri där morgonens frukostbröd inhandlades. Därefter tog frugan och jag cyklarna för att inhandla ingredienser till helgens middagar (fläskfilé och egengjord potatisgratäng, respektive ugnsbakad fisk med egengjort potatismos) och därefter tog vi på oss lite ledigare kläder för att bege oss ut på en längre promenad i omgivningarna.

Det gäller att passa på, för en visar hösten upp sina vackra färger på träd som ännu behåller några av sina löv. Som här på de små träden intill de senast byggda bostadshusen i Högbrunn.

Ni kommer snart märka att inläggen bygger på ett alldeles särskilt tema. Frugan på promenad i ett Nyköping som bjuder på höstprakt.

Den här passagen intill Sunlights inhägnade område gör sig särskilt bra under hösten när de nedtyngda träden som kantar gångbanan lyser i höstens eldfängda färger.

En titt bort mot horisonten där solen sakta men säkert försvann bakom allt tätare moln.

En av de mer ståtliga byggnaderna i området är järnvägsstationen. En förvisso ganska sliten stationsbyggnad, men ändå tämligen praktfull. Inom ett antal år kommer här att stå en nybyggd fastighet som ska inrymma Nyköpings nya resecenter. Föga förvånande kommer den att sakna all den charm som finns i nutida stationsbyggnad och de praktfulla hus som byggdes under samma era. Varför nutidens arkitekter envisas med att bygga fyrkantigt och sterilt får de själva svara på, men tråkigt ser det ut.

Den nuvarande stationsbyggnaden är ganska charmig och gör sig ännu bättre då den är inklädd i murgrönor och annan växtlighet. Jag törs redan nu utlova att det framtida resecentret kommer sakna allt vad växtlighet och charm heter. Det nya Nyköpings baksida.

Det bar sedan av under järnvägsspåret och ut på andra sidan. Även här förväntas det att nya bostäder ska byggas. Det charmiga Nyköping är sakta men säkert på väg att försvinna och ett Nyköping som anpassas för storstadsvana stockholmare står för dörren.

En av de äldre fastigheterna som fortfarande står ganska ensamt en bit från övriga bebyggelse är Blommenhof och där var dit våra steg närmast bar.

När vi passerade hotellet fick vi en idé om en kommande bröllopsdag. För några år sedan tog vi (jag, frugan, syster och svåger) in på hotell Sunlight som bara ligger hundratalet meter från vårt hem. Ett dygn på detta hotell där spa, middag och frukost ingick. Ett kanske annorlunda sätt att fira en bröllopsdag, men ack så trevlig. Varför inte fira någon av våra kommande bröllopsdagar på Blommenhof, tänkte vi.

Vi gick förbi hotellområdet, via motionsspåret intill och genom kyrkogården som ligger här. I utkanten av den Nya kyrkogården ligger en allé som är vacker och gör sig bra på bild. Dagen till ära visade sig träden i sin gula kostymering och asfalten som passerar genom allén var fuktig och full av de löv som träden givit från sig.

Sedan bar det av ut i skogen. Närmare bestämt via koloniområdet Anderslund och ut i grönskan vid Dammgruvorna. Här i skogen bakom kolonilotterna finns några av de gruvhål som skapades i jakten på järn, koppar, silver och bly på 1600-talet. Idag syns bara spåren av de djupa gruvhålen som numera är inhägnade av förståeliga skäl. Tyvärr används hålen som avskrädesplats för människor som saknar det vi kallar sunt förnuft. Man kan idag se cyklar, hinkar, klädesplagg och allsköns bråte nedkastat i hålen. Tittar man istället på det mer intressanta, kan man se märken från de arbetsredskap som användes på den tiden gruvhålen användes till något vettigt.

Själva skogen vid Dammgruvorna är sagolik vacker. Grön, mjuk och tät mossa gör detta parti till en scen som hämtat ut John Bauers sagoböcker om troll och älvor. Att politikerna i kommunen ville rasera allt detta för att istället bebygga skogen med nya bostäder borde vara straffbart. Ett stort tack till de boende i området som protesterade mot detta vansinne. Har ni inte gått de trevliga stigarna mellan Dammgruvorna och Minningegruvan bör ni göra det. Inte bara för att det är ett trevligt, men ganska okänt området, utan för att det också kan stå nya och dyra bostäder på plats om dessa politiker med sitt storstadskomplex får som de vill.

Läs mer om gruvorna och området i denna pdf-fil.

Snart var vi ute ur denna trevliga del av Nyköping och begav oss därefter vidare på den grusväg som går mellan gården Minninge och Nya Kyrkogården. En lång promenad tar på krafterna, som synes…

En lång, vacker och trevlig motionsrunda var snart till ända. Vi genade genom gångtunneln under E4:an för att snabbt ta oss till hemmet i närheten. Kunde inte låta bli att knäppa en kort där inne i mörkret och som väntat blev bilden en misslyckad sådan. Fast hör och häpna. En suddig och misslyckad bild som denna skulle sälja bättre i konstnärskretsar än en knivskarp bild med tydliga konturer. Jo, det är frugan ni skymtar där borta i ljuset.

Folk i farten

StefanLämna en kommentar

Med tanke på den nya fotolag som trädde i kraft 2013 är det lite vanskligt att fotografera människor man möter i stadens vimmel. Fast den omstridda lagen skrevs om att i första hand gälla platser där man inte väntar sig att någon står med en kamera. Som många skrivna lagar finns det alltid en gränszon och har man otur råkar man ta en bild på någon som känner sig kränkt och som inte drar sig för att dra det vidare.

Å andra sidan tror jag de flesta av er har bilder på hårddisken eller i fotoalbumet där okända människor skymtar. Bilderna nedan är tagna på olika platser i Nyköping och för säkerhets skull har jag undvikit att fånga personernas anletsdrag. Om någon känner igen sig och känner sig kränkt får ni gärna ta det i kommentarsfältet 🙂

Höstfärger

Stefan2 kommentarer

Det började en söndag i slutet av september. Frugan och jag hade gjort våra inköp på en till oss närliggande butikskedja och var på väg hem med våra kassar. I backen upp mot den omdiskuterade viadukten såg vi hur buskarna som kantar gång- och cykelvägen började skifta färg ordentligt.

Det fick mig att inspireras av ett bloggtema. Varför inte samla bilder på träd och buskar som skiftar färg från sommarens till höstens vackra färger? Sagt och gjort. De senaste veckorna har jag på mina promenader ägnat tid åt att föreviga platser i Nyköping där hösten gjort entré på ett synnerligen påtagligt vis.

Ni som är från Nyköping känner säkert igen platserna. Besökare från andra orter får se andra motiv än de som vanligtvis förknippas med vår stad. Nu kör vi…

Än har inte vintern tagit över höstens plats, så ni kan därför vänta er fler bilder på olika höstteman.

Alla årstiders favorit

Stefan2 kommentarer

En lagom lång motionsrunda är den runt Gumsbacken – Stora Kungsladugården – Lindbacke. Bara några hundra meter från stadens brus kan man hitta lugnet, harmonin och tystnaden (nåja, ljuden från förbipasserande bilar är svåra att undvika också här). Just Lindbacke är en liten oas på lagom avstånd från hemmet, men vi får se hur länge detta varar när kommunpolitikernas strävan efter att efterlikna storstadens förorter innehåller nya och dyra bostäder bara 50 meter från detta naturreservat.

Det gäller alltså att passa på och passar på brukar jag göra någon gång i veckan och givetvis hänger kameran över axeln när några kalorier ska förpassas i glömska. Nu tänker kanske en del att Lindbacke är en plats man besöker på sommaren. Fel, hit kan man ta sig sig året runt och se hur årstiderna förvandlar områdets karaktär.

Det här inlägget behandlar två av dessa motionsrundor. Det första togs en sen eftermiddag när solen lyste upp området med ett då ganska varmt sken. Redan borta vid Gumsbacken kunde man se hur träden nedanför Stora Kungsladugården skuggade åkern mellan denna gård och naturreservatet Lindbacke.

Jag var inte ensam om att njuta över vädret och landskapet i utkanten av Nyköping. Det inger ett litet hopp när man ser unga par som njuter av det som naturen erbjuder och som inte bara anser att datorns och mobilens värld är överlägset allt annat.

Det drog in lite moln över omgivningen, men så länge dessa inte innehåller regn så är de ibland ett efterlängtat inslag i en amatörfotografs försök att skapa stämningsfulla bilder. Att det sedan drar förbi ett sträck med flyttfåglar ger det hela en annan dimension. En dimension av att hösten faktiskt är här.

Den sista bilden på denna sköna kvällsrunda blev på en av alla karaktäristiska enar som står placerade inne på själva området Lindbacke. Siluetten av denna framför en nedgående sol är ett ganska vanligt förekommande motiv på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

Någon vecka senare var jag åter på plats. Den här gången en tidig söndagsmorgon innan jag hastade hem till frukosten. Dagen som sådan blev vacker och att den skulle bli det förevisade detta naturfenomen som heter dimma. Dimma uppstår ofta den här årstiden när den kalla natten övergår till en mildare morgon. Där vatten finns brukar dimma uppstå lite mer frekvent än inne i stan eller omkringliggande skogar. Den här morgonen tog jag Lindbacke från andra hållet och först klev jag bort med raska steg till Kilaån för att förhoppningsvis få med några bilder över dimman som lägrade sig över vattnet.

Det är något magiskt med dimma. Jag har skrivit detta förr på bloggen och lär säkert skriva det igen. Nu höll dimman till kring just ån och inte så mycket över det övriga landskapet, så jag försökte fånga naturfenomenet från olika vinklar. Som exempelvis från cykelvägen till Arnö gamla skola.

Vi den här tidpunkten hade solen inte riktigt orkat upp över Nyköping, men den var på väg. När jag gick tillbaka till och in på Lindbacke, började solen titta fram bakom byggnaderna på Idbäckens industriområde och plötsligt ändrades karaktären över landskapet till ett varmare sken.

När solen själv visade sig över värmeverket ville jag fånga himmelens varma sken och när man koncentrerar sig på den, blir förgrunden ganska mörk. Det är något man får ta och på bilderna efter denna kan ni ser hur verkligheten såg ut när jag hade solen i ryggen.

Dimman låg kvar över Svanviken nedanför Lindbacke, men började sakta skingras allt eftersom solen steg och värmde den lite frusna marken.

Fast lite av dimman fanns kvar därute, samtidigt som Lindbacke visade sig från sin bästa sida.

Det är väl inte särskilt svårt att förstå varför jag och många med mig gärna återvänder hit. Platsen är inte stor, men räcker gott och väl som rekreationsområde för stressade själar och arbetsskadade kroppar. Fast som sagt, kommunen planerar nya bostadsområden alldeles i närheten av Lindbacke och hur det kommer att påverka det lilla naturreservatet har man säkert inte haft med i konsekvensanalysen av sina beslut. Vet politiker ens vad konsekvensanalys är?

Det blev en sista bild även under denna promenad och kanske den bäst symboliserar Lindbacke under denna tidiga söndagsmorgon. Glöden i solens sken, grönskan som ännu finns i vegetationen och dimman som låg lite tätare ju närmare Kilaån jag befann mig.

Hösten kommer att göra sig mer påmind och säkert är att det kommer fler blogginlägg med hösttema från denna natursköna plats. Därefter väntar vinter och tro inte att ni slipper bilder från Lindbacke bara därför…

Två stopp på vägen

StefanLämna en kommentar

Det var en så där härlig höstdag med en stänk av sensommar. Frugan var i Dalarna för att besöka barn och barnbarn, så jag passade på att njuta av det fina vädret på cykel. Det behöver inte vara sommar och sol för att kroppen och sinnet ska få sitt. Det fungerar även en höstdag som denna.

Det blev en för mig välkänd sträcka jag brukar ta en gång varje år. I somras blev det aldrig av, så nu i cykelsäsongens sista timma passade jag på.

Den första biten är erbarmligt tråkig att cykla. Ut och förbi Gumsbacken, på raksträckor och i öppna landskap, i utkanten av de små orterna Buskhyttan och Svalsta. Suck, bara suck. Fast strax efter Svalsta svänger man av den stora vägen och in på en lite mindre trafikerad. Ni som bor i Nyköping börjar nog ana vart jag är på väg?

Förbi Tuna kyrka, nedför en lång backe och uppför en ännu längre och man är snart på plats vid mitt första stopp på färden.

Fada kvarn.

Här har det funnits verksamhet sedan 1500-talet. Här har såväl sågverk, kvarn och järnbruk varit i drift. 1627 byggdes dessutom en masugn på platsen där järnet som framställdes användes till kanoner. På 1660-talet lades bruket ned.

Idag är kvarnen den byggnad som är mest välbevarad. Nördig i gamla byggnader och verksamheter som jag är, vore det kul att kika in i kvarnen och utforska alla dess hörn. Tyvärr är dörrarna låsta, men det av förståeliga skäl. Alla känner inte samma respekt för vår historia och kultur som jag.

Sågen på området ersattes 1920 av en kraftstation och den verksamheten var den sista att avskaffas och det skedde så sent som i slutet av 1960-talet. Det finns en smedja på området och i den kan man titta in för att se hur det såg ut på den tiden det begav sig.

Det finns ett antal andra byggnader bevarade, en del av dem på ganska otillgängliga marker. Det är inte utan att man får lite nostalgi i ögonvrån när man går här. Tänk ändå vad våra förfäder kunde med enkla hjälpmedel och metoder.

Ovanför Fada ligger Fadadammen varifrån de olika verksamheterna fick mycket av sin kraft. Fallhöjden från dammen är 32 meter, men tyvärr är det sällan eller aldrig som vattnet släpps på i dessa dagar. ravinen som passerar strax intill kvarnen var tämligen snustorr den här dagen. Några enstaka pölar syntes i dess botten och ansträngde man sig kunde man höra ett litet porlande ljud där nere i grönskan.

Dammen ja. Den ligger där och ser ganska inbjudande på håll. Jag har vänner som säger att de badade där i unga år och visst kan man säker bada, men jag tror inte jag skulle känna suget hur varmt det än vore i luften.

Att ge sig ut på vattnet med båt är nog en annan sak. Den här gummibåten låg på land och inte långt därifrån låg en eka uppdragen på land. Kanske finns det fisk i sjön, kanske man bara ger sig ut för att njuta av omgivningen.

Efter Fada bär det in i täta skogar under några kilometer. Därefter kommer man åter till öppna landskap och ganska raka sträckor. Skillnaden här mot den sträcka jag beskriver ovan är att trafiken är långt från lika intensiv, att det är med en naturnära känsla att cykla här och att man inte sällan stöter på ett och annat djur ute på åkrarna och i skogskanterna.

Några kilometer på plan mark, men sedan kommer en sträcka som är kul att ta sig fram på för alla typer av fordon. Det svänger, det är kurvigt, kuperat och hela tiden är man omgiven av härlig skog. Så ser det ut i några kilometer innan man anländer till nästa stopp.

Gälkhyttedammen.

En liten sjö som ligger inbäddad i grönska. Det finns väl inte så mycket att informera om, men platsen är mycket populär och används inte sällan till rastplats för vandrare, cyklister och även bilister som stannar för att njuta av naturen.

Gälkhyttedammen ingår i ett s.k. delavrinningsområde. Detta innebär att det är en del av ett större vattendrags huvudavrinningsområde. I det här fallet Kilaåns.

Sjön är större än tidigare nämnda Fadadammen och så här på håll ser det väl ganska lockande ut? Fast på nära håll ser man hur brunt och inte blått vattnet är. Fast visst kan man bada. Lite längre bort på vägen ligger ett litet stugområde med privata bryggor och här har jag med egna ögon sett folk bada, men…

Färgen på bilden ovan är blå, men det beror nog mest på hur solens strålar träffar vattenytan och hur den klarblå himlen speglar sig. I själva verket är vattnet mer rostbrunt. Platsen är värd ett besök och varför inte vandra Sörmlandsleden som har några etapper runt och omkring sjön.

Vackert är det hur som helst.

Den härliga webbportalen Bygdeband har en del gamla bilder från Fada. Tyvärr inga från Gälkhyttedammen, men i får åka dit och ta några själva.

Här Fada kvarn. Klicka här för fler bilder och mer läsning.

Efter detta härliga stopp bar det så hemåt igen. Dessbättre bar det mer utför än uppför och det gick ganska snabbt att ta sig fram till den erbarmligt tråkiga delen av sträckan. Fast innan man kommer ut på stora vägen kommer det en lång uppförsbacke och på dess krön står förmodligen Nyköpings kommuns mest fotograferade lada.

Det går bara inte att passera här utan att stanna för ett foto.