Den trettonde

I år firar vi vår trettonde bröllopsdag, eller spetsbröllop om man så vill. Traditionsenligt firas den tillsammans med syster och svåger, med vilka vi hade ett dubbelbröllop i Nyköpings gamla rådhus. Vart femte år firas denna dag i ett land långt från Sverige, men däremellan firas dagen på hemmaplan och med hemmaplan menas någonstans i eller på lagom avstånd från Nyköping.

Egentligen är det i morgon dagen äger rum, men med tanke på arbete så tjuvstartade vi igår.

Färden gick mot Östergötland där vi skulle vandra en etapp på Sörmlandsleden. Låter kanske märkligt i många öron, men denna fantastiska led sträcker sig också utanför Södermanlands gränser. Fast sanningen ligger närmare om jag skriver att en del av leden sträcker sig genom Södermanland och en del genom Östergötland.

Fjällmossen var målet och det var utanför det naturreservatet vi parkerade bilen för att därifrån ta oss genom lummiga skogar och…

Hoppsan!

Var befann sig den lummiga skogen som svågern beskrev och kartan visade? Jo, här…

Det var kanske inte vad vi förväntade oss. Fast nu var vi här och vi begav oss ut på den 6 kilometer långa sträckan som utgör Sörmlandsledens etapp 34.

Det skulle bli bättre och efter några hundra meter vandrade vi in i den lummiga grönska och täta skog vi hade räknat med.

Länsstyrelsen i Södermanland beskriver Fjällmossens naturreservat så här på sin webbsida:

”En mycket stor del av reservatet består av öppen myrmark. Ute på myrarna finns små öar med urskogsliknande tallskogar. Runt myrarna växer barrskogar med inslag av lövträd. Landskapet är flackt, men från uppstickande bergknallar har du en ­fin utsikt över landskapet. Platsen påminner om nordligare breddgrader och det är mycket trevligt att skida över området”

Naturreservatet är 821 hektar stort, varav våtmarken upptar 480. Etapp 34 är som beskrivs ganska flack och lättgången, men går genom väldigt varierande natur. Barrskog, lövskog, myrmarker, stenrösen och så en bit grusväg.

Inne i naturreservatet ligger de bägge sjöarna Lilla och Stora Göljen. Den stora passeras inte om man följer sträckningen, men det gör man Lilla Göljen.

Här var det tänkt att vi skulle packa upp vår medhavda lunch vid ett väldigt fint och välskött vindskydd. Men tji, det var redan upptaget av några grabbar från Östergötland som av packning att döma skulle övernatta här. De tyckte precis som vi att Lilla Göljen utgjorde ett vackert inslag i naturen, vi på ganska tråkig sörmländska (som sägs vara rikssvenska), de på traditionell östgötska.

Vackert var det, men vi fick traska vidare.

På vägen passerade vi en myrstack som nog är den största jag sett. Inte nog, det är den största jag sett.

Det är onekligen fascinerande att se dessa stackar som byggts från grunden av tusentals myror som kommunicerar med varandra genom doftämnen, kroppskontakt och olika ljud (googlade fram detta). Även den här höstdagen, som var lite småkylig, var det full fart i stacken och inte utan att man undrar hur dessa myror fördriver tiden när de inte arbetar?

Ganska snart efter denna stack tog stigen oss till den stora våtmarken som många förknippar med…

Som det står i beskrivningen av leden är miljön av sådan sort att tankarna förs till nordligare breddgrader. Vi som gått hela eller delar av Vasaloppsleden känner igen myrmarkens traditionella utseende med utlagda träspångar som leder vandrarna över ganska fuktig myrmark.

Ganska fattigt på träd och annan vegetation, men vackert på sitt sätt.

När vi passerat över myrmarken var det så äntligen dags för den lunch vi hade tänkt oss intill Lilla Göljen. Kaffe, baguette och kaka stod på menyn och av någon särskild anledning smakar det alltid bättre att inta detta i naturen än hemma. Det är ungefär som när man slukar en kall öl. Visst smakar den extra god när man sitter på en uteservering än hemma framför tv:n.

Gott och välbehövligt var det. Jag tryckte på avtryckaren just i samma stund som syrran tog en stor tugga av sin baguette. Tänkte bara informera er ifall ni undrar.

Från den här platsen var det inte långt kvar av etappen. Fast här finns det enda stället under de 6 kilometerna där det är lite mer kuperat, men som så ofta är det lättare att gå uppför än nedför och det var upp vi var på väg.

Vi kom strax därefter ut på den grusväg som leder fram till parkeringen där bilen stod. Intill denna grusväg hade någon/några bemödat sig med att skapa ett konstverk som man lyckats balansera bra. Huruvida denna tunga sten ligger kvar på den kapade trädstammen när höststormarna drar in, är en fråga vi inte lär få svar på.

Vad bär man med sig från denna vandring? Jo, två saker. Det ena var den totala avsaknaden av djur. Enligt beskrivningen av naturreservatet ska här finnas gott om rovfåglar, inklusive kungsörn. Dessutom andra mindre vanliga fåglar som tranor, tofsvipor och lärkor av olika art. Visst hörde man fåglar som kvittrade, men de man fick ögonen på var de mer vanliga arterna som talgoxe och gråsparv. Kanske man också hade hoppats av åtminstone få se någon älg eller hjort, men inget. Ganska tragiskt när man ändå befinner sig så pass långt från den bebyggelse som i städerna breder ut sig och tränger undan djuren allt mer.

Det andra man lägger märke till på dessa vandringar är hur glada alla man möter verkar vara. Det är inte bara glädje som utstrålas, utan alla hälsar på varandra och ibland stannar man upp och växlar några ord. Jämför detta med en promenad på stan och ni märker skillnaden. Naturens magiska påverkan på både kropp och själ?

Så bar det hem till Nyköping igen och efter en skön dusch och ombyte var det så dags för nästa tradition. Mousserande vin och tryffel som det här året intogs hemma hos oss.

Flaskan, eller rättare sagt innehållet, rekommenderas. Inte för att den är billig, utan för att innehållet smakar väldigt gott.

Så återstod bara avslutningen på den trettonde bröllopsdagen, som egentligen infinner sig i morgon. Middagen som igår intogs på Skafferiet i Nyköping, en av de matställen i stan som förärats en plats i White Guide. Är man med i denna, vet man tre saker. Det serveras inte mat man är van vid på enklare restauranger, det är gott och det är dyrt.

Fast en dag som denna bryr man sig inte om kostnaden, man unnar sig den. Är maten sedan god, om den intas på ett trevligt ställe och personalen är bra, så inte tusan låter man priset förstöra helhetsintrycket.

Efter avslutad middag skildes vi åt. Syster och svåger gick åt sitt håll, jag och fru gick åt vårt. Fast vi tog vägen hem via ett av stans andra trevliga ställen, det ombyggda Voyage där en nattfösare intogs i mysig miljö.

Nästa år väntar oss ett Elfenbensbröllop, men redan nu planeras det så smått inför Kristallbröllopet som kommer att firas i ett land en bit från Sverige.

In i dimman

Nu är det helg och då är uttrycket ”In i dimman” välrenommerat i många medborgares vokabulär. Det här inlägget kommer inte att handla om sena nätter, rusdrycker och de ibland ganska jobbiga morgnar dessa två faktorer leder till. Inlägget kommer att handla om just de rubriken antyder, ”In i dimman”.

Den här dimman belägrade Nyköping förra helgen (ja, jag har en rad inlägg som ligger och bara väntar på att få publiceras) och det räckte med att ta ett varv runt den närliggande Gripenskolan. Det finns något mystiskt och magiskt kring det här med dimma. Kanske det är minnen från de svartvita skräckfilmer man ofta blundade sig genom som barn och där dimma var en självklar ingrediens. Kanske det är dagens mastodontserier som Games Of Thrones där dimmiga landskap dominerar många scener? Eller så är dimma bara ett naturfenomen som skapar spännande och intressanta miljöer.

Dessa bilder togs under en kort promenad runt Gripenskolan en höstmorgon i slutet av september 2019.

Baksidan

Även en stad med växtvärk och ambitioner att bli Stockholms sydligaste förort har sina baksidor. Då talar jag kanske inte om det vi kan läsa i SN med jämna mellanrum, utan de delar av stan som reklambroschyrer och turistguider inte gärna visar upp.

Under några promenader i vår kära, men allt mindre mysiga stad, sprang jag på dessa motiv som får räknas in i kategorin baksidor.

En av många stulna cyklar som kastats i Nyköpingsån har av någon plockats upp ur vattnet och ligger nu som en rostig påminnelse om att låsa våra cyklar med säkerhetslås eller ännu hellre ha dem inlåsta i hemmet.

bak1

Den gamla likboden intill St. Anna är numera väldigt färgglad, men på ett tråkigt sätt. Här kan man uppenbart smyga omkring i skydd av mörker och omgivande buskage och tämligen ostört klottra ned ett minnesmärke. Så här ren och snygg var byggnaden för väldigt många år sedan.

bak2

Sedan springer man förbi andra områden i stan som kanske inte visar det vackraste delarna av Nyköping.

bak3

bak4

bak5

bak13

bak14

bak12

Sedan är det svårt att inte publicera bilder från sorgebarnet. Området kring SAAB-ANA garagen och övriga Hemgården. Sorgligt egentligen, men detta område är som blindtarmen. Alla vet att den finns, men ingen vill ha den.

bak6

bak7

bak8

bak9

bak10

bak11

bak15

Äh, man ska inte gnälla. Kanske det finns en viss charm och kanske dessa områden behövs för att man ska känna sig mer bekväm i det man bor.

 

 

Saknaden

Det kanske känns konstigt att säga det, men något har saknats i Nyköpings stadsbild de senaste åren. I juni 2017 brann den Östra klocktornet ned, troligen orsakat av ett elfel. Under dessa dryga två år har man inte kunnat passera på gatan nedanför utan att titta upp mot Östra bergen och den välkända profil som inte längre stod där.

Det gör den nu och gissa om denna syn välkomnas av många Nyköpingsbor.

I söndags invigdes den återuppbyggda klockstapeln med den pompa och ståt den förtjänar. Jag var inte där då, men jag var där idag.

Nu står klockstapeln där igen, rekonstruerad tack vare en en dokumentation utförd av studenter från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

De tre gjutna klockor som tornet inhyser och som ljuder över stan var ursprungligen från 1668, 1675 och 1719. Den senare göts om 1725 efter att ryssarna ödelagt stora delar av Nyköping och en brand orsakade skador på tornet. De tre nya klockorna är gjutna i Norge.

En kort lektion i Östra klocktornets historia säger att det byggdes 1625, men brann ned nio år senare. 1648 byggdes ett nytt torn, men också det försvann i en brand 1665. 1675 stod ett nytt torn på plats, men det raserades alltså under ryssarna härjningar 1719. 1725 uppfördes så det torn som kom att ödeläggas i branden 2017 och nu står den femte och förhoppningsvis sista versionen på sin rättmätiga plats.

Tornet inte bara hörs över stan. Man kan också se det från flera håll och vilken utsikt som är vackrast är väl bara en smaksak.