Det här är fortsättningen på förra inlägget och den kalla, men magiska kvällen.

Nu är det kamera på stativ som gäller. Dels för att mörkret nu hade sänkt sig så pass att handhållet var näst intill omöjligt och att syftet med temat i detta inlägg kommer att märkas.

Jag var dock kvar i hamnområdet och närmare bestämt ute på Täcka Udden. Solen hade nu gått ned bakom Idbäckens industriområde och himlen började att glöda så där härligt.

I ett tidigare inlägg nämnde jag det damm som gärna samlas på sensorn och som gör sig påmind vid längre slutartider och en ljus bakgrund. Gissa om jag fick ägna tid i Photoshop för att få bort alla fläckar som visade sig på den ljusa himlen. Möjligen kan ni ana lite smuts, men jag tror jag fick bort de mest iögonfallande.

Jag vandrade upp mot stan och till nästa mål, men först ställde jag upp stativet vid änden av hamnbassängen och fick denna bild med mig hem.

Lite jobb blev det i Photoshop även här, men dammet syntes inte lika väl mot den ljusblå himlen som mot den gula.

Vidare upp mot stan och jag kunde inte låta bli att ta en bild på Nyköpings kanske charmigaste torg och den mycket efterlängtade klockstapel som åter förgyller Öster.

Nu var tanken att Storhusfallet skulle hamna på bild och en lång slutartid var redan inmatad i min Nikon D7100 för att med denna fånga det där härliga, sammetslena vattnet som kastar sig utför fallet. Tji fick jag. Vattnet som jag hoppades skulle kasta sig utför fallet i skummande kaskader rann så svagt att bara små rännilar med vatten rann nedför stenanläggningen. Det här fotoprojektet får vänta…

Istället tog jag mig till Bryggeriet där den upplysta Behmbron ledde mig rätt.

En bild bort mot slottet brukar landa på minneskortet, fast sällan från den här vinkeln.

Jag hade ett slutmål med min kväll ute i ett kylslaget Nyköping. Jag tänkte börja vid slottet och jag placerade därför stativet i slänten mellan Östra Trädgårdsgatan och NK-villan. Jag ville fånga de sista färgerna på himlen och bilarna strålkastare i långa ljusstrimmor. Jag väntade, tog en bild, väntade, tog en bild….

Någon större tillströmning av fordon blev det aldrig, därför heller inga bra bilder på strålkastarljusen och till slut gav jag upp. Himlen blev väl ändå okej…

Nu gick jag tillbaks mot hamnen, så alla förstår att det blev en rejäl kvällspromenad med kameran monterad på stativet. Jag såg en bild framför mig och den ville jag testa. Även här gällde det långa slutartider och strålkastarljus som skapar strimmor på de asfalterade vägarna. Jag har en plats där jag brukar stå när denna typ av bild tas, men dit kom jag aldrig. Plötsligt uppenbarade sig sig denna syn bland träden vid Slottsdammen och jag kunde helt enkelt inte motstå den.

Är detta kanske den mest optimala plats när man vill ta bilder på Silohuset? På sommaren kan man härifrån få underbara bilder på höghuset, dammen och de gröna träd som låter sina grenar hänga ned över vattenytan. Så mycket till ljusstrimmor blev det inte heller här, men det köper jag. Huset som speglar sig i det sammetslena vattnet blev en bra ersättning.

Nu finns det en plats i centrala Nyköping där man knappast kan misslyckas med projekt att fånga förbipasserande bilars strålkastarljus. Den omdiskuterade viadukten förstås.

Så fick jag som jag ville till slut och sagan slutade lyckligt. Det här med att fota städer efter mörkrets intåg är kul, fascinerande och får allt som oftast ett slutresultat som slår de bilder man tar under en klarblå himmel.

Med detta sagt förstår ni att fler bilder av denna typ lär dyka upp. Jag har förövrigt sett ut ett projekt som jag aldrig provat förut. Ska bli spännande…