En kall och magisk kväll del 2

Det här är fortsättningen på förra inlägget och den kalla, men magiska kvällen.

Nu är det kamera på stativ som gäller. Dels för att mörkret nu hade sänkt sig så pass att handhållet var näst intill omöjligt och att syftet med temat i detta inlägg kommer att märkas.

Jag var dock kvar i hamnområdet och närmare bestämt ute på Täcka Udden. Solen hade nu gått ned bakom Idbäckens industriområde och himlen började att glöda så där härligt.

I ett tidigare inlägg nämnde jag det damm som gärna samlas på sensorn och som gör sig påmind vid längre slutartider och en ljus bakgrund. Gissa om jag fick ägna tid i Photoshop för att få bort alla fläckar som visade sig på den ljusa himlen. Möjligen kan ni ana lite smuts, men jag tror jag fick bort de mest iögonfallande.

Jag vandrade upp mot stan och till nästa mål, men först ställde jag upp stativet vid änden av hamnbassängen och fick denna bild med mig hem.

Lite jobb blev det i Photoshop även här, men dammet syntes inte lika väl mot den ljusblå himlen som mot den gula.

Vidare upp mot stan och jag kunde inte låta bli att ta en bild på Nyköpings kanske charmigaste torg och den mycket efterlängtade klockstapel som åter förgyller Öster.

Nu var tanken att Storhusfallet skulle hamna på bild och en lång slutartid var redan inmatad i min Nikon D7100 för att med denna fånga det där härliga, sammetslena vattnet som kastar sig utför fallet. Tji fick jag. Vattnet som jag hoppades skulle kasta sig utför fallet i skummande kaskader rann så svagt att bara små rännilar med vatten rann nedför stenanläggningen. Det här fotoprojektet får vänta…

Istället tog jag mig till Bryggeriet där den upplysta Behmbron ledde mig rätt.

En bild bort mot slottet brukar landa på minneskortet, fast sällan från den här vinkeln.

Jag hade ett slutmål med min kväll ute i ett kylslaget Nyköping. Jag tänkte börja vid slottet och jag placerade därför stativet i slänten mellan Östra Trädgårdsgatan och NK-villan. Jag ville fånga de sista färgerna på himlen och bilarna strålkastare i långa ljusstrimmor. Jag väntade, tog en bild, väntade, tog en bild….

Någon större tillströmning av fordon blev det aldrig, därför heller inga bra bilder på strålkastarljusen och till slut gav jag upp. Himlen blev väl ändå okej…

Nu gick jag tillbaks mot hamnen, så alla förstår att det blev en rejäl kvällspromenad med kameran monterad på stativet. Jag såg en bild framför mig och den ville jag testa. Även här gällde det långa slutartider och strålkastarljus som skapar strimmor på de asfalterade vägarna. Jag har en plats där jag brukar stå när denna typ av bild tas, men dit kom jag aldrig. Plötsligt uppenbarade sig sig denna syn bland träden vid Slottsdammen och jag kunde helt enkelt inte motstå den.

Är detta kanske den mest optimala plats när man vill ta bilder på Silohuset? På sommaren kan man härifrån få underbara bilder på höghuset, dammen och de gröna träd som låter sina grenar hänga ned över vattenytan. Så mycket till ljusstrimmor blev det inte heller här, men det köper jag. Huset som speglar sig i det sammetslena vattnet blev en bra ersättning.

Nu finns det en plats i centrala Nyköping där man knappast kan misslyckas med projekt att fånga förbipasserande bilars strålkastarljus. Den omdiskuterade viadukten förstås.

Så fick jag som jag ville till slut och sagan slutade lyckligt. Det här med att fota städer efter mörkrets intåg är kul, fascinerande och får allt som oftast ett slutresultat som slår de bilder man tar under en klarblå himmel.

Med detta sagt förstår ni att fler bilder av denna typ lär dyka upp. Jag har förövrigt sett ut ett projekt som jag aldrig provat förut. Ska bli spännande…

En kall och magisk kväll del 1

Nu när vintertiden är här och det normalt mörknar allt tidigare behöver man inte vara uppe allt för sent för att ta de där bilderna man gärna vill ta över en stad där ljusen tänds. Fördelen med denna tid på året.

Vatten lockar alltid och i Nyköping har vi Stadsfjärden som alltid bjuder på en fotogenetisk miljö. Jag hade med mig kameran till jobbet och tog en lång runda efter avslutat dagsverke för att stilla min längtan efter ”de bilderna” jag avstått under vår och sommar p.g.a. de ljusa kvällarna.

Det här inlägget delas upp i två. Det första behandlar de bilder jag tog innan mörkret föll och det fortfarande gick att fotografera handhållet utan att skruva upp ISO-värdet alldeles för långt. Bilderna i detta inlägg togs under en timme, men att de ser ut att ha tagits under skilda delar av dygnet beror på inställningarna jag gjorde. Skiftande med matrismätning och punktmätning, exponeringskompensation, olika bländare och varvat med solen i ansiktet och ryggen.

Först en bild över tornen vid Rosvalla som badade i sent kvällsljus.

Jag som amatör ser också skillnaden med att ta bilder som denna under dagsljus eller med kvällsljuset i ryggen. Det blir mer mättade färger, toner man inte får under dagen och ett helt annat djup. Från den punkten där jag tog bilden ovan var det bara tiotalet meter tills nästa bild togs. Skillnaden med att plåta med solen i ansiktet och ryggen är påtaglig. Om bilden på tornen kan kallas kall, kan bilden på de nya utemöblerna intill strandpromenaden kallas för varm. Trots att bilderna togs från ungefär samma plats och med bara några minuters mellanrum, så blev det två helt skilda resultat.

Så blev det solen i ryggen igen och en bild bort mot Brandholmen som speglar den lite kyliga kvällen i Nyköping.

Den tyvärr lite slitna och till stora delar tomma byggnaden som har innehållit såväl speakertorn och restaurang får trots allt figurera på merparten av de bilder som tas nere vid Stadsfjärden. Visst önskar man att turister som lägger till i gästhamnen kunde mötas av något bättre än detta. Fast byggnaden gör sig fortfarande på bild och kvällen till ära hade några av stans kanotister ett litet träningspass. Kände mig inte särskilt avundsjuk där jag huttrade framför kameran.

Ännu en bild bort mot tornen, den här gången från den långa piren. Nu var jag tvungen att dra upp ISO-värdet då mörkret sänkte sig allt mer och lite tunga moln drog in över stan.

Som ni märker höll sig solen fortfarande över horisonten och kastade sina sista värmande stålar över tornen där borta vid Rosvalla. Det blev en bild till innan jag fäste kameran på stativet och en ny typ av bild stod på agendan.

Även hösten kan vara vacker, om än tråkig.

I nästa inlägg som är en fortsättning på denna fina, men kalla kväll, är kameran placerad på stativ och slutartiden uppskruvad rejält. Stay Tune!

 

Strålande

Under en promenad runt kvarteret och lite till, fick jag se framför mig en bild jag gärna ville föreviga. Det gällde bara att invänta rätt tillfälle, eller rätt väder om man så vill.

Det tillfället kom, så jag tog kameran, ett ND-filter, stativet och begav mig iväg i kylan till platsen jag tidigare sett ut. Målet var att fotografera strålkastarna från de fordon som drar förbi på E4:an. Jag hade inte tid att vänta tills det blev riktigt mörkt och förhållande var de allra bästa för ändamålet. Därav följde ND-filtret med, så att jag fick möjligheten att använda en längre slutartid utan att bilderna frätte ut alldeles för mycket.

Det blev ett antal bilder som jag inte alls var nöjd med, så förutom filtret använde jag mig av en rejäl exponeringskompensation på -3 för att få bilderna mörkare. Jag ville ha med den spännande himlen på några av bilderna och vid tagningen av dessa var inte strålkastarna på de förbipasserande fordonen av särskild vikt. Bilden blev nästan som tänkt, även om den nedgående solen kunde ha skymtat lite mer.

Därefter var det dags för kvällens tema. Jag hade fortfarande kameran riktad mot söder, då himlen fortfarande glödde av solens sista strålar. Jag använde en slutartid på 1/800s då det ännu inte var tillräckligt mörkt, bländaren på f/5, ISO-värdet uppskruvat till 800 och exponeringskompensationen satt till -1,7.

Den täta trafik som förut flöt förbi, var inte längre lika tät. Känns ganska typiskt på något vis, men av den anledningen saknas inte minst den röda ljusstrimma som bakljusen lämnar efter sig.

Det blev lite mörkare, men ändå inte tillräckligt. Jag vände kameran mot norr för att fånga just den bild jag sett framför mig. Nu valde jag att ratta in de inställningar som var tänkt. Bländare f/36, en slutartid på 30s, ISO 100 och en exponeringskompensation på -3,3 för att bilden inte skulle bli för ljus. Tyvärr var trafiken om möjligt ännu glesare nu, men tack vare den långa slutartiden skapades det ändå de där ljusstrimmorna genom landskapet.

Om det blev som tänkt? Njaaa…kanske inte riktigt, men ändå relativt hyfsat.

Nu undrar ni säkert var jag och stativet var placerade? Jo, på grässlänten mellan Gripenskolan och E4:an. En del förbipasserande kanske undrade vad jag gjorde därute, men ni som läser detta vet.

Avslutningsvis lite reklam…

…sedan bar det hem, då kylan och blåsten gjorde sig påmind. Förresten, en bild till.

Ni har säkert varit med om att råka trycka ned avtryckaren av misstag. Så skedde när jag flyttade kameran någon meter och resultatet blev detta. Under den analoga tiden hade jag nog svurit rejält när de framkallade fotona ramlade ned i brevlådan. I den digitala världen kan man bara skratta åt eländet, men visst kan misslyckandet räknas in under kategorin konst 🙂

På bilden ser ni också ett annat mindre önskvärt problem. Smuts på sensorn som syns väldigt tydligt när man använt en lång slutartid. Det hjälper nog inte hur försiktig man är, för detta problem tror jag alla har med sina kameror, åtminstone mer eller mindre.

 

Frostbiten

Kroppen har väl inte riktigt vant sig vid de kyliga morgnarna och värmen till lägenheterna har väl inte riktigt bestämt sig för om den ska ge elementen mer kraft eller inte. M.a.o. är det lite kyligt också inne, men så här är det varje år och man får sakta men säkert vänja kroppen vid det faktum att vintern är i antågande.

Att vänja sig innebär att man sakta anpassar kroppen till den förändring i väderleken som infaller varje år. Att ta en kortare promenad en vanligt är ett sätt att vänja sig. Den kyliga morgon när dessa bilder togs blev det en kort promenad runt kvarteret och inte mer. De kvarvarande löven var frostbitna och de löv som hade fallit låg fastfrusna i asfalten.

Sedan visade spår i det frusna gräset att vi människor verkar gå åt den lite mer bekväma och lata livsstilen. Kan man gena några meter så gör man det. Ni har säkert sett de små stigar som bildats på gräsmattor när fotgängare och för den delen också cyklister, väljer att ta en kortare väg i syfte att spara någon meter och någon enstaka sekund.

 

Sammanfattning

En sammanfattning över den gångna hösten? Nej, det vore att överdriva då den innehållit så mycket mer och är så mycket mer komplex än dessa bilder. Nej, det får bli en sammanfattning av de bilder som inte hamnat i något av de inlägg från den svenska höstens variationer. Natur, stad och hemmets domäner…