Juldagen var som vikt för ytterligare en planerad promenad. Julskinkan, alla annan mat och den dryck man sköljde ned detta med, skulle nu promeneras bort. Vädret var också gynnsamt och det gjorde det hela mer njutbart.

Någon snö hade det inte kommit, men varken var ändå vit av den frost som bildats under natten och morgonen.

Solen stod fortfarande lågt på himlen när vi tog oss från Lindbacke och ut på den rundslinga av Sörmlandsleden som utgår därifrån.

Vid Svanviken låg vattnet högt och på sina ställen belagd med en tunn skorpa av is. Några svanar simmade förbi därute och vid vattenbrynet samlades korpar i syfte att hitta mat. Det som fångade vårt intresse var ändå den stora figur som skymtade bland grästuvorna. När vi närmade oss såg vi var det var. En majestätisk örn satt där, men lyfte med sina kraftfulla vingar när vi närmade oss. Kameran var inställd på att fota landskap och inte djur i rörelse. Några inställningar hanns inte med, så därav de misslyckade bilderna. Den här blev den bästa, men så som jag ångrar att kameran inte var inställd för fotografering av just dessa motiv. Det är inte ofta man får se örnar på de promenader som företas i vår sörmländska natur.

Vi tittade efter örnen när den försvann i fjärran och blickade samtidigt upp i himlen. Där svävade en annan örn, men på lite för långt avstånd för att få till en bra bild.

Nu vet jag att det finns två örnar i trakten och därför lär det inte vara sista gången jag tar den här rundan.

Svanviken var som sagt belagd med vatten på ett sätt som annars inte är. Det gjorde det lite vanskligt vid vissa passager, då de utlagda spångarna var ganska hala av den frost som täckte dem.

Meningen var att vi skulle ta rundan över Ryssbergen och ned på andra sidan för att fortsätta hem på den väg vi kom. Dock stod vattnet över de spångar som leder fram till träbron över Kilaån och det kändes lite för halt för att chansa. Vi gick därför leden fram mot Kastalen för vidare promenad upp till områdets högsta punkt. Nej, inte den på bilden nedan.

Dit kom vi och därifrån blickade vi ut över delar av Nyköping och det område av Lindbacke/Svanviken vi kom från.

Inte mycket snö i backen, eller rättare sagt ingen snö alls. Det belyser ett problem och det är motgångarna för de som har ansvar för slalombacken. Är det inte milda och snöfattiga vintrar, så är det idioter som vandaliserar utrustning. Eldsjälar behövs, men också eldsjälar kan komma till en punkt när de säger ”Nu räcker det”. Tråkigt för de som försöker och för alla som vill utnyttja anläggningen.

Vi gick nedför den snöfria backen med målet att gå ut till fågeltornet vid Svanviken.

Vi var först på plats kunde vi konstatera genom avsaknaden av fotspår på gångbron ut. Frosten hade tagit tag i räckena och på en av dessa hade denna växt frusit fast.

På vägen blickade vi ut över ett kargt landskap som hade lysts upp av snö om denna hade fallit. Det segnade ned några snöflingor när vi stod och blickade ut över nejden, men inte så mycket mer.

Vi hade hoppats få syn på någon av de örnar vi såg på vägen hit, eller möjligen någon annan av de rovfåglar som håller till här ute. Det fick vi inte och överhuvudtaget var området tom på fåglar. Förutom den här hägern som slog sig ned på en gren en bit ifrån och domherrehonan som dolde sig bland grenarna.

Nej, vi blickade förgäves efter örnar och andra rovfåglar. Nästa gång kanske vi har bättre tur. Det gick ändå att ta detta med ro, då fågelskådning inte var det egentliga syftet med denna långa promenad.

Efter besöket vid fågeltornet hoppades vi kunna ta en genväg intill skogsbrynet och bort mot grusvägen som leder till Ryssbergen. Det började bra, men vi insåg snart att det var lönlöst att fortsätta på den inslagna vägen. Vi fick därför vända och ta oss uppför slalombacken igen. Lite jobbigare att ta sig upp än ner, så mycket kan jag avslöja. Efter att vi stod på toppen igen och skulle påbörja vandringen mot grusvägen kom vi tillsammans på den geniala idén att ta häststigen ut mot vägen. Denna genväg skulle visa sig bli en senväg. Förvisso tog vi oss fram genom en härlig och mossbevuxen skog, men började snart ana att vi missat en stig och var på väg mot toppen igen. Därför tog vi beslutet att helt enkelt gå raka vägen genom skogen och bort från den stig på vilken vi befann oss. Efter en liten snårig passage stod vi framför ett av alla de övergivna torp som finns i trakterna runt Nyköping.

Nördig som jag är i gamla, övergivna torp, satte jag igång att googla under kvällen. Jag lyckades komma fram till att torpets namn är Åtorp, men så mycket mer gick inte att finna. Det finns ingen väg eller upptrampad stig fram till byggnaderna, men jag har svårt att tänka tanken att torpet stått där sedan ryssarna härjade i området och brände ned Nyköping år 1719. Så någon typ av historia måste finnas runt detta torp och kanske någon av er som läser detta har mer information att ge,

Inte så långt från Åtorp ligger den gamla försvarsanläggningen Kilakastalen, troligen byggd runt 1200-talet början och i syfte att försvara den vattenled som på den tiden kunde seglas långt upp i Kiladalen.

Ruinen som upptäcktes på 1940-talet består av en cirka 2 meter hög och 3 meter tjock mur med en omkrets av cirka 15 meter. Idag ett välbesökt utflyktsmål för inte minst vandrare, men tyvärr också för individer som gärna tar med sig sin matsäck i bilen som man sedan lämnar kvar på platsen när man åker därifrån.

Från kastalen har man utsikt över den led som leder fram till Lindbacke och det var på den leden vi åter började vandra.

Nu stod solen högre på himlen och väl framme vid naturreservatet skapade den ett fantastiskt vackert sken som ramade in landskapet. Tyvärr svårt att förmedla i bild, men ni kanske kan ana dess skönhet?

En sista blick bak mot Lindbacke och vi såg hur molnen sakta lämnade området för att ersättas av en allt mer blå himmel.

Det blev en härlig och välbehövlig promenad på 12,8 km som avverkades på 3,20 timmar, inklusive alla fotostopp. Så till sist den givna frågan. Var julaftonens vandring i stadsmiljö eller juldagens i naturen den mest givande? Bägge har sin tjusning, men tveklöst ger en promenad på landsbygden mer energi och helande krafter än promenader bland asfalt och betong.