Stärkta efter de kantareller vi fann under sommarens promenader, gav vi oss åter ut i moder natur för att leta efter skogens guld. Vi fann en del…

Söra heter ett litet område utanför Nyköping. Numera använt som förskola och scoutgård. Området ligger väldigt naturskönt mellan den lilla Hovrasjön och det öppna landskapet nedanför friluftsområdet med samma namn som gården.

Fast här hittar man ingen svamp. Vill man göra det måste man ta sig över flytbryggan till andra sidan där Sörmlandsledens etapp 46 ringlar sig genom skogen.

 

Hovrasjön är ett populärt tillhåll under kalla vintrar när snön plogas bort från isen och man kan åka skridskor på den grunda sjön. Något jag minns vi gjorde som barn vid flertalet tillfällen.

Fast så kalla vintrar är vi inte vana vid numera. Huruvida man kan bada i sjön vet jag inte, men dess grumliga vatten lockar inte direkt. Fast vacker omgivning möter besökarna.

Höstens intåg gör sig allt mer påmind och finns det något positivt med denna årstid så är det färgerna. Vi är inte riktigt där än, men det är på gång.

Lite djupare in i skogen var det mer mörkt denna lite kulna dag, men när de få solstrålarna letade sig in mellan grenverken, lyste växterna på marken upp på ett väldigt fint sätt.

Om detta med årsringar verkligen bestämmer ett träds ålder, kan ni säkert räkna ut hur gammalt detta träd blev.

Någon svampkännare är jag inte, men frugan är tack o lov mer kunnig på den fronten. Det fanns ganska gott om svamp i närheten av stigen, de flesta av den mer oätliga sorten…

…men framför allt lystes marken upp av både lingon och blåbär. Frugan lyckades plocka på sig till både frukostyoughurten och till den lingonsylt vi kommer att kunna njuta av länge.

Djur då? Tyvärr verkar människan driva djuren allt längre in i skogarna, eller som i vissa fall in i städerna. Vi hörde en rovfågel på avstånd, men vi såg ingen. Fyrbenta djur lyste med sin frånvaro, men visst vill man se rådjur, hjort, älg, räv och andra ståtliga djur på sina promenader. Det är dock något som blir allt ovanligare. Sanningen är att jag ser fler djur på åkrarna intill E4:an under bilresorna till jobbet i Norrköping, än vi ser dem i skogen under våra vandringar.

Nu fick jag leta efter något att fånga på bild och det blev inte mer än så här…

Trots det lite gråmulna vädret var det en skön dag att vandra i. Vi klarade oss från regnet, förutom några droppar som fuktade våra pannor under ett fåtal minuter. Vi kunde t.o.m. ta av oss jackorna i den behagliga hösttemperaturen. Att det är viss känsla att vistas i naturen är både jag och frugan överens om. Man mår helt enkelt bättre och det finns nog inga mediciner som läker stressade kroppar lika bra som doften av skog, tystnaden och fågelsången som följer med hela tiden under de timmar man vistas därute.

Fast människans närvaro gör sig ibland påmind på både oväntade och oönskade sätt, även ute i skogen.

Kantareller då? Nja, vi fick så det räckte till två mackor var. Smörstekta kantareller – få saker slår det i matväg.