Det här inlägget är en fortsättning på gårdagens jakt på blåsippor. Platsen vi vandrade runt heter Söra och är ett friluftsområde några kilometer utanför Nyköping.

Här var vi mycket förr, när vi bodde på andra sidan stan. Det blir inte lika ofta nu och det är i.o.f.s. synd, för det är ett trivsamt område att vistas på.

Tyvärr har man också här avverkat skog i massor, vilket förstörde lite av njutningen. Denna avverkning gjorde att man också ser rätt in i ett gammalt torp som ligger cirka 30 meter från motionsspåret.

Bilden ovan är fotad från en väg som leder ned till en större gård och inte från motionsspåret. Jag har försökt hitta information om torpet, men går bet varje gång. När byggdes det, till vilka byggdes det och vilken funktion hade det? Frågor jag gärna skulle vilja ha svar på.

Torpet har stått öde ett bra tag nu och varje gång jag passerat så verkar det allt mer nedgånget.

Nu är väl det här torpet inte märkvärdigare än andra ödetorp man stöter på ute i skogen, om….

…det inte vore för att jag var på fest här i yngre år.

En klasskamrat bjöd ut oss hit någon gång i slutet av 70-talet. Hans föräldrar hyrde torpet som sommarstuga. På den tiden fanns inte intresset för fotografering och historiken kring dessa gamla byggnader, utan vin, kvinnor och sång stod högre i ranking. fast tänk om jag då vetat det jag vet idag, då hade jag både fotat och sökt efter information under och efter festkvällen.

Nåväl, vi lämnade det slitna torpet bakom oss och fortsatte vår vandring. Detta mot andra byggnader i området som är betydligt mer välbevarade och normalt fulla av liv.

Detta är själva Söra. Idag används denna som både scoutgård, förskola och naturskola.

Gården ligger vackert belägen vid den lilla Hovrasjön. Dagen till ära lite blåsig och inte alltför inbjudande. Huruvida det lämpar sig att bada i den 3 meter djupa sjön vet jag inte, men vatten som vatten. Däremot är sjön ett populärt mål för de som älskar att åka skridsko på sjöar. Mina föräldrar tog oss barn med hit när vi var väldigt unga.

Nedanför själva gården har man byggt en brygga som löper över vattnet till andra sidan där Sörmlandsleden fortsätter. Vi har gått sträckan ett par gånger, men den här dagen var det aldrig akuellt.

Vi vände istället och återvände till motionsspåret en kilometer bort. Vi gick och målet var upp på berget där vi planerade vår fikarast. På stigen upp på berget stötte vi på en man och tjugotalet unga damer som satt kring en eld och värmde mat. De hade uppenbart campat på platsen och såg väldigt glada ut, trots att natten borde varit kylig.

Själva nöjde vi oss med den korta vandringen och en välförtjänt fika på högsta punkten.

Fika smakar alltid bättre ute i moder natur.

På vägen till bilen såg jag något jag bara var tvungen att föreviga. På andra sidan den lilla grusvägen sken solens strålar upp den gröna mossan och visst är det lite av trollskog som visade sig framför våra ögon.

Nu ger jag mig inte, utan jag tänker fortsätta gräva efter namnet på och historiken kring det gamla torpet.