Så var vi åter ute på vandring längs en av Sörmlandsledens alla etapper. Det blev en mer spontan än planerad vandring och därav blev det en något förkortad version.
Vädret denna dag skiftade mellan en nästan molnfri himmel och mörka regnmoln som kantade Nyköping och Sörmlandskusten. Vi ville ändå utnyttja dagen för lite motion, så ned med en liten matsäck i ryggsäckarna och vidare mot starten för Sörmlandsledens etapp 37.
Vi parkerade bilen i Nävekvarn och rättare sagt intill Magasinet Gula Kvarn.
Ett magasin som uppfördes 1931 av Näfveqvarns bruk, ortens stora arbetsgivare i många decennier. Byggnaden användes för torkning och förvaring av säd fram till början av 70-talet. Nyköpings kommun tog över som ägare och lät magasinet förfalla, fram tills dess att en lokal förening tog över ägandet 1997 och förvandlade byggnaden till en träffpunkt med café, utställningar och butik.
Den första delen av etappen går på en ganska trafikerad asfaltsväg som ändå erbjuder en vacker omgivning. Vägen svänger av mot Skeppsvik, ett friluftsområde som ser allt fler permanent boende i de många husen. Sörmlandsleden bjuder också på mycket kultur, historik och sevärdheter. Som de två jättegranarna man passerar.
De var så höga att de inte fick plats på bild. Jag planerade att ta en bild på dem under vägen tillbaks, men missade detta. Hur nu det var möjligt…
Gamla torp och diverse andra byggnader springer man på lite varstans längs lederna. Jag älskar dessa, även merparten av dem bara är ruiner idag. Har man tur sitter skyltar uppsatta så att vandrarna kan ta del av den historia som vilar i skogarna och under markytan.
Som ni ser var ryssarna och härjade i andra länder redan på den tiden. En av de som föddes på Remmargården var Brita Persdotter som såg dagens ljus här 1685. Brita som sedermera gifte sig med masmästaren Joris Dubois. Masmästare var namnet på den chef som ansvarade för framställning av tackjärn i hyttornas masugnar. I det här fallet Nävekvarns styckebruk.
En lummig asfaltsväg ledde oss sedan fram till en stig som tog oss in i skogen.
När vi svänger in på stigen får vi genast sällskap av det karaktäristiska lätet från en gök som hörs under hela sträckan genom skogen.
En vandring som på det hela var ganska lättvandrad. Det var i början och strax efter att vi svängt av asfaltsvägen det bar ganska brant uppåt.
Det bar brant uppåt p.g.a. att vi närmade oss Fyrberget. Här finns en rastplats där man har en vidunderlig utsikt över Bråviken.
De mörka molnen kretsade över vattnet, men höll sig tack o lov kvar där. Många hade chansat på bra väder och givit sig ut på det relativt lugna vattnet i sina fritidsbåtar.
Vi stannade bara ett tag, njöt av utsikten och tog lite kort. Vi läste också i en av alla besöksböcker som finns utmed lederna. Givetvis skrev vi också i den. Det hör liksom till.
Vi avverkade berget och tog oss så ned mot Skeppsvik igen. Den här gången från kustsidan. Väldigt frodig grönska tyder på att regnet och värmen fått våren/sommaren att spira i en rasande takt.
Här gjorde vi en kort avstickare från leden och begav oss ned till den lilla badplats som ligger nedanför Skeppsvik.
Inte utan att man kände ett visst sug efter årets premiärdopp. Värmen gjorde sitt till och svetten lackade lite grand efter ”ansträngningen” hit. Det såg lockande ut, men såg nog mer inbjudande ut än vad vattentemperaturen medger.
Nej, något dopp blev det inte. Däremot intog vi vår matsäck ute på bryggan och njöt av den försommar som varslar om trevliga stunder inom kort.
En stor båt kom åkande från Norrköping med riktning Oxelösund. Alltid lika fascinerande att de dessa kolosser och tankarna går alltid till den spännande frågan. Vad är egentligen mest osannolikt? Att ett fartyg på hundratals ton kan flyta eller att flygplan med samma vikt kan flyga?
Det är något visst med att ta en fika ute i moder natur. Vi kände oss tillfreds och begav oss så vidare mot etappen med leenden på läpparna och vällust i sinnet. Det här måste vara meningen med livet.
Leden kantar vattnet en bra bit och närheten till vatten är alltid lika behagfullt.
Lummigt, grönt och en sol som gjorde tappra försök att leta sig ned med sina strålar genom trädkronorna.
Här valde vi att inte fortsätta etapp 37, utan tog rundslingan runt Sjöskogsberget. Vi planerar resten av etappen och kanske också hela etapp 38 som tar vid, någon gång senare i sommar. Givet är att fortsättningen på etapp 37 är både vackrare och intressantare, men tidsbrist i kombination med spontaniteten gjorde att vi valde den korta vägen.
Inte så mycket att se egentligen. Inte förrän vi närmade oss öppna landskap igen. Här blev det åter lummigare och en helt annan flora mötte oss.
Ett par skrämda rådjur drog iväg i det höga gräset. Vi är ofta ute och vandrar i skog och mark och det finns en sak som alltid slår oss. Var är alla vilda djur. De här två rådjuren som vi bara skymtade under sin flykt bort från oss, tillhör numera en sällsynt syn. Älgar, grävlingar, rävar…var håller de hus? Har vi människor skrämt iväg dem längre in i de djupa skogarna eller har vi gjort dem så skygga att de gör allt för att hålla sig osynliga?
Vi närmade oss bebyggelsen i Skeppsvik där vi tittade ut över landskapet och konstaterade. Södermanland är förbaskat vackert och tack vare Sörmlandsleden kan man stifta bekantskap med detta på väldigt nära håll.
Trots alla mörka moln som dominerade himlen klarade vi oss från regn. Vi var åter ute på asfalten som leder fram till startpunkten vid Magasinet Gula Kvarn.
Åter möttes vi av det karaktäristiska lätet från göken som välkomnade oss i början av vandringen. Något hesare nu än då.
















