Under livets gång står man ofta framför beslut som kan bli avgörande för framtiden. Ett av dessa beslut knackar just nu på dörren.
Jag är inte där riktigt än, men ganska snart måste jag ta ett beslut och då handlar det om att våga, oavsett om man i slutändan vinner eller förlorar.
Det handlar förstås om pensionen. Jag är som sagt inte där än, men tankarna på den finns varje dag. Jag har aldrig haft något intresse av att jobba till 65 och ju närmare jag kommer avgörandet, ju mer kommer suget av att sluta i förtid. Hade jag haft råd skulle jag redan lagt skyddsskorna och arbetskläderna på hyllan, men där är jag inte.
Då är frågan.
Ska jag trotsa de bättre vetande som vill att alla ska jobba länge, visa lite mod och ivrigt kasta mig ut i det okända? Eller ska jag ägna dagar åt att fundera över det som väntar och vara lite feg innan jag dyker i?

Kul bild till temat 🙂 Jag slutade vid 64 års ålder för snart 10 år sedan och har aldrig ångrat mig. Men man måste ju bestämma själv utifrån de egna förutsättningarna. Jag tror det är viktigt att man har intressen, som man vill ägna sig mera åt. Att bara vara ledig och inte ha något att göra tror jag inte är bra.
Helt rätt. Det gäller nog att sysselsätta sig och skaffa rutiner. Tror inte jag kommer ångra mig när jag går i förtid.
Det låter som om du har bestämt dig, det låter vettigt för just dig. Dyk i! Läcker bild för övrigt.
Jag jobbade inom kommunen och när det började rationaliseras så försvann min tjänst och jag fick då välja mellan att få avtalspension eller bli arbetslös … jag valde det sistnämnda. När jag sen blev ”riktig” pensionär så blev min pension lägre, men då vi var två och bodde billigt så var det inga problem – man får rätta mun efter matsäck, som det heter. Då Lasse var åtta år äldre än mig så ångrar jag ingenting, för vi fick många fina år tillsamman där vi kunde njuta av gemensamma intressen – som att åka runt med husbilen t.ex. Pengar är viktigt, men det är inte viktigast!
Håller helt med din sista mening. Hade jag varit ett år äldre när företaget lade ned verksamheten i Nyköping och flyttade till Norrköping, så kunde jag valt avtalspension. Jag hade nog funderat på det, men inte varit helt säker.
Jag bestämde mig tidigt för att gå tidigare för att kunna ”odla” mina intressen medan jag fortfarande hade kraft och ork. Jag trivdes väldigt bra på jobbet, med jobbet och med mina arbetskamrater men kände att jag ville kunna ägna mer tid åt mina hobbies, fotografera, resa och trädgården, framför allt att börja odla grönsaker. Och jag har inte ångrat mig någon gång. De forna kollegorna träffar jag flera gånger per år då vi äter lunch tillsammans och nu har även de gått i pension. Från att pratat ”jobb” pratar vi nu om vad vi gör som pensionärer 🙂
Bara känslan att vakna på morgnarna och tänka att … ”idag gör jag precis vad jag vill” var så otroligt skön första tiden.
Lycka till med ditt beslut! Rolig bild förresten …
Viktig fråga, och svår att svara på. I vissa fall skulle det vara bra med en kristallkula, för när det gäller detta är det så mycket som spelar roll om det blir bra eller ej.
Men jag tror inte man ska vänta, om man känner att man klarar av det ekonomiskt … för trots allt så är det ju det som frågan handlar om (för det mesta). Visst finns det människor som vill jobba så länge som möjligt för att de trivs så bra med arbetet, men oftast är det ju pengarna man grubblar över.
Får man vara frisk och orkar göra saker så vill man ju inte bli hämmad för att man inte har råd, och blir man sjuk och inte orkar göra saker kommer man ångra att man inte gick tidigare.
Jag hoppas att du kan och vågar göra dyket … om du verkligen vill.
Min gubbe är 66 år nu (fyller 67 i sommar), och jobbar som vanligt. Han längtade mycket efter pension när han hade passerat 60 och hade allvarliga planer på att gå i förtid, eller åtminstone dra ner på tiden.
Men som alla vet hände det sedan saker i världen som ställde till det. Han drog öronen åt sig, för han skulle förlora så mycket om han gick när han hade tänkt.
Sedan var det plötsligt annat som fick honom att fundera. Han är 6,5 år äldre än jag, och det är ju inte mycket under vuxet och aktivt liv, men precis som i början av livet kan några år göra en hel del även så här i andra änden av livet. På grund av vår åldersskillnad kommer han att ha avverkat mycket av sina pensionspengar när det väl blir dags för mig, och i väntan på att jag kan dela tiden med honom har han funderat på vad han ska fylla sina dagar med. Jag har sagt att han gärna får resa och hitta på saker utan mig, men sådan är inte min gubbe.
Och sedan kom det en period för ett par år sedan när han var sjukskriven några veckor. Problemet var av en art som gjorde att han inte fick anstränga sig. Då kröp han på väggarna eftersom han satt sysslolös. Det hjälpte inte att jag sa att det inte var ett normalläge, eftersom han normalt kan göra saker.
Men det handlade inte bara om det. När han satt hemma de där veckorna blev han också orolig över att börja känna sig ensam. Arbetskamraterna och kunderna i jobbet är det sociala liv han har. Jag har föreslagit saker och vi har funderat på hur man kan lösa det. Pensionärspoolen har varit en sak som vi haft på tapeten, så att han kan gå i pension och ändå träffa människor ibland. Det skulle även ge lite extra i kassan.
Men vad jag än föreslår vill han inte ta steget riktigt än.
Han jobbar alltså fortfarande och kan inte bestämma sig för hur länge. Det lockar att han får betala mindre skatt och kan spara mer … och så tänker han att om han jobbar längre så kanske jag kan jobba kortare 😉 … och på så sätt skulle vi gå halva vägen var innan vi möts i pensionärslivet. Det är ju snällt tänkt, men jag blir orolig av det.
I den bästa av världar fortsätter vi att vara friska så att det inte gör något att han jobbar extra länge. Men någon kristallkula har vi ju inte … så … jag får väl bara hålla tummarna.
Min far gick i förtid, började klättra på väggarna och började jobba igen. Samtidigt har jag f.d. arbetskamrater som gick tidigt och älskar varje minut. Jag kommer älska varje minut, men det ekonomiska kan bli ett aber. Fast man har det man har och får rätta sig efter det
Du har rätt, men det är just det jag tycker är problemet … att man måste rätta sig efter det man har även om man vill och kan mycket mer. Det handlar ju till stor del om vad man har för intressen. Är det man vill göra nästan gratis är det ju inget problem, men vill man annat som kostar kan det ju bli ganska jobbigt.
Du verkar inte trivas speciellt bra på ditt jobb (längre), och då är det absolut ingen idé att tvinga sig till arbetet varje dag. Speciellt inte då du långpendlar. Så gå i pension när du känner för det.
Jag gjorde tvärtom. Jag stortrivdes både med mitt jobb och mina arbetskamrater, så jag fortsatte till 67. Har aldrig ångrat det, då min man var 3 1/2 år yngre än jag.
Å då jag är en bortskämt person, var jag inte beredd att tumma på min levnadsstandard. Jag ville ha samma ”förmåner” som under arbetslivet. Det lyckades jag absolut med. För att tumma på ens levnadsstandard som pensionär när man jobbat för ”lyxen” hela sitt liv, det skulle kännas som en bestraffning.
Men som sagt, jag älskade mitt jobb, vilket du inte verkar göra. Då är det kanske en annan sak.
Det är inte jobbet, utan just pendlingen. Den börjar slita
Våga! 🙂
& planera lite innan, om möjligt.
Dra ner på utgifterna, ställ om.
Någon har sagt att ”det är inte inkomsterna, utan utgifterna som gör störst skillnad”.
Saker som man förändrar frivilligt känns ofta bättre, än när man tvingas till det.
Maken & jag har valt att ta ut våra tjänstepensioner på kortast möjliga tid och själva spara dem. Säkert är inte det sättet det mest ekonomiska i långa loppet, men det KÄNNS rätt för oss.
Fundera på! 🙂
Det som fått mig att fundera är en tankeställare. Ett par av mina f.d. arbetskamrater dog inom ett par år efter att de gick i pension och flera i periferin har dött knall och fall i åldern 60-70. Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet och det är det som fått mig att ta beslutet…för jag kommer att sluta någon gång under 2024
Jag känner också att åldrandets steg märks tydligare nu. Är glad att jag haft snart 5 år som pensionär.
Minns så väl en kvinna från en tidigare arbetsplats. Säkert räknade hon ner till pensionsdagen i ett år före. Själaglad när pensionsdagen kom, för att hastigt dö några månader senare.
Så hemskt jag tyckte att det var. Vet att livet inte är rättvist, men jag tyckte att det var så himla Orättvist…att hon fick glädjas en så kort tid.
Ja Stefan du kanske vet hur jag gjorde. Jag sade upp mig vid 59 års ålder och gick ut arbetslöshet och därefter i olika åtgärder. Jag var i detta i 3 år. Vilket var väldigt trevligt måste jag säga, träffade nya människor och nya arbetsplatser som gav mig oerhört mycket som människa. Vid 62 år och 3 månader tog jag ut pension. Jag kan bara säga – Gör det, du/ni kommer att lägga om er levnadsstandard automatiskt, det går åt mindre pengar som pensionär än man kanske tror. Man kan ju justera uttag av ev. tjänstepension som passar. Livskvalitet ligger inte bara hur mycket pengar man har, ni som gillar naturen får ju mycket tid att vistas där, vilket är gratis. Skulle det inte funka så är ju pensionärer guld värda som inhoppare eller timanställning. Njut av livet medan ni kan.
Tack för de uppmuntrande orden. Egentligen har jag bestämt mig och någon gång under 2024 stämplar jag ut för sista gången. Tyvärr får jag vänta 7 år innan frugan går i pension, men hon får snart 35 dagars semester så det ordnar sig nog.
Lycka till och hoppas de resterande månaderna kommer att gå fort och smidigt.