Jag och frugan tycker om att vandra och att vistas i skogen. Det har hänt att vi hamnat på villovägar och där allt inte blivit som vi trott. Här är ett sådant fall.

I början av året var vi ute på en promenad nere vid Örstigsnäs. På vägen hem tog vi en omväg och åkte mot ett område som heter Flättna. För många år sedan var vi hos en bekant som då bodde där, för att fira midsommar. Vi har inte varit där sedan dess och tänkte bara åka förbi för att se hur det ser ut idag. Det gjorde vi, men fortsatte den lilla grusvägen fram en bit till och kom till en ändhållplats framför en skylt som förkunnade att vi befann oss vid Snäckvikens naturreservat.

Vi hade aldrig hört talas om detta, men det såg trevligt ut. Det var dit vi åkte i söndags.

Det började med en inbjudande promenad…

…på en stig som ledde fram genom en skönt grön lövskog. Sedan tog det slut med det roliga. Bakom krönet på bilden ovan möttes vi av fallna träd, spår efter skogsmaskiner och mängder av ris som krönte marken. Stigen var inte markerad och plötsligt stod vi framför en mängd spår där vi inte kunde avgöra om de var en gångstig, djurstigar eller om skogsmaskinernas spår löpte parallellt med leden.

Det var förvisso en fin grönska och vädret var behagligt, men vi var lite rådvilla. Var skulle vi gå, vilka spår skulle vi följa? På sina håll gick vi på en fin stig, som plötsligt var borta och ersatt med traktorspår eller bara nedtrampat ris och inga markeringar som talade om hur man ska gå.

Vi kom dock ut ur skogen och stod framför en äng.

Härligt tänkte vi och såg äntligen en liten markering uppspikad på en stolpe. En förvisso väldigt liten gul pil som utgjorde markeringen, men det var ändå en markering. Vi gick i motsatt rikting, för vi visste att vattnet låg åt det hållet och det var dit vi ville.

Tjosan, den lilla stigen som vi tog förvandlades snart till samma kaos av spår, snår och nedfallna träd som innan. Jag vet inte om det ens är meningen att man ska gå här, men på kommunens webbsida står att det ”finns leder för både ridning, cykling och vandring”. Det gör det säkert någonstans, men knappast där vi gick.

Tankarna for nu till de gånger vi hamnat lite på sned under våra vandringar på okänd mark. Gå tillbaks samma väg? Nej, det är sällan aktuellt.

Nu följde istället tiotalet minuter där vi hasade nedför sluttningar, klev över fallna träd, slog oss fram genom snår och hoppade på tuvor, tills…

…vi stod på en ganska bred stig intill en våtmark. Här var det jättefint av promenera och välbyggda små broar ledde över vattendrag och naturen i sig var magisk.

I slutet av denna fina stig stod en skylt och när vi vände oss om och läste stod det…

Snäckviken är en våtmark med rikt naturliv. Bl.a. finns här en uppsatt webbkamera som visar hur gäddorna i området rör sig. Därav namnet på skylten.

Väldigt vackert område där man säkerligen kan vistas många timmar för att fota djur av olika slag. Vi såg ett rådjur skutta förbi när vi kom ut ur skogen och fåglar i alla dimensioner flög över nejden.

Vi gav upp hoppet att komma till vattnet, vilket man gör om man fortsätter den här stigen till höger. Vi visste inte hur lång promenad det skulle innebära och vi var ju dessutom tvungna att ta oss tillbaks till bilen. Vi befann oss på okänd mark och visste inte riktigt var vi befann oss, men vi såg en bil som stod parkerad en bit upp till vänster, så vi styrde kosan dit.

Bilen stod på en parkering och från den gick en grusväg. Med mobilens hjälp kunde vi se att vägen leder ut på den något större grusvägen till Flättna och då visste vi att vi var på rätt väg.

Vi mötte ett par ryttare på sina hästar och bakom kröken såg vi konturerna av gården Stora Flättna.

Det var i en av de små stugorna vid Stora Flättna vi hade firat midsommar och nu visste vi att det inte var långt till bilen som stod nedanför Lilla Flättna.

Få djur ser så snälla ut som hästar och hästar i en hage är lite mer av sommar-Sverige än kor och andra djur – enligt mig i alla fall.

Så återstod bara en kort promenad på en liten och smal skogsväg innan vi såg bilen en bit bort.

Snäckviksskogens naturreservat blev något av en besvikelse och när vi tittade på kartan över naturreservatet som satt vid parkeringen kunde vi inte utläsa att det fanns någon promenadstig genom skogen, däremot en ridstig. Nu har vi i alla fall gjort skogen, så den behöver vi inte besöka igen.

Däremot gäddfabriken och de mer utmärkta stigarna mellan den och havet, kan nog få ett besök i framtiden.