Spontanitet kan ofta sluta med trevliga överraskningar. Det gäller också vandringar, men även om man vandrar i närområdet kan det vara bra att läsa på innan man ger sig iväg. Vi har under våra vandringar på Sörmlandsleden gått både fel och mötts av överraskningar, såväl positiva som negativa sådana.
Vi vaknade upp till en ganska mulen och sval söndag. Det fanns inget inplanerat på schemat, vilket i sig kan vara skönt, så jag föreslog att vi skulle göra ett besök i föräldrahemmet ute i Tystberga och därefter göra en vandring på en av de kortare etapperna i närområdet.
Det enda vi packade in i bilen var vandringskängor, vatten och så tog vi med oss några korvar och korvbröd vi hade i frysen.
Efter besöket i Tystberga åkte vi mot Söra där planen var att vandra Sömlandsledens etapp 47 (Vittenberga – Svärta kyrka). Vi parkerade just vid Söra i tron att nämnda led skulle ta sin början strax intill.
Tji.
Det var här vi borde läst på, men varför återkommer jag till. Förbi Söra går etapp 46 och det var den vi inledde vandringen på. Först på motionsspåret, sedan på väg 223 och till sist ute i skogsterräng. I sig en väldigt vandringsvänlig bit, även om naturens krafter fått träd att falla över stigen på flera ställen.
Fast naturen såg också till att vi inte blev lottlösa.
Efter ett tag såg vi så skylten som förkunnade att etapp 46 skulle övergå i etapp 47. Då hade vi redan avverkat 2,8 km. Etappen inleds i skogen på andra sidan väg 223 och givetvis såg vi en liten parkeringsficka där man kan parkera sin bil. Dåligt pålästa som sagt.
Etapp 47 inleds brant uppför och dessa tiotalet meter är egentligen den enda del av etappen som är lite jobbig och svår att ta sig fram på. Resten är väldigt vänlig, även för mer ovana vandrare.
Etapp 47 är långt från den vackraste och en av få där man inte stöter på något vatten i form av hav, sjö eller å. Däremot är det ganska växlande med bergsknallar, täta skogsdungar och mer öppen mark. Det mesta går på skogsstigar, men en relativt stor del går på grusväg.
Ska man vara lite kritisk så borde ansvariga för sträckan röja lite på sina håll. Stigen går genom väldigt högt gräs och på sina håll är det svårt att se var man sätter ned fötterna, men det är i sammanhanget en trivialitet.
Strax innan passagen ovan mötte vi ett par som var på vandring med sin hund. Det blev ett hej som alltid när man möter okända ute i naturen. Vi kom att stöta på dem lite senare och började då en kort konversation. Det visade sig att de var från Tyskland och hade påbörjat sin vandring på Sörmlandsleden utanför Stockholm och skulle vidare söderut efter en övernattning vid vindskyddet ute vid Söra.
Grusvägar som sagt. En del av etappen går på grusvägar som leder till gårdar mitt ute i skogen. En sådan passeras och här talar vi om en gård och inte minst en trädgård som var ordentligt välskött och prydd med mycket vacker växlighet. Som en handelsträdgård långt från allfartsvägarna.
Tidigare under vandringen hade jag sagt till frugan, att nu fattas bara att man stöter på något gammalt torp, en gammal såg eller dylikt. Som av en händelse.
Stavstugan heter den. Jag googlade och hittade flera fastigheter runt Nyköping med det namnet, men ingen av bilderna från olika arkiv stämde överrens med den ovan. Jag fann dock den här informationen.
Ni som känner mig vet att jag gärna hade gått runt med min kamera för att dokumentera hela området, men det fanns inte tid till det. En skylt som förkunnar att området är kameraövervakat fick mig också att avstå.
Ny skog tar vid innan man åter är ute på en grusväg.
Den leder fram till ett område som heter Vreta. Den stora och fina byggnaden på bilden nedan är numera en privatbostad, men jag tror att det kan vara den gamla prästgård som står beskrivet på Sörmlandsledens webbsida. Om så är fallet skänktes den till Svärta kyrka år 1655.
Trakterna kring Svärta är full av gamla gruvhål, så även här.
Här ligger Vreta gruva. Intresserade kan ta del av detta gamla dokument från Sveriges geologiska undersökning. Gruvan som sådan omnämns första gången på 1740-talet och var mycket rik på malm. Verksamheten pågick till slutet av 1800-talet.
Här ligger också Vreta Gård. Etapp 47 passerar inte gården, men däremot passerar den tjugotalet stenar med inskripioner på kopparplattor. Det är vad om finns kvar av ”De sjungande stenarna”.
Det är också vad som finns kvar av den kulturpark som anlades på gården år 2000. Parken utgjorde en del av projektet Skapande landsbygd och inskriptionerna på stenarna består av kända psalmer. De största stenarna i kulturparken flyttades 2016 till St Agnes kapell i Gnosjö och här kan ni se lite mer av dem.
Här går man också förbi en liten hästhage och det gick inte att ta miste på hur hästarna i den trivdes.
Strax efter Vreta är man ute på gamla riksettan, vilken man får gå på ca 100 meter innan man svänger av på en liten stig. Här är en av passagerna på etappen som man kanske borde röja mellan varven.
Så tvingas man ut på väg 223 innan man ett par hundra meter senare står framför etappmålet med Svärta kyrka i bakgrunden.
Etapp 47:s var så avklarad, men så skulle vi tillbaks igen. Jo, så fallet ganska ofta när man gör dagsetapper. Det blev att gå samma väg tillbaks, för i det här fallet finns ingen alternativ väg som leder direkt till utgångspunkten.
I skogen på vägen tillbaks hörde vi ett högt kvinnoskrik. Bakom ett buskage stötte vi på fyra ungdomar som var ute på vandring. Vi fick det lugnande beskedet att det bara var en orm som slingrat över stigen.
Ovanför våra huvuden seglade en örn och naturligtvis hade jag fel objektiv på kameran. Ni ser den va?
Lite längre fram var det något helt annat som seglade förbi på hög höjd.
När vi kom fram till etappens början, valde vi att inte gå tillbaks på etapp 46, utan på väg 223 som ni kan se ovan.
Sammanfattningsvis. Etapp 47 är inte den vackraste och kanske heller inte den mest intressanta. Dock utgjorde den en positiv överraskning med fina och tämligen lättgångna stigar, både svensk industri- och kulturhistoria och så är det alltid kul att möta andra vandrare på Sörmlandsleden och i synnerhet om de hittat hit från andra länder.
Denna spontana vandring höll på i 4 timmar och 38 minuter och utgjorde en sträcka på 16,6 km. Etappen i sig är bara 6 km lång, men summan utgjordes av vägen tillbaks och sträckorna till och från denna.
Inget ont som inte har något gott med sig. Framme vid bilen i Söra plockade vi fram korven, bröden och drycken vi hade i bilen och sedan blev det grilla vid en av rastplatserna i området.
Sverige levererar och det utlovade regnet höll sig borta. Nu ser vi fram mot nya utmaningar på Sörmlandsleden, förhoppningsvis redan till helgen. Stay Tune!
Om någon läsare har mer information om Stavstugan, den gamla prästgården och andra fastigheter som passeras, får ni gärna delge dem i kommentarsfältet. Om ni inte lyckas kommentera under eget namn, ange ”Någon” i fältet.
Tack för att jag fick följa med på Sörmlandsleden! Aldrig gått där själv men en kompis har varit etappansvarig på någon av lederna i många år. Kräver en del underhåll kan jag säga. Grattis till kantarellen, må den följas av många fler!
Tack själv Paula. Leden är 100 mil och jag kan tänka mig att det krävs lite engagemang för att hålla dem snygga året om. Jo, det finns även de som vandrar vinterhalvåret också – om inte snön är för djup.
Tack för en härlig berättelse med en ingivelserik text och med bilder. 😀
Man blir riktigt fängslad av att läsa och se alla vackra bilder, nu bor jag för långt bort att göra denna vandring, men man ska aldrig säga aldrig nå gång kanske det händer? Dock får det vänta ett bra tag tills jag kan gå så långa sträckor då det bara gått 11 veckor efter höft operationen.
Men då det gäller röjning av högt gräs mm kanske de förväntar att vandrare ska ta med sig en bit av sträckan då när man ändå är på plats? Det finns mindre ”mini lie” för snabb röjning som är väldigt behändiga att ta med på en vandring, fungerar även bra som kniv (av de större formatet). Googlade och de heter Röjningskniv. Väldigt behändiga!
Tänker för egen del köpa en sådan.
Bilden med Örnen ser man även om den liten på bild. Vad synd du inte hade med fler objektiv. Men gissar det blir fler besök där? (Hoppas jag)
Ser fram mot nästa äventyr nu i helgen, om vädret tillåter!
Ha nu en fin torsdag! Hälsningar från Västernorrland/Timrå
Jag tackar för orden. Lycka till med höften. Det tar nog ett tag, men med rätt träning är du snart ute och går i skogen.
Underbart, precis så där jag vill spendera mina dagar. När skogen ger av sina goda saker blir man dessutom extra glad.
Så är det. Man behöver inga långa vandringar. Bara att komma ut i naturen lever man länge på.
Vilken härlig berättelse om er spontana vandring som bjöd på både oväntade möten och spännande upptäckter! Jag skulle själv gärna vandra där med mina vovvar – det lät som en runda som hade passat oss perfekt.
Just nu är det för varmt här på Cypern för några längre utflykter – vi får hålla oss till tidiga morgnar och sena kvällspromenader under juli–augusti. Vi hade faktiskt planerat att hyra ett hus uppe i Troodosbergen för att komma undan hettan lite, men så hände det där typiskt oturliga… min man skadade foten rejält. Suck. När vi äntligen skulle börja utforska ön också!
Trist att vissa sträckor på leden inte röjs ordentligt – det blir inte så lockande att traska genom högt gräs, särskilt inte med fyrbenta vänner där man knappt ser dem.
Du är verkligen skicklig på att förmedla upplevelsen i både text och bild. Man får nästan känslan av att vara med på vandringen. Ser fram emot att följa fler av era etappäventyr.
Nu blev jag sugen på grillad korv vid en rastplats 😁
Stort tack Anita. Ja, det här med värme lockar allt mindre ju äldre jag blir. Trivs lite bättre när det är svalare.
Trist med din man, men jag hoppas på snar bättring och att planerna lever vidare till kommande år.
Spontanitet finns nog inte i mitt DNA men ibland så. 😉
Fin vandring här, kul att få följa med lite.
Ha det bäst nu.
Jag har nog blivit lite mer spontan med åren, men vill nog i grunden planera innan jag gör något.
Läskigt när man hör ett skrik i skogen – skönt att det bara var en orm som visat sig.
För genast går ju tankarna till makarna som försvann förra hösten för att sedan hittas döda i utanför Boxholm.
Håller tummarna för fint vandringsväder till helgen!
Ha nu en bra onsdag hälsingar från Skogsliden
Det ser ut att bli regn, men meteorologerna har haft fel förr.
Tyvärr finns det en del fall med personer som försvinner ute I skogen. En del hittas vid liv, andra tyvärr inte.
Stort tack för den trevliga och innehållsrika vandringen med finfina bilder. Det var mycket man fick se och vara med om. Det vattnas i munnen när jag ser kantarellen och jag förstår att grillkorven smakade bra efter den turen.
Tack själv Eva. Det ska tydligen finnas förutsättningar för ett riktigt svampår så det lär nog bli en och annan kantarellmacka i sommar.
Det är mums det. Säkert blir det mycket svamp i år efter allt regnande. Har lite svårt att gå i ojämn terräng och törs mig nog inte ut i skogarna. Vi brukar annars ha mycket svamp här på Ekerö.
Avundas dig och din frus långa vandringar i skog och mark.
Vilken vandring ni fick och så bra beskrivet i bild och text. Reagerar på att det är så högt gräs på sina ställen på en allmän vandringsled. I synnerhet som det är så mycket fästingar i år. I och för sig är väl alla som är ute och vandrar på sådan platser vaccinerade mot TBE men det finns ju andra obehagliga fästingsjukdomar som inte går att ta vaccin för. Något annat som kan ligga och lura i gräset är ju orm. Extra känsligt när man har hund. Här hade vi samma sak på en av våra leder vi brukar gå men här om dagen så var gräset klippt till vår stora glädje.
Jodå, jag ser örnen 🙂 Och så avslutningen med grillning … härligt!
Tack för den här vandringen! Ser fram mot nästa!
Tack Anita. Vi har klarat oss bra från fästingar o.dyl. men visst bör man hålla ordning på sina sträckor.
Vi planerar en vandring i helgen, men nu ser vädret inte så kul ut.
Så härlig vandring ni gjorde och så kantarellen, tombande hästar och ljuvliga foton av allt med avslut av en fin eldig bild. Tack för detta!
Tack själv. Nu är banne mig sommaren här på riktigt. Nu går vi all in.
Det är som vanligt bara att ”tacka och ta emot” efter ett sånt här trevligt och varierande inlägg Stefan.
Tack för att du/ni delar med er av era vandringar.
Stort tack. Lika glad är jag över era tips från södra Sverige. Det gäller bara för oss att utnyttja dem någon gång.
Nog är det trevligt att komma ut och vandra men att göra det i högt gräs och sly är inget somtilltalar oss. Jättesynd att de inte röjer en stor led som Sörmlandsleden bättre än så. Jag nästan känner hur fästingarna kommer i det höga gräset… Annars är det som vanligt skoj att följa med er på era vandringar och mer kommer förstår jag…
Jag kan säga att vi duschade noga när vi kom hem. Ofta är lederna väldigt välskötta, men visst händer det att vissa etappansvariga slarvar.
Om vädret tillåter blir det en vandring i helgen.
Jag har gått hela sträckan en gång och delar av den vid några tillfällen.
Ja det blir högt gräs, ormbunkar och sly på många ställen. På sträckan vid björkarna nära vägen borde det ändå vara lätt att ta med en trimmer och ta bort gräset. På andra avlägsna ställen är det mer förståeligt att det inte röjs.
Jag håller med i dina ord. Ofta sker detta naturligt när vandrare trampar upp stigar i högt gräs, men vid lättillgängliga passager borde man kunna göra en insats.
Härligt att läsa 👍
Jag försöker kolla upp via karta ungefär var ni går och mellan vilka orter. Här tyckte jag mig förstå på ett ungefär var sträckan var.