När jag letade information till ett tidigare inlägg, kom jag in på en sida med just information om detta område. I texten dök det upp två namn som jag inte tidigare hört, ännu mindre besökt. Dit ville jag förstås och på vägen avverkade jag samtidigt ett annat område jag länge hört, men aldrig besökt. Det blev en dag med upplevelser, förvåning, lite besvikelser och så ett litet äventyr som kunde gått illa.

En fantastisk sensommardag passade som handsken när jag lämnade Nyköping med destination landsbygd och småvägar.

Torsåker var den sista utposten i det som tidigare var Tystberga kommun, men tillhör numera Gnesta efter att i ett par decennier tillhört Nyköping. Torsåker är bara en liten by och den lilla byns enda intressanta punkt är kyrkan.

Jag blev lite förvånad när jag svängde av den gamla Riksettan och for in i skogarna. Efter bara ett par hundra meter övergick asfalten till en ren grusväg och en bitvis usel sådan. Naivt trodde jag att vägen till den lilla byn var asfalterad, men icke.

Kyrkan är som de flesta i området från 1100-talet, men har genom seklerna både byggts till och renoverats. Som kyrkorna i min del av Sverige ofta är, så var portarna låsta så några inventarer blev det inte den här gången heller.

Till kyrkan hittade jag, även om jag missade avfarten vid första besöket. Väldigt dåligt skyltat om man kommer från det hållet jag gjorde, men en väl synlig skylt visade vägen om man kommer från det andra.

Härifrån var jag tvungen att använda min Android Auto-app för att hitta till de två kommande resmålen.

Jag fortsatte från Torsåker kyrka, men åt andra hållet och om grusvägen hit var stundtals dålig så var den än sämre åt detta. Dessbättre var det bara ett par km innan jag var ute på asfalterad väg igen.

Nu blev det ett litet äventyr. Appen valde att visa snabbaste vägen till nästa mål, eller rättare sagt, jag valde den kortaste av de två alternativ som displayen visade. Det var fel väg. Jag kom in på en liten väg som inte var mer än en gammal hederlig skogsväg där man förmodligen tog sig fram med häst och vagn i forna dagar. Jag hade läst mig till att det skulle stå en stor skylt vid vägen som pekar ut målet. Jag borde ha förstått att det var fel, men jag tog mig fram i alla fall. Kom så småningom ut på en smal, men ändå riktig grusväg som ledde fram emot målet.

Grindsviks kvarn.

Byggd 1870 tillsammans med en såg som sedan länge är borta. Verksamheten i kvarnen pågick ända fram till 1967. På 70-talet renoverades kvarnen med hjälp av Länsmuseet och 2013 såg Sörmlands museum till att göra en mer antikvarisk sådan. På Sörmlands museums hemsida finns en del bilder, bl.a. denna från 1953.

Kvarnen är jämförelsevis i gott skick, mycket tack vare Frustunas hembygdsförening som förvaltar den, men efter att ha läst på om Grindviks kvarn blev jag ändå kanske lite besviken. Kanske att mina förväntningar var lite för höga. Området i sig är dock vackert och välskött, så jag förstår att det är ett populärt utflyktsmål.

Jag åkte tillbaka samma väg, men fortsatte på den riktiga grusvägen ända ut till den asfalterade. Den skulle jag åkt från början, för där stod just den stora skylten som visade vägen.

Var det lite svårt att hitta rätt till Grindviks kvarn, så var det inget jämfört med dagens tredje besöksmål. Jag följde appen och appen visade in mig på vägar som plötsligt tog slut eller där framfarten hindrades av bommar. Jag gav upp, stängde av appen och förlitade mig på att läsa om besöksmålet med hjälp av Google.

Det finns nämligen inga skyltar som pekar mot området dit jag skulle. Inga skyltar överhuvudtaget, vare sig stora eller små, handskrivna eller maskintillverkade. Jag körde fram och tillbaks flera gånger och försökte lokalisera var jag skulle svänga av.

Jag tog en rövare efter att ha läst på lite mer. Inte under bilfärd ska tilläggas, utan efter att jag stannat bilen intill vägkanten.

Jag kom rätt. Efter ett par km på en smal grusväg kom jag fram till den parkering jag läst skulle finnas. Därifrån är det sedan ett par hundra meters promenad innan man viker av mot en stig.

Det märkliga är att det ligger en stor gård bakom kröken ovan. Att det inte visades någon skylt dit är märkligt för då hade allt varit så mycket lättare, men det finns säkert skäl till detta.

Jag var på väg mot Utnäsets naturreservat. Det blev ett sådant 2001 och förvaltas av Länsstyrelsen.

Jag hade inga planer på att ta mig runt hela, utan till en liten sevärdhet ungefär mitt i. På just Länsstyrelsens webbsida står en del information att ta del av. Bl.a. hur man bäst tar sig till detta mål. Det lät förtvivlat lätt. Bara att följa markerade stig på ca 1,5 km. Fel!!!

En stor rovfågel svävade högt däruppe. Det kan vara en örn av storleken att döma, men kan också vara en fiskgjuse som det tydligen finns gott om här och som dessutom är Södermanlands landskapsfågel.

Man klättrar över ett stängsel, går över en betesmark, klättrar över ett taggtrådsstängsel (på ordninggjorda trätrappor) och så in i skogen. En ganska behaglig promenad och det fina vädret gjorde sitt till för att höja njutningen.

Sedan var det stopp.

Markeringarna som visar vägen tog slut och plötsligt var den fina stigen inte längre lika fin, utan dold under sly, nedfallna träd och allt möjligt av det som ett naturreservat kan erbjuda.

Jag såg mig omkring, men ingenstans syntes det orangea markeringarna. Vare sig på träden eller på uttsatta stolpar.

Jag visste att jag skulle upp på en höjd och en bit in i skogen tornade ett berg upp sig. Jag chansade att stigen fortsatte där och visst syntes det att någon gått där, eller rättare sagt något. Förmodligen en djurstig.

Nu blev det tufft. Nedfallna träd, vassa trädgrenar, stubbar, hala rötter och så de traditionella spindelnäten som klistrar sig fast i ansiktet. Vid ett tillfälle skulle jag kliva över två nedfallna träd och klev på ett par hala rötter på andra sidan. Jag kände hur jag tappade balansen, vacklade bakåt och kände hur jag började falla med ryggen mot marken. Jag får väl tacka min bakgrund som fotbollspelare eller möjligen alla vandringar, för med hjälp av benstyrka (jodå) lyckades jag återfå balansen.

Det kunde ha gått illa och det här med att aldrig gå ensam i skogen slog mig plötsligt. Fast ganska snart kunde det gått ännu värre.

Jag kom fram till foten av berget och visst syntes det att någon eller något gått på de smala avsatser som fanns. Jag började ta mig upp, balanserandes på smala avsatser och stundtals tryckt mot bergsväggen med en hand stadigt om någon smal trädstam.

Så hände det. En liten brant stigning och bägge fötterna gled på lös och hal mossa. Jag lyckades få tag i en smal trädstam jag kunde hålla mig i – men den gav vika och hasade nedför berget. Kände nästan hur också jag började kana nedför berget, tills jag fick tag om en liten utskjutande sten med ena handen. Med hjälp av den kunde jag få fast mark under fötterna igen.

Dock gav jag upp försöket att ta mig uppför den branta delen av berget och hittade istället en något enklare passage jag kunde ta mig upp för. Fel berg.

Jag kom upp på toppen och insåg att jag inte alls var framme. På andra sidan planade berget ut och nedfarten blev inte lika dramatiskt.

Nu visste jag inte riktigt var jag var. GPS:en i mobilen visade att jag var en bit från slutmålet, men kan man lita på denna så här långt i den sörmländska landsbygden?

Några markeringar såg jag inte till.

Nu tog jag mig fram helt planlöst. Jag chansade att gå till höger eftersom det var från höger jag ursprungligen kom. Det blev en vandring över nedfallna träd, under nedfallna träd, genom snår av vassa trädgrenar och balanserades på hala rötter. Fattades bara att jag skulle stöta på ett par familjer vildsvin med ungar eller en brunstig älghona.

Jag säger det på en gång. Detta var ingen vandring för dåligt tränade, stela och otåliga personer – men det var ett fantastiskt träningspass.

Nu såg jag ett brant berg mellan trädstammarna och jag gav detta en chans till. Efter en brant stigning uppför detta berg, så var jag framme vid målet.

Lundby skans.

Här intog jag min medhavda matsäck och det var minst sagt välbehövligt.

Onyttigt, men gott.

Utsikten gick inte att klaga på. Nedanför berget glänste Likstammens vatten så där sommarhärligt och solen värmde så gott att den tunna jackan åkte av.

Däremot var Lundby skans en besvikelse.

Läs gärna mer om denna fornborg här och nog låter det mer intressant än vad det i själva verket är.

Det är hursomhelst en fantastisk tanke att det fanns en borg här ute, mitt i skogen, långt från egentligen allt. Ungefär lika fantastiskt att det långt ute i skogarna finns små gårdar och bostadshus man bara kommer till på slingrande och smala grusvägar.

Svaret på frågan. Ja, jag skulle ta mig tillbaks igen.

Nu gick jag nedför berget samma väg som jag kom upp. Bara 10 meter från bergets fot stod ett träd med en orange markering och 10 meter bortom det ytterligare ett. Dessa markeringar såg jag inte på vägen hit. Om det berodde på solen jag hade i ansiktet eller om de helt enkelt inte syntes från andra håller kan jag inte svara på.

Nu var det ganska lätt att följa både markeringar och stig – ganska alltås. Länsstyrelsen har nog ändå en del att göra.

Så stod jag plötsligt vid den punkt där jag på vägen till skansen irrade bort mig. Hade jag bara fortsatt rakt fram, så hade jag förmodligen kunnat skönja någom av de markeringar som syntes så bra från andra hållet.

Då hade det blivt en promenad på 60-70 meter istället för de hundratals meter jag avverkade off-pist. Så kan det vara.

Bilden ovan tog jag vid parkeringen och visar det som gården jag nämnde producerat.

Med en genomsvettig jacka nedpackad i ryggsäcken, en rygg som fick sig en törn när jag höll på att kana nedför berget och en redan ond axel som smärtade än mer, satte jag mig i bilen för hemfärd.

Det blev ett långt inlägg om en dagstripp som bjöd på det mesta. Efter en dusch och med torra kläder på kroppen kändes dagen dock ganska tillfredsställande. Ett par besvikelser, men nya erfarenheter, en del lärdomar och insikten i att allt inte ska vara lätt och tillrättalagt. Blir inte livet lite trist utan vedermödor och motgångar?