Etikett: stadshuset

…till torg.

StefanLämna en kommentar

Som sades i förra inlägget, fortsatte promenaden på andra sidan Hamnbron.

Vart om inte till slottet. Det hade börjat mörkna allt mer och nu var det bara att invänta den blå timmen, men vid slottet syntes fortfarande de röd/gul/orangea färgerna vid horisonten.

Siluetterna av Spelhagens högre byggnader, en flaggstång utan flagga och kala, spretiga trädgrenar som sträckte sig mot skyn.

Den blå timmen kom, men då hade jag hastat från slottet till Stora torget. Fortfarande lite blekt blå inramade himlen Rådhuset där jag för elva år sedan gifte mig.

Inte utan att kontrasten mellan det vackra Rådhuset och det modernare Stadshuset, visar att den nutida arkitekturen har mycket att lära av den gamla. Fontänen och de gamla gatlyktorna är minnen av det forna Nyköping och gör att torget åtminstone ger sken av att vara ett idylliskt sådant.

Allt var inte bättre förr, men tar man en runda i Nyköping och studerar det gamla och det nya, inser i alla fall jag att en stad som vill göra sken av att vara idyllisk och charmig, inte kan ersätta allt gammalt med nytt. Rådhuset, Sparbankshuset, Odd Fellowhuset och de andra äldre byggnaderna runt Storgatan, talar sitt tydliga språk. Det charmiga Nyköping håller sin ställning tack vare det gamla. Jag är ingen arkitekt, men varför kan inte nybyggda shoppingcenter, bostadshus och kontorskomplex gestaltas på samma vis som de gjorde förr? Varför dessa fyrkantiga och stela komplex som saknar allt vad charm heter?

Nog med gnällandet. Nja, inte riktigt. Klockan var nu strax före fyra på eftermiddagen, en vanlig tisdag i januari och torget var i det närmaste tomt. Några få förbipasserande som hastade fram från punkt a till b. Jag har sagt det förr och hävdar det fortfarande. Alla dessa tråkiga och charmlösa shoppingcenter kommer att bli citykärnans död.

Hur som helst speglade sig ljusen fint i den lite fuktiga stenbeläggningen och…

…t.o.m. Stadshuset fick en viss glans när mörkret svepte in över byggnaden och ljusen i fönstren lyste upp området.

Fast charmen hittade jag när jag stod på Stadshustrappan och tittade mot en av de äldre byggnaderna kring torget. I skenet från varma lampor syntes cafégäster inta eftermiddagsfikat på ett av stadens mysigaste fik, Kumlins.

Den sista bilden jag tog var på just den byggnad som inhyser fiket och föreställ er hur den hade rivits till förmån för en fyrkantig och odekorerad huskropp? Ingen bra känsla, eller hur?

Mycket gnäll i det här inlägget. Fast jag som är mer av en landsbygdsbo än stadsbo, skulle förmodligen trivas bättre i städer som sett till att behålla charmen som gammal arkitektur erbjuder. Hur Stora Torget såg ut innan den moderna arkitekturen slog klorna i området, kan ses på den här bilden från Nyköpings kommuns bildarkiv. Jag tror ni håller med mig i orden ”Det var bättre förr”.

Nu blev det inte sista bilden innan mötet jag hade. Återigen passerades Nyköpingshus och här fick jag en kort stund som ägnades åt lite experiment. Kommer så småningom på den blogg du just besöker.

För tidigt?

Stefan2 kommentarer

Den här veckan har jag jobbat eftermiddagsskift. Förnuftiga arbetskamrater tar tillfället i akt och sover ut på morgonen, men inte Stefan. Han tar tillfället i akt och beger sig ut på en tidig morgonpromenad.

I en liten stad som Nyköping är antalet intressanta platser och föremål att fotografera begränsade. Alla, nåja de flesta, med en systemkamera, digitalkamera eller mobilkamera har förevigat dessa med olika kvaliteter, så det är svårt att sticka ut om man vill fånga åskådarnas intresse.

Istället är det detaljer på kända byggnader och samma byggnader i mer intressant ljusförhållanden man ska satsa på. Sena kvällar, solnedgångar, oväder eller möjligen tidiga morgnar som här. Inga mästerverk att skåda nedan, men skulle jag tagit bilder på samma motiv några timmar senare och jämfört skulle ni förstå vad jag menar.

Hur många har fångat en ganska öde gågata i ett gyllene sken?

Tre för Nyköping välkända landmärken som de flesta har i sina fotoalbum eller på sina minneskort. Blir något vackrare att skåda i morgonljus än i dagsljus.

Ett helt öde kanotstadion gör sig bättre arla morgontimmar, fast kanske ännu bättre i soluppgång och solnedgång.

Apropå detaljer hade denna bild varit helt ointressant om jag istället tagit en bild på skyltarna i sig. Bara genom att vinkla kameran ned mot vattenpölarna blev bilden genast mer intressant. Bara som ett tips…

Prosten Pihls gård har anor och finns i ett av Nyköpings finaste och mest intressanta områden. En tidig morgon när solen knappat orkat upp över takåsarna blir det ännu finare.

En vanlig enkel blomma i ett gräs där den frostiga marken precis är på väg att tina upp.

Till sist. Lite gammalt och nytt i en arkitektonisk blandning.

Att förmiddagen blev lång och att jag nästan satt i tv-fatöljen och somnade är en annan historia. Vet ej om det berodde på kvällsskiftet eller den tidiga morgonen. Hur som helst var jag nöjd med den motion jag fick.

 

På promenad i huvudstaden, första dagen

StefanLämna en kommentar

Det var inte bara terrorattentatet som präglade vår helgresa till Stockholm. Det var också långa promenader i de mer centrala delarna av vår huvudstad. Bilderna och orden får på ett enkelt sätt sammanfatta de två dagarna, kompletterade med länkar till några av målen vi utforskade.

Vi bodde på hotell Reisen, ett ganska litet, anspråkslöst och trevligt hotell mellan Bredgränd och Kråkgränd i Gamla stan. Entrén har utsikt över Skeppsbrokajen, men vårt rum vätte mot en av de smala gränderna. Gammalt och nytt i en härlig mix, där korridorerna var lite speciella med sina tegelväggar och välvda golv.

Ett hotell att rekommendera, inte minst p.g.a. dess utmärkta läge i utkanten av Gamla stan, med det Kungliga slottet knappt hundra meter bort och gångavstånd till flertalet välkända turistmål.

Hotell Reisen

Efter att vi hade checkat in vårt lilla bagage och snyggat till oss (som om det skulle behövas) begav vi oss mot Slussen som just nu genomför en stor ombyggnad. Vi passerade genom träbarrikader och staket som skiljde byggarbetsplatsen från fotgängarna och begav oss upp mot Söders höjder.

Första stoppet var på Fjällgatan där denna för mig okända byggnad blickade ned mot Fotografiska där en utställning av den nyligen avlidne Lennart Nilsson visas…

Frugan var sugen på den och det var väl egentligen jag också, men befinner man sig i Stockholm under knappa två dagar är kanske inte utställningar eller museer det första man tänker på.

Vi befann oss nu intill Ersta sjukhus och Folkhögskola där frugan en gång pluggat. Bortom detta vackra område ligger en av Söders mysigaste områden, Kvastmakarbacken. Kvastmakarbacken är egentligen en gata som kantas av byggnader vars kulturhistoriska värde har klassat dem som byggnadsminnen. De första byggnaderna i området stod färdiga redan på 1700-talet och områdets namn sägs härröra från de kvastmakare som bodde här.

Inte långt från Kvastmakarbacken ligger Vita Bergen som toppas av den mycket ståtliga Sofia Kyrka. Ursprungsnamnet på berget är Kråkberget, vilket det fick redan 1668.

Stora delar av området är numera klassat som kulturreservat. Så sent som i slutet av 1800-talet var detta ett av Stockholms allra fattigaste kvarter och än i dag kan man se några av dåtidens arbetarbostäder strax nedanför kyrkan ni ser ovan. 1888 började man bygga parken som idag är ett populärt utflyktsmål för både turister och stockholmare. Otaliga konserter och teaterföreställningar hålls också i området. Väl värt att spatsera genom.

Högsta punkten ligger bara 46 meter över havet, men utsikten över både gammal och nytt är nog så fascinerande.

Cornelis Vreeswijk är nära sammankopplad med Söder och här går man inte bara i trasiga skor, utan också utan.

Går gör man också från Vita Bergen och det gör man förslagsvis nedför de branta backarna, förbi de gamla byggnaderna och till den livliga Götgatan.

Hungern satte nu sina spår och vi började leta efter en restaurang. Den fann vi vid Kornhamnstorg där det smakade gott med en Bookmakertoast och två öl på No 53.

No 53

Nästa anhalt var hotellet, där vi tog en kort middagslur innan det var dags för nästa långa promenad.

Den här kända vyn kan ge en hint om vart vi var på väg.

Vandrarhemmet af Chapman har fotats från alla väderstreck och vinklar, men den är fortfarande imponerande där den ligger intill Västra Brobänken. Precis bakom fören ligger förövrigt hotell Reisen.

Det fanns andra intressanta farkoster i vattnet. Den här kombinerade båten/bussen tar turister runt Stockholm, både på gator och i vattnet.

Skeppsholmen som vi vandrade runt, var under 300 år en militär förläggning, vars verksamhet pågick ända till 1968. Här ligger idag Moderna museet, Östasiatiska museet, Kungliga konsthögskolan samt en rad utställningshallar. Utmed Östra Brobänken ligger de privata husbåtarna tätt. Den här gamla styckekranen från 1751 är fortfarande funktionell. Dess föregångare stod på plats redan 1647 och också den var ämnad att lyfta kanoner i och ur dåtidens krigsfartyg. 1935 blev kranen klassad som ett byggnadsminne.

Lite lek i Photoshop och bilden jag tog fick en liten mer antik prägel.

Skeppsholmen ursprungliga namn härrör från 1100-talet och var då Wangsö och bestod då mest av kala klippor. På 1500-talet bytte ön namn till Lustholmen och gjordes då till ett rekreationsområde till Vasaättens kungar. 1634 flyttade så marinen sin stab från Blaiseholmen till ön och snart följde marinens fartygsvarv till området som då bytte namn till Skeppsholmen.

En mycket intressant plats i Stockholms historia, men det var inte här vi avslutade vår första dag i Stockholm.

Nej, vi gick samma väg tillbaks, förbi Gustav Adolfs torg, över Vasabron och ut mot Riddarholmen. Härifrån var det tänkt att fota solnedgången över Stockholm, men vi var lite för tidigt ute och gick istället vidare mot Stockholms stadshus.

Här mötte vi tända marshaller, brinnande facklor och en hel drös med finklädda servitörer/servitriser som var på väg in genom entrén till Blå hallen. Helt klar var någon fin middag på gång, men vi lyckades aldrig lista ut vilken och vilka gästerna var.

Stadshuset i sig är en sevärdhet man någon gång ska utforska närmare. Det gjorde vi inte nu, men däremot vid ett besök för några år sedan. Att köa till hissarna upp i det berömda tornet var då ingen god idé. De ringlade långa och tiden räckte inte till för att invänta en glesare köbildning, så just tornet har jag ännu inte besökt. Innandömet har jag däremot sett i en guidad tur. Den berömda Blå hallen är precis lika pampig som bilderna visar från Nobelfesten, men frågan är om inte den Gyllene salen där dansen efter banketten tar priset. Den mycket vackert dekorerade salen från 1909 formligen lyser i ett gyllene sken och om solens strålar når in i rätt vinklar kan även amatörerna fånga bilder som fängslar nära och kära. Jag misstänker att ett nytt besök ligger i framtiden.

Stadshuset

Från Stadshuset har man också fin utsikt mot Hornstull och som här, Riddarholmen.

Kvällen kom och med den en pånyttfödd hunger. Vi hade redan stakat ut vårt mål för dagens sista måltid. Restaurang Movitz vid Tyska Brinken i Gamla Stan. Den restaurangen sprang vi på för ett antal år sedan, när en inkastare gav oss reklamblad när vi kom gående på Västerlånggatan. Restaurangen är inte lätt att hitta och det är synd. Förvisso är det oftast fullt med folk, även utländska turister, men för många är denna restaurang okänd. Synd, för här talar vi om klassisk Stockholmsmiljö anno 1700-tal. Vet man inte om att det ligger en restaurang här, är det lätt att vända och gå vidare. Man kliver nedför branta trappor och in i ett förrum där det är så lågt till tak att långa personer som undertecknad måste böja sig. Man öppnar en dörr och kliver in i något som kan beskrivas med ord som slitet och rörigt och på en stol sitter Bellmans Movitz tillsynes redlöst berusad.

Snart inser man dock att restaurangen är en pärla. Mysig lokal med en touch från Bellmans tid, välvda tak och levande ljus som ramar in väggarna. Personalen är mycket trevlig och maten….ja, maten är minst sagt suverän och priserna är helt resonabla för att vara en så centralt belägen restaurang i ett turisttätt områden. Movitz har blivit något av en favorit och detta var varken den första eller sista gången vi sätter oss ned och tittar igenom deras meny.

Movitz vars hemsida inte håller samma klass som maten.

Mätta och belåtna traskade vi sedan genom Gamla stan, glada över att vi slapp ta tunnelbana eller buss för att komma till hotellet. Trots det tråkiga som hände dagen innan blev vår första dag i huvudstaden riktigt trevlig och jo….vi fick se en solnedgång över stan.