Vårkänslor

”Det ligger i luften, något är på gång”, sjöng Tomas Ledin 1979.

Kanske gör det så, för idag kändes våren närmare än på länge. Förvisso orkade bara temperaturmätaren ta sig upp till 5-strecket, på rätt sida nollan förstås, men i solen och i lä kändes det betydligt behagligare än så.

Det gällde förstås att utnyttja detta, så efter jobbet bar det av till Lindbacke igen. Nu var det vårtecken som var målet. Så många sådana syntes kanske inte, men känslan fanns där ändå.

v1617_235

Träden är fortfarande spretiga och kala där de står mellan kullarna på Lindbacke och den isbelagda Svanviken. Här betar kor under den varma delen av året, svanar och andra sjöfåglar ses i mängder ute på de öppna ytorna och har man tur kan man få se någon rovfågel sväva över allt. Så var det inte idag, förutom de kala träden förstås.

v1617_234

De närmaste våren denna kväll förde med sig var de tre bilder som följer, men fråga mig inte om de alla hör våren till eller om de trivs i lite kyligare klimat.

v1617_233

v1617_238

v1617_237

Jag vankade av och an på stigarna i jakten på våren, den vår vi alla vet väntar bakom hörnet.

v1617_236

Som sagt, känslan fanns där. När solen sakta sänkte sig bakom Ryssbergen väcktes man bryskt från denna känsla och verkligheten hann ikapp. Det blev lite kylslaget när den nedåtgående solen snuddade vid horisonten och färgade Lindbackes sydvästliga sida i ett gyllene sken. Skuggorna från enarna blev också längre och varslade om den stundande natten.

v1617_239

Tro nu inte att det var dags att gå hem. Nej, när jag ändå befann mig på platsen vill jag utnyttja tiden till annat än vårkänslor och jakten på vårtecken. Förhoppningen var stark att få se en fin kvällshimmel och ett Lindbacke i solnedgång. Hur det blev med det får ni se i nästa inlägg.

Ris och ros

Det här inlägget handlar inte om fotografering, turism eller reklam för Nyköping. Det handlar om en personlig upplevelse jag snuddat vid tidigare.

Det handlar om min stulna cykel, efterspelet, irritationen och glädjen, men vi börjar med ilskan.

Så här ser den ut, den cykel en arbetsskygg skitstövel ansåg att han kunde stjäla utanför bostaden natten till tisdagen den 7/2.

skarmklipp

Jag tror jag såg förövaren några dagar tidigare när jag av en slump tittade ut genom fönstret på övervåningen och fick se en okänd person cykla förbi på gården. Han blängde länge på cykeln där den stod låst utanför dörren till bostaden och på skoj sade jag till frugan när vi träffades att min cykel kanske är borta i morgon bitti. Det gick fyra dagar tills det hände.

Jag vill inte uppge signalementet då det är ganska vagt. Jag ångrar att jag inte hade mobilen eller kameran i handen, så jag kunde ta en bild av honom. Hade så skett skulle polisen få den och den hade också spritts i sociala medier. Om det var personen i fråga som själv stal den, eller om han bara rekognoserade, har jag ingen susning om och det hade spelat mindre roll i sammanhanget.

Först blev jag irriterad, men för varje meter till jobbet växte ilskan. Ilskan över att någon stulit min ägodel och som nu kan sitta hemma och njuta av en ny cykel han inte betalat för, eller av pengarna han fick när han sålde den vidare. Ilskan var så stor att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet, så valde att sluta tidigt för att gå till handling.

Jag tog en längre promenad, runt vissa områden i stan där allmänheten vet att man kan hitta saker som ”försvunnit”. Där stod den inte, åtminstone inte synligt. Väl hemma kände jag att jag måste avreagera mig på något vis, så kastade mig på tangentbordet och skrev en insändare till Södermanlands Nyheter.

Därefter började det riktiga arbetet. Först ut var en polisanmälan och för att kunna fullborda den behövde jag uppge ramnummer, det exakta märket på min Crescent och lite andra uppgifter. Dessa hade jag inte, då kvittot på köpet försvunnit i flytten vi gjorde förra våren. Saken var inte bättre av att butiken där jag köpte den slog igen för drygt ett år sedan.

Nu började jakten på kvittot. Jag googlade för att hitta namn och telefonnummer till personen som ägde butiken, men det ända jag hade att gå på var butikens namn och ett svagt minne av var han bor. Till slut hittade jag rätt och ringde upp honom med förväntningen att han någonstans hade kvittot sparat. Killen, som förövrigt är en oerhört trevlig ung man, lovade att titta och återkomma dagen efter med svar.

Så gjorde han, men svaret var negativt. Istället tipsade han om det försäkringsbolag där cykeln med automatik försäkrades under tre månader vid köpet. Jag hade valt att inte förnya försäkringen när tiden gick ut och det kanske inte är så begåvat. Några större förhoppningar hade jag därför inte när jag ringde Solid som försäkringsbolaget heter. Här fick jag tji, för de hade uppgifter sparade om både ramnummer, pris vid köpet och datum när detta gjordes och de var väldigt tillmötesgående när de delgav mig dessa. All heder åt Solid som förtjänar lite reklam och beröm.

Nu kunde jag göra min polisanmälan, vilket gjordes på nätet. Förhoppningen om att polisen skulle göra sitt och att cykeln skulle återfås var väl inte på topp, men så länge hoppet finns så finns det hopp.

Därefter ringde jag försäkringsbolaget där vi har vår hemförsäkring. Jag ville först höra om cykelstölder ingår i denna och om/hur mycket man kunde tänkas att få i ersättning. Kvinnan jag talade med ställde frågor och jag svarade ärligt. Därefter kopplades jag till ansvarig skadereglerare och delgav honom samma uppgifter. Därefter lovade han att återkomma via telefon eller mejl.

Varför så mycket jobb runt en stulen cykel jag förmodligen aldrig får tillbaks och som i bästa fall skulle se en ersättning på några hundralappar. Därför är det enkla svaret. Inte en chans att jag sätter mig med armarna i kors och accepterar något jag ogillar, jag agerar med de medel man kan agera. Jag kunde dessutom se skitstöveln som stal cykeln framför mig och det leende han hade när cykeln ställdes bland allt annat stöldgods han troligen har i sin ägo.

En stulen cykel är väl också en bagatell jämfört med de grova brott vi numera läser om dagligen.

Nu gick det några dagar, sedan damp ett brev från polisen ner i brevlådan.

”Brottet du var målsägande i har avslutats med beslutet och skälet att…förundersökning inte inleds…det är uppenbart att brottet inte går att utreda…det finns inga spår eller andra åtgärder att vidta som kan tänkas leda till att brottet klaras upp”

Precis som jag befarade. Ni som följer nyheter mer ingående vet att den svenska polisen befinner sig i kris, att allt färre brott klaras upp och att ”mindre brott” aldrig utreds. Förövrigt polisanmäldes 626 cykelstölder till polisen i Nyköping under 2016, så jag är inte ensam om detta.

Här delas inläggets ris ut, för även om en cykelstöld är av ringa karaktär jämfört med många andra brott, är även mindre brott ett intrång hos den enskilde individen. Surt.

Två dagar senare damp nästa brev ned i brevlådan, denna gången från försäkringsbolaget. Jag öppnade kuvertet med en axelryckning. Kvinnan jag först talade med hade mer eller mindre utlovat att man skulle betala ut en ersättning, men med cykelns ålder (två år) och självrisken på 1 500:- hade jag räknat med att få några hundralappar. Jag fick tillbaka cykelns hela värde, minus självrisken där jag  fick 500:- i rabatt.

Inläggets rosor går därför till den förre ägaren av cykelbutiken Pegus i Nyköping, försäkringsbolaget Solid ni kunde läsa om ovan och försäkringsbolaget IF där vi har vår hemförsäkring.

Jag önskar att en ros kunde delas ut till polisen också, men tyvärr. Jag är en av alla hederliga medborgare som drabbats av polisens allt mer prekära situation där ”vanliga brottsoffer” och ”mindre brott” inte längre intresserar.

Nu återstår att köpa en ny cykel, försäkra den, ISR-märka den (dna-märkning) och hitta lösningar där jag kan låsa fast cykeln på ett möjligt säkrare sätt utanför bostaden.

Tänk så mycket jobb brottsdrabbade offer tvingas till, enbart för att arbetsskygga skitstövlar som väl aldrig gjort ett hederligt arbete, anser sig ha rätten att stjäla andras ägodelar eller värre.

Det här blev den sista bilden av min cykel.

h16_54

En kortis i historisk miljö

I onsdags var det blå himmel över Nyköping. Dumt att inte utnyttja detta tänkte jag och tog en liten promenad innan kvällsskiftet tog sin början.

Kanske inte förvånande att jag hamnade vid Nyköpingshus, för är det inte hamnen man besöker så är det just det gamla slottet. Tomt på folk, en liten isande vind, men skönt i lä bakom de gamla murarna.

v1617_209

v1617_210

v1617_208

v1617_211

v1617_212

v1617_213

Lite kyligare när vinden låg på utanför samma murar, men dock en blå himmel som var molnfri under hela min lediga tid. Lovande…

v1617_214

Anno 1230 tyder jag inskriptionen till på den vindflöjel som sitter på Tovastugans tak. Kan stämma eftersom kastalen som utgjorde ursprunget till den kommande borgen dateras till 1100-talet. Å andra sidan är Tovastugan, på vars tak den sitter, från 1600-talet och har sitt ursprung i Ripsa.

v1617_215

Under Vallarna går långa gångar, mörka, spöklika och fulla av historia. Vad bär dessa mörka och dolda gångar på och vilka människor har en gång trampat dess golv? Intressant som tusan och nog vore det lika intressant att någon gång få chansen att besöka det Nyköpingshus som gömmer sig under den historiska och välbesökta ytan.

v1617_216

På en enkel promenad

I förra inlägget nämnde jag vårkänslor och illustrerade detta med ett par bilder från en långpromenad i söndags. När ni läser detta vet ni att känslorna inte besvarades av de lynniga vädergudarna. Lite snö och en kylig vind var det som mötte oss i Nyköping när vi slog upp ögonen igår morse.

Därför förstår ni att bilderna i det här inlägget inte är dagsfärska, utan från samma promenad jag tog i helgen.

Lindbacke var det utstakade målet. Detta naturreservat är en plats man ofta besöker på våren och sommaren, inte på vintern. Som hobbyfotograf kan ett besök på denna plats ändå ha sin tjusning, även denna ruggiga årstid.

Lite kargt ligger naturreservatet där och väntar på betande kor, sommarfåglar och människor med picnic-korgar. Visst påminner det lite om de lägre fjällområdena i Dalarna, eller är jag helt ute och cyklar?

v1617_199

Vädret var lika grått i söndags som de senaste veckorna och det fanns därför en viss tvekan om jag skulle visa bilderna i färg eller svartvitt. Det blev en kompromiss. De gröna enarna och belysningen i Ryssbergsbacken stack åtminstone ut lite från den annars färglösa omgivningen.

v1617_200

Vad denna källare döljer vet jag inte, men något har förvarats där och kanske fortfarande gör det.

v1617_201

Träden står kala där de vetter mot de öppna ytorna intill Svanviken. Det ser nästan ut som exteriören från en av Hollywoods berömda skräckfilmer i svart och vitt, eller möjligen från någon krigsfilm där granater förändrat landskapet på ett dramatiskt sätt.

v1617_203

Vattenfalls stora anläggning spyr ut sin rök. Ingen direkt vacker syn, men i sammanhanget och i det grå vädret gör värmeverket sitt till för att skapa en viss stämning.

v1617_202

Lindbacke har en intressant historia. Jag har berättat den förr, men det var på förra bloggen och därför följer här en kortare sammanfattning.

Området har varit bebott och man daterar detta till den yngre järnåldern tack vare de fornlämningar man hittat på platsen. Labyrinten som ligger precis vid entrén är den mest kända, men den intresserade kan också se lämningarna efter en bosättning och en begravningsplats på den västra sidan av kullen. Ner mot Svanviken ligger också grunden till Lindbackestugan som användes som arbetarbostad till anställda på Stora Kungsladugården. Stugan rev 1950, men här kan du se en bild på hur den såg ut.

Under 1940 och 1950-talen arrangerades tävlingar i både speedway och motorcross vid Lindbacke. En bild från dessa arrangemang kan du se här.

1981 fick Lindbacke status som naturreservat och är idag en plats för rekreation och avkoppling. Så nära staden, men ändå så avskilt.

Jag fortsatte min promenad och kom snart fram till bron som leder över Kilaån. Inte så mycket liv och rörelse i och omkring vattnet, men en ganska spännande syn över Svanviken och bort mot Ryssbergen.

v1617_204

Snart är man som fotgängare eller cyklist inne på den gamla vägen till Oxelösund. Till synes i allt sämre skick berättar den en historia där den ringlar förbi en liten boplats med intressanta byggnader. Jag vet inte, men jag tror att detta är vad man kallar det riktiga Arnö. Arnö gamla skola ligger i närheten och likaså Arnö rättarbostad. Jag har googlat, men inte hittat något om den stora gula byggnad som tronar framför spännande byggnader av för mig okänd identitet. Har länge funderat över dessa byggnaders historia och användningsområde och tar gärna emot tips och information.

v1617_205

v1617_206

Här vände jag och tog mig hem till en väntande fika med nybakad rabarberpaj som smakade mums. Kunde dock inte återvända hem utan att ta tagit denna bild som jag haft i tankarna många gånger när jag passerat till fots eller på cykel.

Vad är så märkvärdigt med den? Egentligen inget, det bara är så.

v1617_207

Vårtecken

Visst är det så att fåglarna hörs kvittra högre i buskagen? Förra veckan lade en jobbarkompis ut en bild på Instagram, med snödroppar som växte utanför bostaden. Själv har frugan och jag precis intagit en god paj, gjord på förra årets skörd av rabarber från vår egen lilla trädgård.

Dessförinnan tog jag en lång promenad utmed vägen till Oxelösund och där fann jag ett par tecken som påminde mig om den tid som sakta men säkert nalkas.

v1617_195

v1617_197

Visst finns det ändå lite hopp mitt i allt det grå!?