Snön faller

Detta inlägg skulle publicerats för en dryg vecka sedan, men de vårtecken som spirade dagarna innan kändes viktigare. Fast nu kommer snöbilderna och utanför fönstret fortsätter snön att falla.

Det här var en promenad jag tog efter jobbet, för ganska exakt två veckor sedan. En promenad som inleddes med en grå himmel, blåst, kyla och en del snöflingor som singlade ned mot marken. En promenad som avslutades med blå himmel och en sol som gjorde sitt bästa för att värma en frusen kropp.

Egentligen började det dagen innan, när snön sakta började falla igen. En liten föraning som bekräftades av TV:s meteorolog senare på kvällen.

Klart jag tog med mig kameran till jobbet dagen efter. Nu skulle det fotas snöbilder i Nyköping.

Eftersom jag jobbar nära Spelhagen var det förstå där jag började. En bitande kall blås pinade hamnbassängen och de båtar som där ankrar året om.

Snötäcket var inte särskilt djupt, men på sina håll räckte snön en bra bit upp på vaderna. Blåsten drev snön mot fasta punkter där den samlades i drivor. Lite vanskligt att gå när man inte ser var en fast punkt slutar och en annan börjar.

Inga vurpor, inga snedsteg och ingen snö innanför skorna. Jag klarade mig helskinnad över Hamnvägen och in mot gångvägen till Nyköpingshus. Restaurang Rökeriet och hamnbodarna ligger fortfarande öde, även om butikerna ser ut att ha öppet på helger. Fast visst är det premiären på Rökeriet man längtar efter i dessa dagar?

Isflak passerade i det strömma vattnet och av den orörda snön att döma var jag först att ta promenaden bort på slottet.

Området utmed Kungsgatan, Slottsgatan och tvärgatorna, ser några av Nyköpings vackraste bostadshus. Den här gula byggnaden lyser verkligen upp både sommar och vinter, men jag tror få noterar den då man passerar på vägen nedanför. Nyköpingsån och byggnaderna vid Bryggeriet tar säkerligen upp all uppmärksamhet. Synd, för det finns en del att titta på om man bara vänder blicken åt andra hållet.

Lite kall om fingrarna var jag nu och egentligen var tanken att bilden nedan skulle bli den sista på promenaden. Det kvarvarande klocktornet i stan som syns som en välkänd siluett där den står på Klockberget.

Fast med en himmel som nu var helt snöfri och som visade sig i en allt mer klarblå nyans, blev det inte så. Jag tog en liten omväg och hade i synnerhet ett motiv jag ville föreviga innan jag vända skorna med riktning hem.

Nej, det var inte bilen nedan. Jag misstänker att ägaren tillhör kategorin ”snö-hatare” som längtar förtvivlat till våren. Jag är förövrigt en annan, även om jag inte äger något fordon.

Nej, målet var det här kapellet på Gamla Kyrkogården. Dess vita färg smälter bra in i omgivningen av nyfallen snö och visst är det något alldeles speciellt att ta en bild på orörd snö där ingen gått, vare sig människa eller djur. Den vita matta som ledde genom allén mot kapellet var av det mer sällsynta slaget. Det gäller som så ofta att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Fast snett bakom mig hade någon passerat på vägen mot någon av gravarna vid kyrkogårdens entré.

Högbrunn är mitt hem och i Högbrunn ligger en av Nyköping industris mest kända platser, Sunlight. Ett ställe dit jag ofta går, ibland för att träna, ibland för att utnyttja spa-anläggningen och ibland för att äta god mat i den trevliga restaurangen. Rekommenderar ett besök på detta ställe där det finns något för alla…nästan.

Svensk industrihistoria är ett sorgligt kapitel och inte minst i en stad som Nyköping där stora industrier i mångt o mycket försett kommunen med tusentals jobb, nya invånare och stora skatteintäkter. Idag går det si så där för de kvarvarande industrierna i denna stad. Fast visst är byggnaden i sig intressant och vacker, framför allt på den ombyggda insidan. Fast intresserar man sig för detaljer, finns mycket att skåda också på utsidan.

Nytorget är Nyköpings minsta och kanske minst kända torg. Trots det är torget en liten oas och framför allt på somrarna kan man se personer som sitter på bänkarna under de lummiga träden och bara njuter. Brunnen i mitten av torget är väl värd att skåda. Kanske inte på vintern när den är avstängd och figurerna som kantar den göms under snö.

Intill det lilla torget ligger också den katolska kyrkan. Ganska okänd för många sticker den ut från intilliggande byggnader.

Nu bar det av hemåt. De kalla fingrarna och den kurrande magen påminde mig om att det var dags. Fast det inte att undvika ett stopp vid vår förening. En himmel som nu var helt fri från moln och snö, utgjorde en perfekt bakgrund till den vita snön och de gräddgula byggnaderna.

Även här märktes att blåsten hade format små drivor av snö mot de fasta punkterna i dess väg.

Hemma igen. Nöjd med motionen och bilderna. Givetvis gav det mersmak och nu när snön fortsätter att vräka ned över Nyköping, förstår ni att det kommer mer bilder av Nyköping i vinterskrud.

Det gäller att passa på. Nästa vinter kan bli lika mild och snöfattig som flertalet de senaste åren.

Det röda mot det vita

Vi er røde, vi er hvide. Så skulle jag kunna sjunga under tiden som Dannebrogen från 1200-talet hissas upp mot skyn.

Nu är jag inte dansk, utan svensk. Som svensk har jag också svårt att se något vackrare än ett gult rapsfält som breder ut sig under en klarblå himmel. Den svenska flaggans färger sägs härstamma från just det motivet. Fast visst är rött mot ett snötäcke av ren snö också något att fästa ögonen på.

Som det lilla Frisksportartorpet i utkanten av Nyköping.

Kanske som denna kvarglömda leksaksbil vid Anderslunds koloniområde.

Eller varför inte denna vackra ros som någon placerat vid Nya Kyrkogårdens minneslund, som ett minne av någon man hållit kär.

Naturligtvis saknas den där domherren med sitt röda bröst som skulle förgylla inlägget. Jag såg faktiskt en domherre i veckan när jag tittade ut från ett fönster på övervåningen. Den rörde sig på marken i en av grannarnas trädgård där den pickade fågelfrön som trillat ned från ett fågelbord. Får väl smyga dit med kameran när jag vet att ingen är hemma.

Förövrigt blir inte rött och vitt sämre med vetskapen om att två av mina favoritlag i fotboll har dessa färger i sina originaldräkter, Manchester United och Tystberga GIF.

Kulturen vid ån

Den promenad som förde mig vidare från hamnen (förra inlägget) och hem, ledde mig förbi en välbekant attraktion. Ni kan säkert gissa, för om det inte är hamnen är det slottet jag har en förmåga att landa på mina vandringar, inte sällan bägge två.

Å-promenaden i sig tar oss förbi många historiska och kulturella platser, inte minst på sommaren när man kan företa sig en promenad från hamnen till Hållet, utan att riskera liv och lem på hala stigar.

Nyköpingshus ligger där det legat i hundratals år och har en historia få byggnader i kommunen kan stoltsera med. Miljoner fötter har trampat längs med ån som idag brusar mer än den förmodligen gjorde på Birger Jarls tid.

Som jag skrev i förra inlägget, kändes det lite vår i luften den här dagen. Det låg lite snö kvar på marken och på sina håll kunde man skönja istappar som bildats av rinnande vatten. Hade jag passerat här för 500 år sedan vore det förmodligen inte vatten som frusit till is och bildat dessa formationer. Ja, ni förstår…

Det blev att fånga lite detaljer den här förmiddagen. Slottet i sig gör sig kanske inte när intilliggande träd spretar med kala grenar, när det saknas blommor i rabatterna och en smältande snö ersatt grönt gräs eller möjligen nyfallen, ren och vit snö.

Fast ibland är det detaljerna som gör det och inte minst när vi talar om ett flera hundra år gammalt byggnadsverk. Ni känner säkert igen var man kan hitta dessa exteriörer, åtminstone om ni kommer från Nyköping.

Jämte själva Kungstornet, kanske denna del av Nyköpingshus är det mest fotograferade? Porthuset från 1580.

Ni ser på bilden ovan att det togs innan Fimbulvintern anlände Nyköping och övriga Sverige. Jag lovar att kommande inlägg visar mer av den verklighet vi upplever just idag.

 

Frestande

Det räcker att se bilderna nedan, titta ut genom fönstret och se att de inte är tagna idag eller ens igår.

Nej, de har legat i mappen ett tag och var egentligen tänkta att publiceras i början av veckan. Tyvärr eller dessbättre, vilket ni nu vill, återkom vintern och detta med all kraft. Snön, kylan och vinden har förlamat Nyköping under ett antal dagar och lär tydligen göra så ett antal dagar till.

När bilderna togs var det lite vårkänning i luften och visst är det bara gästerna på på öppna hamnkrogar som skiljer denna bild från senvåren eller försommaren?

Inte utan att man en dag som denna kunde förnimma lite av det som väntar oss några månader framöver.

Fast riktigt så nära våren var vi ändå inte den här dagen. Ute vid hamninloppet låg isen kvar sedan den förra köldperioden och när jag stod där längst ute på kajen, både man såg och kände att vintern inte riktigt hade släppt taget om stan. Det bet lite i kinderna och visst stelnade fingrarna till mellan varven.

Fast när man såg de stora skaror fåglar som befann sig en bit ut i vattnet, kände man ändå ett litet hopp om en snar vår.

En liten kort avstickare på gångstigen bakom Lidl och bilden nedan hade lika gärna kunnat förevigas på våren och t.o.m. sommaren. Om det nu inte vore för isen och snön som i tunt lager täckte marken kring Kilaån.

Även den här promenaden företogs innan jobbet. Tack till eftermiddagsskiftet som möjliggör detta.

Det var dags att ta sig över Arnöleden och bort mot ABB-huset där jag tillbringat ett antal år. ABB-huset är förövrigt ett missledande ord. Företaget jag jobbar på och som inhystes i denna väldiga industribyggnad, håller idag bara till i ett litet hörn…ett antal hundra medarbetare fattigare. Industri-Sverige av idag.

På vägen till jobbet tog jag den här bilden. Den har inte ett skvatt att göra med årstider, utan motivet ser likadant ut under vår, sommar, höst och vinter. Vare sig man vill eller ej, är skorstenen vid värmeverket ett landmärke som syns över hela stan och framför allt syns röken som kommer ur dess inre.

Japp, vintern kom och vårkänslan på denna promenad försvann i ett huj. Dags för lite vinterbilder igen…

…fast nästa inlägg kommer också att fresta er med lite fler bilder från Nyköping dagarna innan vargavintern sköljde över oss.