En värld av is

Om det förra inlägget visade upp ett Nyköping som fick oss att förnimma en annalkande vår, handlar det här inlägget om ett Nyköping där vintern håller oss i ett järngrepp.

Vart i stan ska man bege sig om man vill uppleva något som för tankarna till Antarktis eller från ”Den frusna planeten” i någon science-fiction film? Jo, till Storhusfallet vid den lilla Sågarbacken. Kombinationen av fukt från fallet och kyla, kan skapa de mest fantasifulla kreationer av is och frost.

Låt vara att årets vinter inte bjudit på samma spektakulära skådespel som det för två år sedan, då Nyköpingsborna vallfärdade hit med sina kameror för att fånga området som var skrudat i en hinna av is och frost. Från själva fallet och långt ut med promenaden längs med ån. Några bilder finns att skåda på min förra blogg.

Både träd och mark hade en hinna av fruset vatten. Så hade också trappstegen ned mot ån, vilket jag upptäckte när fötterna plötsligt tog en annan väg än den jag tänkt. Instinktivt kastade jag ut den lediga handen och greppade trappräcket och lyckades därmed klara mig från en vurpa med stort V. Lite mer smärta i den redan onda axeln och ett eventuellt benbrott hade jag överlevt, men en demolerad kamera för x antal tusen vet i tusan om jag hade klarat.

Denna värld av is och snö tror jag inte man ser på andra platser i Nyköping och visst för oss tankarna till platser långt härifrån. Jag var inte ensam på platsen och inte heller den enda med kamera. Uppenbart fascineras fler av området kring Storhusfallet, men det gäller att snabba på då de milda vindarna ser ut att dra in över stan under kommande vecka.

Redan den här dagen såg man hur det frostiga lagret mer eller mindre hade försvunnit från träden en bit bort från fallet. Det var egentligen bara träden närmast som fortfarande tyngdes ned av is.

Denna kalla och snörika vinter lär få se en Nyköpingså med högt vattenstånd. Därför kommer säkerligen slussportarna vid Storhusfallet att vara öppna under längre perioder än vanligt. Ån måste helt enkelt göra sig av med vatten och vad gör det. Det är sannerligen mäktigt att se hur vattnet kastar sig utför det lilla fallet med ett mullrande dån.

En liten känsla av science-fiction får man när man ser Näcken sitta på plats bland isskulpturer och snö. Den som är extra modig kan få rätt häftiga bilder på statyn och dess omgivning. Så modig var inte jag, vis av erfarenhet från den isiga trappan ned till ån. En vurpa i slänten ned mot skulpturen, skulle kunna få förödande konsekvenser och dessa var jag inte beredd att möta.

Ytterligare en eller ett par inlägg på temat vinter kan komma i närtid, sedan hoppas jag att berättelser och bilder på våren kommer att dominera bloggen du just nu besöker.

Det spritter i kroppen

Tro det eller ej. Idag kändes det på allvar att våren knackar på dörren.

Frugan och jag såg på nyheterna i veckan att söndagen skulle bli solig och chansen att temperaturen skulle stiga över nollan. Så blev det efter en ganska kylig morgon.

Vi tog med oss en kasse, fylld med choklad och kanelbullar och styrde kosan mot Lindbacke. Vi såg på vägen dit att vintern inte hade släppt greppet om Nyköping. Åkern mellan Norrköpingsvägen och naturreservatet var vit av hårdpackad snö och intill dikesrenarna låg isen förrädisk kvar. Det kändes inte vår om man så säger.

Väl framme vid Lindbacke valde vi att gå till den östra sidan för att få lä från den lite kyliga vinden och värme från solen som sken från en klarblå himmel. Vi gick till en glänta och satte oss i sluttningen för att kalasa på det medhavda. Vi såg ut över området och kunde konstatera att kontrasten mellan sluttningen vi satt i och den mer öppna terrängen var påtaglig.

Den varma chokladen värmde fint och kanelbullarna satt som en smäck. När man kan sitta utan att frysa med medhavd varm dryck, vet man att våren är nära. Hade vi suttit i samma sluttning och druckit varsin kall öl eller två, hade vi vetat att våren ÄR här.

Vi var omgivna av fågelsång från ett antal olika arter och någonstans bakom oss stördes tystnaden av en hackspett som ihärdigt knackade på en trädstam. Vi såg inga fåglar, bara anade deras närvaro. Inte ens när vi kastade brödsmulor från en medhavd brödbit, ville de komma fram. Vi tyckte dock att fåglarna blev mer livliga och vi kunde nästan tolka deras läten som; ”Kolla grabbar och tjejer, mat”

Några direkta vårtecken såg vi inte, annat än en spindel som ilade över en stor sten och ned bland de torra blad som låg intill. Fast visst finns det lite av vår med en myrstack en stammen av en björk som står intill.

Ganska tråkiga färger i naturen just nu, men även kala trädstammar som inväntar sommarens grönska påminner oss om att det är nära nu.

Kottar? Kan de räknas till vårtecken? Tja, varför inte och i synnerhet när de skakat av sig snö och is.

Fast tusan vet om inte nästa bild visar det bästa vårtecknet av dem alla.

Jo, tro mig eller ej. I sluttningen var det så pass varmt att jackorna åkte av och det fanns tillfällen där åtminstone jag funderade på att ta av mig den tunna tröja som var det enda som skylde en vinterblek kropp. Det var så skönt att vända ansiktet mot solen och känna hur dess strålar verkligen värmde. Det finns ett vårtecken till, som kanske smyger fram under kvällen eller morgondagen.

Frugan har en tendens att få fräknar när hon solar och dyker de upp under det kommande dygnet, vet vi att våren är här.

Fast lite bedrägligt är det nu. Efter en timme under en skönt värmande sol och i lä från lite kyliga vindar, var det dags att gå hem. Nu hade vi motvind och även om den kyliga vinden inte bet som under de senaste veckorna, blev vi varse om att vintern inte släppt taget riktigt än.

Om detta återkommer jag i några inlägg den kommande veckan.

 

Holken

Den här fågelholken står utanför Frisksportartorpet. Framför denna holk stod jag några minuter och väntade på att en domherre skulle sätta sig och kalasa på fågelmaten som låg på den lilla holkens botten.

Det kom ingen domherre och jag börjar snart undra om det bara är jag som inte lyckats fånga en på bild denna vinter. Andra arter flög dock fram och tillbaka mellan holken och gömmorna borta bland träden. Inget sensationellt och tyvärr är fåglar rädda av naturen. Jag kan förstå deras reaktion, då vi människor inte alltid är så snälla mot dem. Fast om de visste att jag aldrig skulle göra dem illa, skulle de vara lite mer välvilliga till att posera framför kameran.

Det är som många av er säkert vet, inte alldeles lätt att få till bra bilder på småfåglar. I synnerhet inte om man är i avsaknad av en riktig utrustning och tålamod.

Nåväl, några hyggliga bilder blev det.

Den här gynnaren vågade sig inte fram till holken så länge jag stod några meter ifrån. Han/hon såg allt hungrigare ut ju längre tiden led och jag kan tänka mig att han/hon tänkte elaka tankar om min närvaro.

En doft av vår

Det luktar vår och vad kännetecknar våren bättre än blommor?

Snödroppar och tussilago är kända och efterlängtade vårtecken. Så är också tulpaner, även när de står på vardagsrumsbordet som på bilderna nedan.

Vi fick dessa vackra tulpaner av min bror och flickvän när de gästade oss. De prydde vardagsrumsbordet under många dagar, men gjorde sig också bra som motiv när jag fick en stund över för lite fotografering med makro-objektivet. Jag längtar ut i naturen för att fota blommor och bin med detta objektiv och den ringblixt jag köpte från Kina.

Ringblixten användes inte till denna fotografering, annat än på de två bilderna nedan. Fast då använd som extern blixt och inte fastskruvad på objektivet. Jag tror jag kommer få nytta av denna…

En sorglig syn

Ni som bor i Nyköping vet säkert vart denna väg leder?

Japp, till Nya Kyrkogården.

Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless att hamna just här, såväl sommar som vinter och årstiderna där emellan. Det var egentligen inte meningen att genomföra ett besök, men när jag ändå var i trakten fick jag en idé till inlägg.

Jag har en dold attraktion för kyrkogårdar, förmodligen hämtad från de svartvita skräckfilmer jag växte upp med och som alltid hämtade stora delar av handlingen bland mörka och dimmiga kyrkogårdar där man mötte både varulvar, zombies och vampyrer. Jag tänker heller inte förneka det historiska värde som finns bland gravstenarna. Att läsa namn på yrkesgrupper som inte lägre existerar är en del av vår historia. Länsman, landsfiskal, bokbindare, piga och kammarfröken. Bara några av de yrken som hör till en förfluten tid.

Fast visst skänks en tanke till de som inte längre finns bland oss och visst funderar man kring de öden som gjort att män, kvinnor och barn ligger där i sin sista vila. Den vilar också en viss harmoni kring en kyrkogård. Rofyllt, tyst och värdigt.

I minneslunden smyckas det året runt. Många är de som minns sina kära och som vill hedra dem med, som här, blommor…

…eller bara genom en tänd marschall.

Så här i vintertid när snön lagt sig på marken, lägger man också märke till något som känns sorgligt.

Den här gravstenen verkar inte vara besökt på länge. Innebär det att personen i graven inte har någon anhörig i livet, att han/hon aldrig haft det eller är bara personen i fråga bortglömd i denna stressens tidevarv?

Avsaknaden av spår i snön avslöjar och visst känns det lite sorgligt?

Fast än mer sorglig känns bilden nedan. Två gravar jämte varandra, ingen av dem från senare decennier. Den ena besökt, den andra inte. Spåren avslöjar som sagt.

Vi lär alla hamna här förr eller senare och även om man ligger någon meter under markytan, ovetandes om allt som sker ovanför, så visst önskar man att någon man hållit kär ser till graven och vårdar den ömt?