Å-promenaden

Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten, men det var precis vad frugan och jag gjorde denna härliga höstdag. Fast underrubriken skulle kunna vara ”Ibland behöver man inte gå långt för att hitta hösten”.

Redan utanför porten visade sig denna höstdag från sin bästa sida.

Fast vi nöjde oss inte med detta, utan fortsatte vår promenad mot utstakat mål.

På stigarna vid Magniberg och Dammgruvorna kan industrihistoria skönjas bland grönskan. Få kanske vet att området en gång i tiden varit arbetsplats för mången Nyköpingsbo. Inte utan att den här pdf-filen är intressant för alla Nyköpingsbor som intresserar sig för stans historia och vad den bär med sig.

Numera utgör området en plats för rekreation, motion och naturnära upplevelser. Höstens färgprakt började också hör att ersätta sensommarens allt mattare grönska.

Vi tog oss upp mot Nya kyrkogården via dessa små stigar, men valde att gå Blommenhovsvägen fram till den allé som leder till parkeringen på baksidan av kyrkogården. Jag inbillade mig att höstens färger hade börjar förgylla träden som kantar vägen fram och det hade de gjort…

Här blev vi kvar en stund och tog bilder från olika väderstreck, vinklar och på olika motiv. Kul att frugan tycker det här med fotografering är kul. Nu hoppas jag att hon börjar använda den systemkamera hon köpte av mig för en mycket billig penning för några år sedan. Även om dagens mobilkameror blir allt bättre, har de fortfarande långt kvar till de systemkameror som också utvecklas med tiden. Har man blick för detta, bör man kanske använde bättre utrustning än mobilen, inte minst om man vill skriva ut bilder i pappersformat.

Den något fuktiga vägbanan gjorde sig bra på bild och visar att höstens vackra färger kan avspeglas på annat vis än bara på trädens grenar.

Från kyrkogården tog vi oss över den ganska hårt trafikerade väg 52 mot Oppeby. Siktet var inställt på gångbanan intill Nyköpingsån. Lite höst på marken och i träden.

Vid de gamla hällristningarna hade hösten inte riktigt nått de omgivande träden, eller om det möjligen är så att vissa trädarter aldrig får de brinnande färger som andra får? Jag vet ärligt talat inte.

Nyköpingsån låg ganska still den här dagen. Bara en lätt bris krusade dess yta och fick de kvarvarande löven att darra i sina träd.

Nu hade vi gått över vatten, inte bara för att hitta hösten, utan också för att få oss en rejäl dos av välbehövlig motion.

Den gamla ingenjörsbostaden Blåhamra ligger oerhört vackert intill ån och framför den numera rivna textilfabriken. Även denna är en tragisk del av Nyköpings industrihistoria. 1843 grundades fabriken som 1931 köptes upp av Stockholms Bomullspinneri- och Väfveri AB. 1960 gick bolaget i konkurs och köptes då upp av Nygeverken som drev anläggningen fram till 1997.

Numera är fabriksbyggnaden riven, ett öde som drabbat många gamla industrier i stan. Har sagt det förr och säger det igen. Tänk om styrande politiker insett dess historiska värde och gjort med Nyköpings industrihistoria vad Norrköping gjort med sin.

Så här såg det ut en gång i tiden och vem av oss känner till det?

Numera är Blåhamra en av två byggnader som finns kvar från denna epok. Disponentbostaden längre upp vid ån är den andra. Blåhamra är en av de byggnader jag länge längtat efter att få föreviga och en dag som denna vackra höstdag kom läget.

Sedan följde en ganska lång och intetsägande promenad förbi Oppeby Gård, genom Hållet, ned vid Psyket, under vägen och upp till denna vackra byggnad.

Nyköpings länslasarett från 1860-talet, här på bild från 1910.

Vad har den med höst och å-promenaden att göra? Inte ett skapandes dugg, men frugan håller numera till i denna byggnad och hon ville visa var hon har sin arbetsplats. Dock finns hennes kontor inte med på bild, utan ligger insprängd på andra sidan.

Så mycket vatten blev det inte i inlägget, rubriken till trots. Fast det var heller aldrig den egentliga meningen.

Dimman

Få väderfenomen bär med sig så mycket mystik som dimma. Det finns fem sorters dimma. Strålningsdimma, advektionsdimma, frontdimma, sjörök och orografisk dimma. Jag inbillar mig att den dimma som brukar dra in över Nyköping är den man kallar strålningsdimma (bildas över land då marken i klart väder nattetid avkyls), men jag kan förstås ha fel då jag knappast räknar mig som expert på området.

Dimma är också en väl utnyttjad kuliss i skräckfilmer och någonstans där har jag nog grundat min fascination för detta fenomen. Jag älskade svartvita skräckfilmer i min uppväxt, men mest av allt minns jag en bok jag läste som tonåring, ”Dimman”. Den handlade om en kuststad i USA som hemsöktes av döda sjömän som genom åren omkommit när deras fartyg förlist i dimman. De styrande i staden hade underlåtit sig att placera ut fyrar som varnade för klippor och grynnor. Varje gång dimman drog in över staden återuppstod de från sina gravar för att hämnas på stadens invånare. Mycket spännande bok. Givetvis har de gjorts många filmatiseringar av boken, men så som ofta är når de inte upp i samma klass.

Dimma utgör också en naturlig fond för både hobby- och proffsfotografer. Den här morgonen var ett utmärkt exempel och morgonpromenaden började vid Hemgården.

Det blev en promenad genom stan, men här var dimman inte lika påtaglig. Mycket beroende på att centrala Nyköping är lite högre belägen.

Väl nere vid slottet gjorde den större effekt, vilket inte sällan sker när vatten finns med i bilden.

Ju längre ut mot kusten jag gick blev den mer påtaglig. Det omdiskuterade silohuset syntes knappt från Tovastugans område.

Man drar sig gärna mot vatten när man är ute efter att fotografera. Dimma eller inte, så är vatten alltid en tilldragande kraft. Ett tomt hamnområde är sällan kul, men gör sig bra när man är ute efter vissa förhållanden.

Ännu längre ut låg dimman ännu tätare och den uppåtgående solen syntes knappt bakom den vita väggen.

På vägen tillbaks började dimma lätta och solen bröt stundtals igenom när den nya bebyggelsen vid Spelhagen syntes allt bättre.

Ganska märkligt, men när jag stod på den långa piren vid kanotstadion tyckte jag mig höra fotsteg som närmade sig från dess ände och jag kunde skönja något onämnbart som i dimman rörde sig mot mig….

Brödköp med smak

När en himmel ser ut så här på kvällen, brukar det indikera en lika vacker morgonhimmel.

Bilden är tagen genom fönstret i vårt sovrum och ger kanske inte den upplevelse som verkligheten visade.

Hursomhelst. Varje lördag köper frugan och jag färskt bröd på det enda morgonöppna bageri vi har i stan, Ohlsons på öster. Helgen när bilderna togs var det min tur att vandra dessa kilometer fram och tillbaks. Av tidigare förklarade anledningar brukar kameran hänga över axeln och inte sällan tar jag en extra runda på välbesökta platser.

Så också den här morgonen, men jag var lite försent ute. När jag kom gåendes förbi Sunlight lyste himlen så där härligt rosa den gör när nattens kyla möts av morgonens värme. Jag hann inte upp på stan för att förverkliga det hela och när jag befann mig på viadukten hade det mesta redan försvunnit bakom stans siluett.

Så här tidigt en morgon är det en fröjd att passerar genom Storgatan. Lugnt, trivsamt och relativt tyst. De mer morgontrötta får aldrig uppleva denna stund, men ni andra vet nog vad jag talar om.

Stora torget låg öde och inväntade de försäljare som brukar slå upp sina stånd vid 8-tiden. Då jag inte är någon proffsfotograf i ägo av någon proffsutrustning, gör bilden nedan skäl för den verklighet som uppenbarade sig. Det låg ett ganska magiskt sken över torget, men det var svårt att illustrera den här morgonen.

Lite av gryningens rosa skimmer syntes ändå över Sankt Nicolai kyrka och det gamla Residenset. Nästan samma färg syntes över Nyköpingshus när jag vek av Storgatan för en extra runda innan brödköpet.

Det magiska ljuset syntes mer tydligt vid de spännande och vackra byggnaderna vid Östra Kyrkogatan. Här befinner man sig på en något högre nivå än vid slottet och här kunde jag faktiskt skymta den färgprakt som uppenbarade sig när månen var på väg ned och solen på väg upp.

En liten avstickare ned till Sågarbacken och Storhusfallet, för att eventuellt hitta något att föreviga. Det blev nu inte så, förutom de neonskyltar ovanför entrén till nattklubben Domino.

Det blev nybakat bröd som inhandlades på Ohlsons. På detta morgonöppna café möter man inte sällan några av stans utslagna som intar en kopp kaffe efter nattens sömn i något trapphus eller under en av stans broar. En tragisk verklighet man gärna skärmar av när man vandrar hem med sitt nyköpta bröd som sedan intas i ett varmt och möblerat kök. Fast de hejar glatt och verkar nästan känna igen både mig och frugan efter alla dessa morgnar. På Ohlsons möter man också utländska turister som äter frukost innan de far iväg mot andra mål, samt en och annan medborgare som stannar till på väg till arbetet.

Caféer har en märklig effekt att samla människor av olika slag och med olika mål.

En liten omväg blev det hem och när jag passerade över bron vid Sunlight, gjorde morgonsolen sitt bästa för att värma upp en tämligen kylig lördagsmorgon.

Det blev som vanligt en god frukost. Därefter följde en timmes ledig stund innan det bar av till stan igen. Den här gången för vår traditionella fika som brukar intas på olika fik.

Den katolska kyrkan

Den ligger framför Sunlights väldiga komplex och är förmodligen Nyköpings minst kända kyrka.

Den katolska kyrkan, eller som den egentligen heter, Sankta Anna katolska kyrka.

Kyrkan som är romersk-katolsk, invigdes i december 1988 och tillhör Sankta Anna katolska församling i Stockholms katolska stift.

Som sagt är kyrkan en av Nyköpings minst kända, men också en av de senast uppförda. Att den inte är lika vacker och ståtlig som de större kyrkorna i stan eller ute på landsbygden, kan nog vem som helst hålla med om.

Fast den innebär inte att också denna kyrka har spännande attiraljer i sitt inre.

Bl.a. finns här en altarskiva som grävdes ut vid den gamla klosterplatsen i närheten av Nyköpingshus. På korgolvet ligger också två tegelstenar från samma klosterbyggnad. Det gamla Franciskanerklostret anlades 1280 och var verksam till mitten av 1500-talet. Jag ångrar än idag att jag inte deltog i de guidade turer som för några år sedan tog besökarna ned i de svindlande gångarna under de mer moderna byggnader som idag står ovanpå den mark där klostret än gång stod.

Det som mest påminner om att den katolska kyrkan är en kyrka, är tornspiran som är snarlik de man kan finna på andra kyrkor, förutom att det kristna korset är utbytt mot någon typ av solsymbol, kanske?

Annars lämpar sig området runt kyrkan för fotografering. Hela Sunlightsområdet vibrerar av industrihistoria och framför kyrkan finns det lilla Nytorget med sin fontän och tycker man det är kul att fota detaljer finns det gott om sådana att föreviga.

Vackra bilder på kyrkan kan man också få både tidig morgon och sen kväll.

Som här solen är på väg upp över Nyköping och fullmånen på väg ned.