Svalorna

De har stått i Nyköpingsån sedan 1968. Ett av de mest fotograferade motiven i stan.

Skulpturen skänktes till kommunen av Södermanlands Nyheter när SN firade 75 år. Vattnet som strilar vid dess fot ska känneteckna vatten som sprutar när svalorna doppar sina vingar i vattnet. Precis som de nya skulpturerna vid Teatertorget, är också Svalorna skapad av en finsk konstnär, Oskari Jauhiainen.

Är ni intresserade av den konst som finns att skåda i Nyköping, finns denna tillgänglig i en pdf-fil som kan laddas ned här.

Svalorna har fångats på bild under årets alla dagar, under olika väderförhållanden och vinklar. Svårt att hitta en egen stil, men försöka duger.

Den 12:e dagen

Idag firar frugan och jag vår 12:e bröllopsdag.

Igår tjuvstartade vi firandet tillsammans med syster och svåger. Det är idag 12 år sedan vi överraskade våra familjer med ett dubbelbröllop i Nyköpings rådhus. Sedan dess har vi varje år firat den här dagen med att resa eller göra något tillsammans på hemmaplan.

Igår inledde vi lugnt med att bege oss till Sunlight för att där inta deras frukostbuffé. För 125 kronor (medlemmar få rabatt) kan man äta hur mycket man vill och det gör man tyvärr alltför ofta när man befinner sig på hotell och andra faciliteter där man serverar frukost.

Rekommenderas varmt, liksom Sunlights middagar. Länk

Därpå följde lite ombyte och så for vi iväg med bilden för att vandra och äta medhavd matsäck vid den sörmländska pärlan…

Marvikarna är en oerhört naturskön plats som vi besökt ett antal gånger. Frugan och jag var här för någon månad sedan och på den relativt korta tiden hade landskapet förändrats. Inte landskapet som sådant förstås, men färgerna. Vid avfärd från Nyköping landade några regndroppar på oss och himlen såg så där gråtrist ut som bara en hösthimmel kan göra.

Vid ankomsten till Marvikarna och Krampan, någon kilometer utanför Laxne, lyckades solen titta fram från en himmel som stundtals visade den där härliga blå färgen man vill ha vid tillfällen som detta. Höstens vackra färger gör sig bäst när solen lyser på träden.

Man behöver ingen systemkamera för att fånga det man vill på bild. En mobil fungerar lika bra om kraven på bildkvalitet inte är lika stor och man inte har för avsikt att skriva ut på fotopapper.

Det blev en lätt vandring vid kanten av vattnet…

…och hela vägen hade vi den storslagna naturen vid vår sida.

Första gången jag besökte Marvikarna var för många år sedan, då ett större gäng anlände till just den här platsen i kanot. Lite mer om detta senare. Vi tältade på en plats längre ned i sjöarna och det var dit vi var på väg.

På bilden nedan syns platsen där vi drog upp våra kanoter för att tillbringa en natt i tält. Då liksom nu hade vi tur med vädret, fast bara till kvällen när himlen öppnade sig och regnet vräkte ned under någon timme. Vad gjorde det när vi hade rest tälten, tagit det där doppet, grillat våra korvar och druckit upp merparten av ölen. Att någon i sällskapet hade ett tält som inte höll tätt, skrattade vi bara åt dagen efter när solen åter lyste från en halvklar himmel.

Längs den södra sidan av Marvikarna ligger många platser som är uppgjorda för camping och med iordninggjorda grillplatser. Packa matsäcken och bege er hit någon gång. De vackra vyerna och stillheten är som bomull för själen.

Vi vandrade upp från strandkanten, in i skogen och genom en kohage. Vi tror vi gick fel, men vad gjorde det. När vi var här med våra kanoter lyckades vi hitta en öppen cafeteria i en byggnad långt från allfartsvägen. Vi kände inte igenom oss riktigt, men tror att den möjligen låg i det som idag är ett vandrarhem, en bit från väg 223.

Nu var det dags för fika. Kaffe, baguette och wienerbröd. Denna intogs på samma plats där frugan och jag stötte på Martin Emtenäs (känd från SVT:s naturprogram) förra gången vi var där. När vi dukar upp hör vi ett välkänt ljud, vi lyfter våra huvuden och ser ett annat hösttecken som uppenbarar sig på himmelen.

Denna v-formation av fåglar som lämnar landet. Tranor tror vi att det var.

Det smakade gott med kaffe och tilltugg. Plötsligt uppenbarar sig en syn som frambringar minnen. Från sjön kommer ett gäng kanotister och bär sina farkoster över vägen och ned på andra sidan.

Vattenståndet var så lågt att tunneln under vägen var torrlagd. Det var efter den tunneln som jag ”råkade” ta i för mycket så att frugan ramlade i vattnet. Något vi skrattar åt än idag. Skrattade lagom gjorde kanotisterna. Vi hörde av deras reaktioner att de hade tänkt stanna till för att använda grillplatsen där vi satt.

Det som nu uppstod var ganska komiskt.

Vi var nämligen nästan klara med vår lunch och i samma stund som gänget satte sig i kanoterna, packade vi ihop och började gå. Vi såg dem paddla förbi i den lilla kanalen som går från Mellan-Marvikarna till Norra Marvikarna. De hejade glatt, så särskilt besvikna verkade de inte bara. Vi såg dem ta sikte på stranden mittemot (där vi tältade) för att använda grillplatsen där. Cirka tio meter från stranden ser vi en barnfamilj komma gående (till höger på bilden nedan) och givetvis hade de samma mål som kanotisterna och dessa fick åter se ett tilltänkt mål ockuperas av andra. Vi kunde nästan höra hur de grymtade lite försiktigt där ute på vattnet.

Det blev till att paddla vidare och när vi lämnat platsen hör vi ett glatt utrop och förstår att grillplatsen längst ut på udden var ledig. Gänget fick nog sina korvar trots allt.

Det var lite småruggigt, men vi kände ändå att vi inte fått nog. Vi travade över vägen och ut på en väg på den östra sidan av Mellan-Marvikarna. Den sidan är vikt för lite privat bebyggelse och vi gick inte så långt. Längs med vattenlinjen var naturen så där härligt höstgrann…

…men in mot skogen hade människan satt sina spår. Vi antog att naturreservatets gränslinje hade passerats vid denna punkt.

Ett par timmar vid Marvikarna såg sitt slut och det var dags att åka hem. Fast en sista bild från denna natursköna del av Södermanland blev det. Om ynglingarna på bilden längtar till sommaren, njuter av utsikten, är badsugna, planerar nästa års bröllopshelg eller bara artigt poserar får ni inget svar på.

Dagen avslutades sedan på kvartersrestaurangen Crazy Cow. Ett ställe ni som bor i Nyköping bör besöka och ett ställe där ni som bara besöker stan ska boka bord. Länk

I och från vår trädgård

Vår lilla uteplats blir allt mindre använd ju längre in på hösten vi kommer. Vilstolarna är intagna, grillen kastad på tippen och nu återstår bara att plocka ihop utemöblerna och täcka dem inför vinterns bistra klimat.

Vad passar då bättre än att minnas tillbaka till den sommar som var? Tänker inte främst på grillkvällarna, den kalla ölen under solens varma strålar eller känslan av att bara njuta på de mjuka dynorna. Nej, det finns också annat att njuta av och inte minst det vi (egentligen frugan) odlat och de små vänner man bara ser om man anstränger sig.

Spindelnät bland buskarna, men också vid trappan till vardagsrummet. Här fångat efter en kort regnskur.

En kort regnskur som rensade upp i luften och gjorde att växterna fick lite ny näring.

Vad det här är för en liten gynnar vill jag inte spekulera i, men ordet bärfis är det jag närmast kommer på. Är säkert fel, men med mina begränsade kunskaper i entomologi måste jag gissa på något.

Att det är en fluga ni ser på bilden nedan vet jag, men vet ni vilken art? Nej, inte jag heller.

Vi (frugan igen) odlar inte bara blommor, utan också sådant man kan äta. Vi har nästan varit självförsörjande på kryddor i sommar, likaså sallad och i viss mån jordgubbar. Tomater hade vi också så vi klarade oss, tack vare att svärmor tog ned sin tomatplanta för att den skulle få fart. Det fick den och vi fick på köpet färska tomater att använda till maten.

De sista bilderna på växtligheten i vår lilla trädgård är dessa nypon och de blommor som gör sig fint mot himmelen och som jag tror heter Svartöga…eller vet heter Svartöga…

Nu är det inte så mycket att fota på baksidan av huset. Blommorna har vissnat, kryddorna har plockats in och löven från omkringliggande björkar täcker vår stenanläggning vi slet med i våras. Det finns förstås motiv att fånga också på senhösten och vintern, men det återkommer jag med. När fågelbordet fylls med frön vet jag att vi får besök av bevingade vänner och då brukar kameran finnas till hands.

Jakten på den där domherren jag aldrig får se lär fortsätta även denna vinter.

Från hotell till öppna landskap

Tycker ni som jag att det blåser oftare idag än för något decennium sedan? Kanske inbillning, men det är så det känns.

Att promenera rundor innebär därför att man ena stunden har en hård vind rätt i ansiktet och i nästa att den tar form av en skaplig medvind. En motionsrunda som frugan och jag gärna tar är den över Hållet, Nya kyrkogården, vägen förbi Dammgruvan, över järnvägen och runt Lilla Kungsladugården. Här får man allt från arrangerade motionsspår, skogar och öppna landskap. Vill man kan man också utöka motionsrundan med lite promenader i ganska snåriga skogsområden.

Sedan kan man förstås ta vägen förbi det hotell som ligger mellan vår bostad och Hållet, nämligen Blomenhof som ser så där mysigt ut att man lockas att ta in där en helg.

Det stora äppelträd ni ser på bilden ovan har dignat av frukt. Tidigare under sensommaren stagade man upp grenarna p.g.a. tyngden av alla äpplen. När vi nu passerade där, hade merparten ramlat ned på marken eller som i det här fallet, på ett av borden på uteserveringen.

Fast nu ska jag inte gå händelsen i förväg. Innan vi svängde upp på Blomenhofs gamla trappa, passerade vi som vanligt Nöthagens industriområde och det lilla bostadsområdet Magniberg med sina anor från 1769. Förr fanns här ett tegelbruk, annan industri och upp mot Dammgruvorna syns fortfarande lämningar av dessa. Idag är är området omgjort till bostäder.

Det blev en tur på motionsspåren i Hållet där vi mötte deltagare på den tipspromenad som utgår från Frisksportartorpet varje söndag. Rekommenderas förövrigt.

Därefter gick vi genom Nya Kyrkogården, vilket av någon anledning alltid framkallar en rofylld känsla. Allén som leder in till baksidan av kyrkogården kan säkert bli vacker när höstens färger förvandlat träden på allvar. Nu låg det förvisso lite färgprakt på marken, men det är i träden man egentligen vill finna den.

Nu hade frugan med sig en platspåse i händelse av att vi sprang på svamp. Både för att plocka och för att frugan gärna ville fånga en flugsvamp att publicera på Instagram. Ni som följer henne vet hur det gick.

P.g.a. svampen vek vi av från grusvägen mot Dammgruvorna och tog oss in i den snåriga skogen. Lite häpnadsväckande, men mitt inne i denna skog, långt från stigar och upptrampade stråk, ligger en använd kondom. Tiotalet meter bort ligger en uppdrucken ölburk. Man funderar över om några haft fest därute i den snåriga skogen och varför i himmelens namn just där?

Frugan hittade sin flugsvamp, men jag hittade bara dessa limegröna löv som avtecknade sig mot mörk trädstam.

Vi kom så åter ut på grusvägen som leder mot Vattenfalls stora anläggning nere vid roten av gården Minninge. Fast nu var det åter jakt på svamp som gällde och nu var det ätliga varianter vi var ute efter. Här var skogen lite mer lättgången och snart stod vi på berget ovanför Vattenfalls anläggning och hade därifrån en fin utsikt mot de öppna landskap som ligger mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården. Vid den lilla stigen som leder från berget till grusvägen mötte vi en sorglig syn som inte uppenbarat sig förut. Några meter in på stigen stod en nedsliten husvagn där någon/några uppenbart bor och intill den står en stor amfibievagn som någon bemödat sig med att släpa dit. Runt platsen var det nedskräpat och ett par meter från stigen syntes något som vi uppfattade som en toalett för den eller de som håller till här.

Det blev några Karl-Johan till slut och dessa stekte vi upp och hade till middagen senare på dagen.

I skogen var det tämligen vindstilla, men när vi klättrar över sandkullar, tagit oss över järnvägen och hoppat över diken, kom vi upp på grusvägen som går längs med järnvägen och bort mot Lilla Kungsladugården. Här gjorde vinden sig påmind. På vägen bort från Vattenfalls anläggning hade vi vinden i ansiktet. När vi svängt runt och tog oss bort mot gården hade vi den i ryggen.

Dammet från bilen som passerade oss visade att det är torrt i markerna, trots det regn som ändå fallit och att vinden svepte med dammet över åkrarna.

Vinden i ryggen innebär också att de som har ett hårsvall att vara stolta över får en något, om än tillfällig, lustig frisyr. Lite inspirerad av Leningrad Cowboys kanske?