Månad: januari 2019

Uppföljningen

StefanLämna en kommentar

Det här inlägget tar vid där det förra slutade. Den tre timmar långa och bitvis kyliga promenaden hade nått sin mittpunkt och jag begav mig tillbaka samma väg som jag kom.

Fast först placerade jag stativet bland tjattrande änder och vassruggar i vattenbrynet intill hamnpromenaden. På andra sidan viken avslutade solen sitt arbete för dagen.

100 meter därifrån stannade jag upp och vände kameran mot Brandholmen och det gytter av bostäder som började lysa upp.

Det går snabbt när mörkret faller. Bilderna ovan är tagna med bara några få minuters mellanrum. Förvisso är den första bilden riktad åt öster och den andra mot nordost, men det märks en markant skillnad på himmelens färgprakt. Från det vackert orangea till något som Bengt Grive hade kallat grårosa.

Nåväl, vid rastplatsen för hundar ställde jag upp stativet än en gång. Belysningen intill gångvägen lyste så härligt mot den mer blåaktiga och numera molniga himlen.

Därefter följde ytterligare en promenad ut på den 1 450 meter långa piren vid kanotstadion. I förra inlägget såg ni en del bilder från samma pir, fast under solens nedgång. Följande bilder är i stort sett tagna från samma punkter, men efter mörkrets inbrott. Utan stativ hade dessa bilder varit omöjliga att fånga på bild. Att hålla i ett kallt stativ utan handskar får effekten att fingrarna fryser. Därför ett tack till dig som uppfann den trådlösa fjärrutlösaren. Med den kunde jag hålla händerna i jackfickan för att få upp värmen i dem.

Det blev bilder med längre slutartid och sådana får en annan karaktär. Hade jag haft samma inställningar när jag befann mig på piren under promenadens första timme, hade de frätt ut och blivit oanvändbara. Hade jag och andra sidan haft samma inställning nu som då, hade bilderna blivit svarta och oanvändbara av det skälet. Ni som inte fotar så ofta förstår säkert inte vad jag dillar om. Ni andra gör det.

Bilden ovan togs från småbåtsbryggorna och visar ett inzoomat Idbäcken.

Det blev bara den bilden, så en liten chansning är det att komma hem och se bilderna i datorn. Den blev som jag önskade, ungefär…

Sedan blev det en promenad ut till pirens ände. Lite kyligt var det, men jag hade målet att ta en bild av den här vyn. Min förhoppning var att belysningen vid Rosvalla skulle lysa upp bostadshusen bakifrån, men jag var förmodligen för tidigt ute…eller så var det så att verksamheten på fotbollsplanerna låg nere under de två stora helgerna.

På vägen tillbaka ställdes stativet upp för sista gången på den långa piren. Idbäcken igen, fast utan att zooma in.

Hamnområdet är dock föremål för en hobbyfotograf. Det finns mycket att föreviga, både sommar som vinter. Den här för vintern upplagda båten brukar intressera förbipasserande, oavsett om de bär med sig en mobilkamera eller en systemkamera. Bilden nedan togs med blixt, ända gången under kvällen jag använde den. Blixten ställdes in på ”Rear”, vilket innebär att den avfyras två gånger. Dels när man trycker på avtryckaren och dels precis innan slutaren stängs. På så vis blir inte bakgrunden svart, utan den lyses upp så som verkligheten visar.

Några steg ut mot kajkanten och en bild på ett ofta fotograferat motiv.

Sedan tog min nya förkärlek för att fånga förbipasserande bilars strålkastare över. Jag har haft ett inlägg kring detta förut, men lusten tog överhand och jag ställde därför upp stativet på gräsmattan mellan Hamnvägen och Svandammen. Tyvärr passerade inte särskilt många bilar under de cirka tio minuter jag stod där och när de gjorde detta tog mötande bilars strålkastare över och de röda bakljusen fick se sig besegrade. Bilden nedan blev den där röda och vita ljusstrimmor delade lika på bilden. Givetvis var placeringen inte den bästa för ändamålet. Man ska helst stå på en viadukt och fota bilar som passerar under denna på en vältrafikerad väg, men det får bli en annan gång.

Nu var det äntligen dags att gå hem. Fast ändå inte.

I ett tidigare inlägg nämnde jag ett motiv jag tänkte ta en bild på, men där kamerans display visade ”batteriet tomt”. Nu var det mer än halva batteriet kvar och därför åkte stativet upp en sista gång.

Kanske det sista vi ser av den här säsongens julprydnader. Det är dags att plocka ned dessa nu, både hemma och på stan.

När jag så småningom klev in i den varma farstun, hade jag varit ute i tre timmar och förmodligen gått längre än jag tror. Frusna fingrar, lite frusna fötter, rosiga kinder, men jag tycker det var värt det.

Trots att eftermiddagen var över, är vintern det inte…tyvärr eller hurra? Det lär bli fler chanser att med frusna fingrar fånga omgivningen innan den efterlängtade våren gör entré.

Kyligt, men vackert

StefanLämna en kommentar

Det gäller att passa på när stunderna erbjuds. Igår tog jag med mig kamera och stativ till jobbet. Inte för att föreviga arbetskamrater eller arbetsmetoder, utan för att bege mig ut på promenad efter jag stämplat ut.

Det blev en promenad på tre timmar och ett stort antal kilometer. Vad det värt frusna fingrar och iskalla kinder? Ja, jag tycker nog det och då pratar jag inte bara om den motion som är så välbehövlig efter de två stora helgerna. Det var en oerhört vacker himmel som ramade in Nyköping och jag tycker nog själv att jag lyckades med ett antal av bilderna. Fast vem kan misslyckas en kväll som denna.

Det var fortfarande ljust när jag begav mig ned till hamnen. Det ska sägas att jag hade stakat ut två fotoprojekt redan kvällen innan, inget av dem vid hamnen. Då måste jag erkänna att inget av dem blev av, utan jag förblev nere i området dit stegen gärna bär mig och kameran vid dylika promenader.

Idbäckens industriområdet fotograferades med den nedgående solen från sidan. Därav det ganska ”mjuka” ljuset. Bilden nedan togs bara minuterna efter och med solen i ryggen, vilket visar att kamerans placering kan göra stor skillnad på slutresultatet.

För att verkligen visa att det förhåller sig så, vände jag kameran och tog bilden nedan med den nedgående solen i fokus.

Jag var inte ensam ute på den välkända piren. Några medmänniskor tog denna långa promenad för att få motion, andra var ute i samma ärende som jag. Dock med mobilerna och inte med en systemkamera monterad på ett stativ.

Fast ett stativ erfordras under förhållanden som gårdagskvällen. Trots att det kändes allt kyligare, att det mörknade och att fingrarna blev allt kallare, stannade jag kvar på piren ett tag till. Tanken var att bege mig vidare mot de två utstakade målen, men varje gång jag fällde ihop benen på stativet, visade sig himmelen från en ännu vackrare sida. Det gick helt enkelt inte att slita sig.

Jag gick tills piren tog slut och insåg att man är tvungen att gå lika långt tillbaks.

En bild över Nyköpings högsta bostadshus hann det bli…

…och på vägen tillbaks ställde jag upp stativet och tog dessa bilder på två andra välkända motiv.

Lite frusen var jag vid det här laget. Då ska ni veta att det bara hade gått 1,5 timmar av de tre jag var ute och att det ännu inte hade mörknat. Fötterna kändes dock kalla, så jag försökte få upp värmen med en liten extra promenad. Så långt kom jag nu inte, utan jag hann bara till den mittersta av de tre båtbryggorna vid kanotstadion. En titt bakåt och jag kände att jag bara var tvungen att ta en sista bild över solnedgången.

Från kanotstadion gick jag sedan bort mot Brandholmen. Ett litet stopp på vägen och detta gamla murkna träd fick bli siluett fram det lilla som fortfarande syntes av solens sista strålar.

När jag hann fram till Brandholmen sänkte sig mörkret allt mer och det blev dags för en annan typ av fotografering. Till den och återstoden av denna långa, lite kylslagna promenad, återkommer jag till i nästa inlägg.

Dagen efter dagen före

StefanLämna en kommentar

2018 kommer att gå till historien, precis som alla år gör. Alla har vi våra minnen från året som gått, en del vi gärna minns, andra vi gärna glömmer. En del har varit positivt, en del mindre roligt. Ett år som alla andra m.a.o..

Nu var Nyårsafton här, med lite kyla, men med betydligt mindre snö än för en vecka sedan. I år, höll jag på att skriva, övergav vi en liten tradition. Jag menar förstås förra året och jag syftar på den arrangerade ljuspromenaden i centrala Nyköping. Ni som gick kanske undrar varför vi inte stod ute på bryggan en bit från NK-villan och intog vår glögg? Nu vet ni och tack för att ni saknade oss.

Gänget som brukar fira nyår ihop, hade bestämt att vi skulle fira av det gamla året hemma hos oss och för frugan och mig innebar det en del förberedelser. Att duka bordet stod först på listan och det gjorde vi och passade på att arrangera ett litet nyårsfoto.

Mörkret började falla utanför fönstret och vi tände både marschaller och ljuslyktor för trevnadens skull…utanför givetvis.

Därefter påbörjades matlagningen. Vi delar alltid upp det så att värden ordnar med huvudrätten och övriga delar på för- och efterrätten. I jämställdhetens tidevarv vill jag påpeka att alla hjälps åt, även om frugan ser ut att vara ensam i köket.

Gästerna dök upp och kvällens begivenheter började. Om dessa håller vi för oss själva, men det blev lika lyckat 2018 som alla andra år.

Snart började nedräkningen, skumpan öppnades, hälldes i glasen och sedan tog vi oss ut i vår lilla trädgård för att se fyrverkerierna som avfyrades….inte mot människor som verkar vara populärt numera, utan upp i luften där de ska hållas.

Det blev sent, hur sent hade jag ingen koll på, men det blev ett antal minuter in på 2019.

Nu tillhör jag den generation som har turen/oturen att äga ene inneboende klocka. Den har en förmåga att väcka mig under arla timmar, oavsett vad den riktiga klockan är när jag lägger mig.

M.a.o. blev det inte många timmars sömn, men för att piggna till tog jag en riktigt lång promenad genom ett ganska folktomt Nyköping. Kring Nyköpingsån stod fiskarna på rad och nere vid hamnområdet var ett ganska stort antal personer ute i samma ärende som jag. Förövrigt låg centrala Nyköping ganska öde.

Några bilder blev det och förmiddagens minusgrader hade nu smällt bort nästan all den snö som ändå låg kvar på sina håll. Nu har julen varit här, så nu kan snön hålla sig undan fram till nästa jul…åtminstone i mina ögon sett.