Just nu längtar jag.

Längtan blir större för varje dag som går. De som känt mig i många år kanske blir förvånade, men så är det faktiskt.

Man kliver upp på morgonen, tvättar av sig, käkar sin frukost, kliver ut till bilen och känner att de redan då är på väg. Man kommer fram till jobbet, byter om till arbetskläder, möter sina arbetskamrater, börjar arbetsdagen och ganska snart känner man att de är på väg. Under de åtta timmar man jobbar dyker de upp allt mer frekvent. Efter att arbetsdagen är slut, tvättar man av sig, säger ”vi ses” till sina arbetskamrater, kliver ut från byggnaden och innan man hunnit sätta sig i bilen är de på väg igen. Man vrider om startnyckeln, klimatanläggningen går igång på fullt varv, men man känner att de ändå är på väg och så är det alla sex milen hem. Man kommer hem och känner att de blivit allt mer frekventa, så man hoppar in i duschen, byter om till rent, sätter sig på uteplatsen för att koppla av och känner att de åter är på väg och så här fortsätter det dag efter dag…

Jag talar givetvis om de svettdroppar som man känner rinner ned längs med ryggen, de svettdroppar som färgar skjortan/tröjan mörk under armarna och de svettdroppar som bildar små pärlor i pannan för att sedan rinna i små streck nedför kinden. Allt orsakat av denna förb…de värme som slagit klorna i Sverige.

Inte utan att längtan är stor efter denna syn.