Nyköping växer så det knakar. Om detta har vi kunnat läsa i SN. Från politiskt håll verkar man bara jubla åt saken, men vad invånarna egentligen tycker om denna tillväxt lär vi aldrig få veta. Gamla bebyggelser rivs och nya står snart på dess plats. Grönområden får ge vika för asfalt, betong och svindyra bostäder.

Så ser det ut i Nyköping, men visst är det lätt att falla tillbaks på de här orden från Länsstyrelsens folder Riksintresse för kulturmiljövården.

”Bevara Nyköpings karaktär av småstad med dess tydliga historiska prägel. De fysiska uttrycken för Nyköpings utveckling från medeltidsstad via 1600-talets rutnätsstad till en av sent 1800- tal och tidigt 1900-tal präglad småstad ska bevaras och vara avläsbara”

När det Nya Nyköping växer fram, är det ett område i tätorten som Gud…förlåt kommunen, glömde. Det rör sig om Hemgården på andra sidan motorvägen. Att vandra omkring här är att som förpassas till något hillbilly-område i mellersta USA och man bara väntar på att en tandlös yngling ska dyka upp bakom hörnet med sin banjo och sin välkända trudelutt som ekar mellan de fallfärdiga byggnaderna. Jag skrev lite om detta område i ett inlägg för ett år sedan, men idag tänkte jag koncentrera mig på en byggnad.

Ni som följt mig på bloggen vet att jag gärna grottar ner mig i platser jag besöker och förevigar. Denna syssla är ofta lika spännande som att få till den där bilden med stort B. Jag har tittat lite på nätet och på den här bilden från kommunens fantastiska bildarkiv kan man ana vad den stora byggnaden en gång i tiden användes till. I Sörmlands museums folder Nyköpings stadsliv kan man läsa att Hemgården var ett jordbruk som drevs av kommunen och där gamla och sjuka fick arbeta efter förmåga.

Det var då det och som ni ser på den länkade bilden såg både lada och intilliggande område mer välskött och charmigt ut. Jag vet inte vad den röda ladan används till idag, om den ens används. Att den inte rivits för länge sedan måste tyda på något. Någon som vet om den är k-märkt eller om det finns andra skäl till att en nedsliten byggnad som gränsar till nybyggda industrilokaler får stå i fred?

Vid en närmare titt inser vän av ordning att det borde finnas skäl för ansvariga att se över byggnadens vara eller inte vara. Se själva.

Går man runt byggnaden ser man hur dörrar är låsta med nya och fräscha hänglås, så någon/några måste ändå ha en viss tillsyn. Fast hur pass man är intresserade av att vårda området råder säkert delade meningar om.

I buskagen ligger det mycket skräp och detta skräp har legat där under en längre tid. Bl.a. kan man finna det här.

Den sista behållaren intresserade mig, då det finns en logotyp synlig på den. Logotypen kan härledas till gruvbolaget Kern County i USA som startade sin verksamhet 1926. Kermite översatt till svenska är kernit och kernit är ett färglöst vitt material som ofta framträder som kristaller. Kernit är också en viktig råvara när man framställer borax som i sin tur används för framställning av bl.a. tvättmedel. Varför denna behållare ligger på en ödegård i Nyköping har säkert en historia, men visst kan det vara intressant att grotta ned sig i små detaljer?

Den här fasaden är ladans framsida mot de nya och fina industri- och butikslokaler som bygga på gärdet mellan Hemgården och Lilla Kungsladugården.

Den måste sägas hålla en tämligen välputsad sådan och kanske måste den det för att inte skrämma iväg potentiella kunder till de företag som etablerat sig bara några meter bort. Fast tar man en runda kring ladan och synar den närmare, möts man av något annat än välputsat.

Har ni själva passerat området eller reflekterar över bilderna i inlägget, kanske ni noterar något? Trots att byggnaden är ganska sliten och marken runt den minst sagt sunkig, så finns det inte tillstymmelse till klotter. På andra byggnader i området ser man dessa fullständigt meningslösa taggar och försök till ”konst” som man annars ser överallt i Nyköping. Jag hoppas det får vara så, men nog får det åtminstone mig att fundera.

En toalett finns på plats, men av skylten att döma får den bara användas av ägarna till de kolonilotter som ligger tiotalet meter bort. Tusan vet om jag skulle gå in där oavsett om behoven trängde på.

Hemgården på andra sidan motorvägen har en spännande historia. En historia som är okänd för många, men som är värd att bevara. Finns det någon av er som kan berätta mer om ladan, ålderdomshemmet, sjukavdelningen, gula- och röda villan och andra byggnader i området, tas detta emot med glädje.