Etikett: visitnyköping

Byggnader

StefanLämna en kommentar

Inte så mycket att orda om. Byggnaderna nedan passeras under mina promenader. Några är välbekanta för Nyköpings invånare, andra mer okända. Några har ett historiskt värde, andra är bara värdefulla för ett fåtal. Några bilder är tagna med känsla, andra bara knäppta i all hast.

Hursomhelst bjuder Nyköping på en varierad meny av byggnader när hösten sakta men säkert förvandlas till vinter.

Känner ni igen alla? Vet ni var bilderna är tagna? Ni som inte känner till Nyköping får ursäkta frågorna, men i det här fallet är det invånarna i vår stad jag vänder mig till.

Längs med ån

StefanLämna en kommentar

Å-promenaden som slingrar sig i symbios med Nyköpingsån är en av stans turistattraktioner. Vintertid kan det vara vanskligt att ta den promenaden då man stundtals tvingas pulsa genom snö eller spänna muskler för att inte glida omkull på hala isgator. Sommaren kanske är den mest nöjsamma årstid att ta promenaden från en till den andra änden, inte minst när man på flera ställen kan slå sig ned på en uteservering och inta en svalkande dryck…eller två.

Hursomhelst är det en fröjd att gå denna vackra promenad genom centrala Nyköping. Bilderna nedan visar lite av det man ser längs med sträckan och de är tagna under flera motionsrundor de senaste veckorna.

I samtliga fall har promenaden inletts vid hamnen. En hamn som ligger ganska öde tills det är dags att öppna för säsongen någon gång i april/maj nästa år. De människor man möter den här årstiden är antingen motionärer eller medborgare som hastar förbi från punkt A till punkt B. Många stressar på så att de missar det vackra som även hösten bjuder på.

Restaurangerna står öde just nu, så där finns inte mycket att hämta för en amatörfotograf, så vidare över Hamnvägen och mot slottet som ligger där alldeles intill ån.

Det är väl en smaksak om slottets omgivning klär bäst i prunkande grönska eller höstens färger. Oavsett är detta en historisk del av Nyköping, tillika också vacker. Det finns mycket historia att berätta längs med ån och det görs också på de informationsskyltar som tack o lov får stå tämligen orörda för stans klottrare. Jag skulle kunna dra åns och dess omgivnings historia, men det skulle göra inlägget så långt att ni skulle ledsna redan här. Bättre att ni som bor i stan tar denna promenad och läser själva. Ni som inte har turistat i Nyköping än, rekommenderar jag att ta å-promenaden från hamnen och ända upp till Hållet. Fast gör det gärna på sommaren.

Slottet ja. Nyköpings kanske största turistattraktion och mest kända byggnad.

Strax intill den punkt där bilden ovan togs passeras andra klassiska byggnader som vi Nyköpingsbor känner till och ni utsocknes bör besöka någon gång. En av dessa är Bryggeriet som är byggt på en plats där ett Franciskanerkloster låg mellan 1280 och till mitten av 1500-talet. Här har sedan klostret funnit en yllefabrik, ett stärkelsebruk, ett färgeri och som ni förstår av namnet, också ett bryggeri. Idag tillhör platsen en kulturförening där olika konstnärer och föreningar håller till.

Bilden är tagen från Fiskbrons ena ände och bilden nedan är tagen från den andra änden och upp mot Slottsgatan.

Å-promenaden kan långa sträckor tas på bägge sidor ån, men upp till centrala Nyköping rekommenderas den högra sidan från hamnen sett. Från Bryggeriet kan man vända sig om och se ut över Nyköpingshus som stått där i olika skepnader sedan 1100-talet. Det man ser av slottet idag är det som återstår av den stora branden 1665. Att döma av bilder och en modell som finns att skåda på det lilla museet i slottets Kungstorn, hade Nyköpingshus som det såg ut under sin storhetstid varit en turistattraktion som vore svår att slå i vår del av Sverige.

Visst är slottet pampigt på sitt sätt där det ligger vackert intill Nyköpingsån, men på den här bilden som hämtats från Nyköping kommuns bildarkiv visas en modell av hur det faktiskt såg ut innan branden förstörde stora delar av slottet.

På den relativt nybyggda bryggan till Bryggeriet passerar man sedan genom konstnärernas tillhåll. Brukar vara ett populärt ställe att stanna till på under den populära Ljuspromenaden på Nyårsafton.

Strax efter denna byggnad kan man välja om man vill fortsätta på höger sida av bron eller om man vill gå över den lilla Behmbron och vidare längst den vänstra. Oavsett kommer man snart fram till Folkungabron, den kanske vackraste av Nyköpings broar.

Jag föredrar den högra sidan som är mer lummig och vacker. Från den har man också en bättre utsikt över en annan klassisk byggnad, Storhusqvarn med sina anor från 1400-talet. Du passerar också genom den lilla Sågarbacken där också Storhusfallet ligger. Inga bilder från detta område i detta inlägg, men ni har sett bilder härifrån förr och kommer att få se fler i framtiden.

Från Storhusqvarn rekommenderas vänster sida av ån. Vackrare och med en bättre utsikt över de byggnader som ligger i området, bl.a. Sparbankshuset som i en tävling utsågs till Nyköpings vackraste. Ni som följt den här bloggen har sett åtskilliga bilder från den. Det få ni inte den här gången heller, men jag har precis fått en idé om ett nytt inlägg och där kommer ni att få se bilder från nu och då. So Stay Tune!

Fortsätt över Storgatan, förbi St Nicolai kyrka under Repslagargatan, förbi andra klassiska byggnader (som ni heller inte får se bilder på i detta inlägg) och vidare upp mot mindre bebyggda områden. Fast ett på bilder på den vackra spegling som följde mig längs promenaden bjuder jag gärna på.

I det moderna Nyköping är det inte bara historiska byggnader och gamla industrilokaler som kantar promenaden. Numera är det också nybyggda och dyra bostäder man ser längs med stigen. Finns inget intresse från min sida att föreviga dessa, men väl den vackra omgivning som de boende kan njuta av.

Har du kommit så här långt befinner du dig i slutet av å-promenaden och här kan du med förkärlek gå över bron som väntar på dig för att sedan fortsätta på höger sida av ån.

Från bron, vars namn jag inte kan…om den ens har ett namn…, är det bara några steg kvar till Mariebergs/Hållets naturreservat i vilken promenaden har sin slutstation. Det är inte många år sedan hela området bestod av skog och mark. Numera har bostäderna krupit allt närmare, men än så länge är detta en grön lunga där man kan njuta av det som både djur och natur kan erbjuda.

Med denna bild avslutas denna promenad och detta inlägg. Hoppas inlägget inspirerar er Nyköpingsbor att ta denna promenad och er utsocknes att göra det när ni turistar i Nyköping nästa gång, för det tänker ni väl…

The Work Of Art

StefanLämna en kommentar

Ibland får man lust att lägga ned lite mer tid åt fotoprojekten. Att vandra i en stad eller på en motionsslinga i utkanten av denna leder ofta fram till bilder man bara knäpper av utan någon egentlig tanke bakom. Jag vet att den här bloggen inte bygger på fotografiska mästerverk och det har heller aldrig varit tanken. Illustrationer av min vardag är och förblir det egentliga syftet, precis som namnet på bloggen antyder.

Fast ibland är det kul att bryta mönstret och lägga lite tanke bakom kameran. Så var det under ett par veckor i somras när bilderna nedan togs.

Från Nävekvarnsvägen, alldeles intill Ärila golfbana, ser man bort mot värmeverket och när molnen sveper in över Nyköping kan man få ganska spännande illustrationer på detta. Lite domedag, eller…?

Fontänen i Svandammen framför Nyköpingshus har fotats i alla väderlekar, under alla årstider (förutom vintern förstås) och ur alla tänkbara vinklar. Här från vallarna med spotmätning på själva vattnet och en exponeringskompensation på minus 1,5.

En bild från sågverket i Buskhyttan som jag valde att inte publicera i ”trilogin” är denna. Jag tyckte själv att den stack ut lite mer än övriga och här valde jag att minska färgmättnaden i Photoshop.

Den här fjärilen stötte jag på uppe på toppen av Ryssbergen. När den satt på växterna fick jag idén att försöka fånga den i siluett mot den ljusa himlen. Jag konverterade den till svartvitt då himlen ändå frätte ut.

”Svalorna” i Nyköpingsån brukar oftast göra sig bäst när solen står lågt på himlen och då i motljus.

Utanför Sunligt ligger Nytorget och på Nytorget står skulpturen ”Susanna och gubbarna”. Var Susanna håller hus vet jag inte, men gubbarna utgör ett pittoreskt inslag i denna fontän.

 

 

 

Där ligger jag i lä

Stefan2 kommentarer

Sommarvädret har varit ganska lynnigt så här långt. Visst var vädret snarlikt förra sommarens under några dagar, men annars har det växlat mellan en normal sommartemperatur och en betydligt svalare, inte sällan kantad med mörka moln som man inte med säkerhet vet innehåller regn.

Lite av detta upplevde frugan och jag på en tur upp till Lindbacke. Tittade man söderut, vilket man gör från vår altan, såg himlen inbjudande ut och det var i den kontexten vi bestämde oss för att ta en promenad. Vi hann förstås inte många meter från bostaden för att mörka moln tornade upp sig norr om Nyköping.

Fast, vad tusan. Bestämmer man sig för något ska man väl utföra det och då får inte lite dåligt väder stå i vägen. Syftet med vår promenad var att gå stigen mellan Lindbacke och Stora Kungsladugården, men vid stängslet som omgärdar själva Lindbacke tog vi beslutet att gå upp på höjden. Det blåste (som vanligt) och vi tog oss snabbt uppför och så ned på andra sidan för att hitta lite lä.

Det gjorde vi och där bakom höjden kunde vi se hur molnen faktiskt skingrade sig och intog en annan färg än den mörka. Håll med om att vi i Nyköping inte har någon annan landskapsbild som liknar fjällvärldens ganska karga, som den på Lindbackes topp.

Från denna plats där vi undkom den mesta blåsten, tittade vi ut över Kiladalen och det som en gång i tiden var en motocrossbana.

Det är lite av ”50 Shades Of Green” och ganska vackert i all sin enkelhet. Tycker man inte det, så är Lindbacke åtminstone en oas där man kan smita undan vardagens stress och det som hör dagens samhälle till.

När vi vandrar där får frugan ett telefonsamtal. Då passar jag på att utforska omgivningen med målet att hitta lite växter att föreviga med kameran. Jodå, den hänger nästan alltid över axeln. Jag har nämnt detta vid ett flertalet tillfällen och kanske det är hög tid att avslöja varför.

För många år sedan, innan jag skaffat mobil, använde jag cykeln lika ofta som idag för att komma ut på mina motionsrundor. Ibland var min lilla digitalkamera med i väskan, ibland inte. Allt berodde på om rundan var en ren motionsrunda eller om jag hade ett utstakat mål där även en matsäck var nedpackad.

Den här aktuella turen var i rent motionssyfte och därför lät jag kameran ligga kvar hemma. Så småningom kom jag fram till en glänta i vilken det växte raps. Ni kanske kan se bilden framför er? Ett gult rapsfält, om given av grön lövskog och ovan för detta tronade en klarblå himmel. Ett drömmotiv för mig och säkert för många andra. Lägg därtill att 20-25 meter ut i rapsfältet står en ståtlig älgtjur. Den står där, tittar lite snett på mig ett tag, men står kvar i flera minuter och bara väntar på att bli fotograferad. Ni kan se scenen framför er? Det kan jag fortfarande och än idag kan jag bli gråtfärdig över att kameran låg kvar hemma i byrålådan.

Just därför hänger min systemkamera över axeln på mina rundor, oavsett om de sker till fots, på cykel eller i bil.

Fast nu var det växter jag var ute efter. En renodlad amatör fotar gärna blommor, svampar och andra växter i ögonhöjd. Ett proffs vet och en entusiast som jag har lärt mig, att såväl blommor, djur och barn helst ska fotograferas i nivå med dem själva. Vad det innebär när man fotar blommor och insekter förstår ni säkert. Precis, ned på marken och ligg raklång med kameran framför er. Tänk er 193 cm Stefan liggandes på mage så nära tryckt mot marken det bara går, när ni ser bilderna nedan.

När jag med en viss del av möda är på väg att resa mig, dyker en välbekant liten gynnare upp mellan blommorna. Ned på samma mark för att inta samma ställning och så var jag igång igen.

Det är ganska intressant att ligga där på marken, i samma höjd som de små insekterna, för att på nära håll se hur de lever sina liv. Prova själv någon gång och ni får uppleva en värld många aldrig ser eller kanske bryr sig om.

Till slut kom jag upp på fötter igen och när jag kommer fram till frugan sitter hon fortfarande med telefonen i hand. Ytterligare ett skäl att ha kameran med sig 🙂

Motvind

StefanLämna en kommentar

Årets första riktiga cykeltur bjöd på gammalt och nytt, slitet och välputsat och svensk historia genom tiderna.

Varje semester brukar jag ta en längre cykeltur av modell längre. Årets runda är redan inplanerad och till den hoppas jag återkomma någon gång i juli. Det här fick bli en liten försmak och träningsrunda på cirka tre mil och den tog mig till både avdankad landsbygd och Nyköpings ansikte utåt.

Ni märker snart vart det bar iväg, men innan det så gjorde jag ett kort stopp vid denna historiska plats.

Gravfältet vid Skresta, bara någon kilometer utanför Harg. Många av er har passerat på den moderna och asfalterade väg 53, men utan att ens noterat denna historiska plats. Förr gick däremot landsvägen strax intill gravfältet och detta kan vara svårt att tro då vägen idag mest påminner om en smal grusväg där bara traktorer kan köra. Om gravfältet vid Skresta kan man bl.a. läsa följande på en informationsskylt.

  • Det finns runt 50 gravar i kullen och tros vara gravplats för befolkningen som bodde runt Skresta fram till 1 000 e.Kr. På den tiden brändes döda på bål tillsammans med personliga tillhörigheter och askan grävdes sedan ned i marken på området.

Vill man läsa mer kan man med fördel gå in på den intressanta webbsidan Svenska runstenar. På sidan kan bl.a. följande information hämtas.

  • Tre stenar är resta på platsen, samtliga flyttade hit från intilliggande Skresta gärde på 1870-talet. En av dessa har intressanta runor inristade. Ni får själva gå in på sidan och ta del av informationen, men den som ristat in skriften sägs ha hämtat inspiration från resor till Storbritannien. Våra förfäder vikingarna kunde minsann.

Ett kort stopp på denna historiska mark och sedan upp på cykeln mot mer välkända, men inte lika historiska platser.

Några kilometer till på denna trafikerad väg, därefter över Täckhammars bro där jag möter en bil med någon som frenetiskt vinkar från förarsätet. Hej Mari, så inte att det var du och Bengt förrän du talade om det.

Nästa anhalt på turen skymtade snart till höger.

Tista slott förstås, till vilken denna kilometerlånga mäktiga allé leder.

Tista omnämns första gången på 1500-talet och man tror att namnet är hämtat från asaguden Tyr. Tista slott är byggd på mark vars förste ägare var Åke Johansson Bååt och som på 1600-talet övertogs av släkten Rosenhane. På den tiden bestod Tista av en större gård. Själv slottet som är byggt i dåtida italiensk stil uppfördes först åren 1766-1771. Genom åren har slottet varit i ägo av nobel adel i form av släkterna Sparre och Gyllenankar. Från 1809 har slottet ägts av släkten Wachtmeister och gör så än idag.

Slottet är idag omgiven av mer moderna byggnader och strax intill ligger den lilla byn Tista med sina 50-60 invånare.

Förutom att stanna för att ta några bilder blev det ingen länge paus här. Jag har utforskat området tidigare och kommer kanske att göra det framöver också. Dock har jag aldrig besökt själva slottet och slottsträdgården, vilket man tydligen kan göra i guidade och förbokade turer. Det ska tydligen finnas en kaffestuga i ett gammalt sädesmagasin bakom slottet…om nu webbsidan inte är dåligt uppdaterad?

Tista slott ligger i Bärbo socken och är en del av Nyköpings kommun sedan 1971. Innan dess tillhörde socknen Jönåkers härad tillsammans med orter som Björkvik, Kila, Stigtomta, Bergshammar och Tunaberg. I den gamla socknen återfinns även godsen Nääs och Täckhammar, samt den lilla kyrkan och det var dit jag var på väg.

Kyrkan har sitt ursprung på 1200-talet och har byggts till och om i omgångar fram t.o.m. 1740. Som många gamla kyrkor har också denna restaurerats och detta skedde åren 1938-1939. Tyvärr har det nutida Sverige tvingat många kyrkor att hållas låsta för allmänheten. Kyrkstölder, men också vandalisering kännetecknar dagens Sverige. Tråkigt, för även om jag själv tillhör kategorin icke-troende är kyrkor en del av vårt kulturarv och det finns så mycket och så intressant historik kring dessa byggnader att man bara vill få chansen att sätta sig in i denna. Utan att avslöja för mycket kommer ett av inläggen i sommar att handla om detta.

Några hundra meter innan kyrkan ligger ett litet kapell inramad av härlig grönska. Varför det ligger just där och inte intill kyrkan har jag inte hittat någon information över. Inte heller när det uppfördes av av vem. Får bli en utmaning att söka efter info i framtiden, om inte du har något att delge mig?

Tista/Bärbo är ett intressant och historiskt område. Tyvärr finner man också här baksidan av den svenska landsbygden. På den smala vägen mellan Tista och Bärbo passerar man övergivna torp och andra fastigheter. Den döende landsbygden har här ett ansikte, precis som många områden i denna ”expansiva” kommun.

Ett trist faktum.

Ett lika trist faktum är att det alltid blåser under mina cykelturer och alltid är det motvind. Jag måste gratulera alla er cyklister jag möter på mina turer, för ni måste ha ständig medvind eftersom jag själv har ständig motvind. Just motvind var det på de öppna ytorna mot nästa mål. Hade jag haft 80-talets hockeyfrilla kvar, hade den stått som en strut från huvudet. Nuförtiden har jag åtminstone inte det problemet, men icke desto mindre sitter jag ibland och svär högt när vinden tar i och det känns som jag tar tre tramptag för varje meter cykeln tar mig framåt.

Nästa mål och även lunchpaus var Nyköpings ansikte utåt.

Skavsta, Sveriges femte största flygplats i passagerare räknat (uppgifter från 2017).

På den lilla utsiktskullen brukar jag ta mig någon gång per år. Om det är en perfekt plats att inta lunch på eller om man här kan drömma sig bort till de resmål planen anländer från eller är på väg till, får bli en tolkningsfråga.

Visst är det fascinerande att se dessa kolosser landa och lyfta. Den ständiga frågan infinner sig. Är det mest fascinerande att plan på 350 ton kan flyga eller att ett fartyg på 30 000 ton kan flyta? Där fick du något att fundera på…

Strax under utsiktskullen välkomnar Moder Jord alla till Nyköping.

 

Skulpturen är karvad ur en jätteek av bildhuggaren Bengt-Erik Nilsson efter en idé av Anita Grede, boendes utanför Tystberga där hon i många år delade sitt liv med filmaren Kjell Grede. Moder Jord invigdes 2016.

Fast mest känt är väl ändå Skavsta för sin militära historia.

Här återfanns Södermanlands flygflottilj (F11) mellan åren 1941-1980. Det finns naturligtvis mycket att läsa om F11 på nätet, men det får ni göra själva. Däremot tycker jag ni ska bege er hit och besöka museet, flygsimulatorn och andra tilldragelser, inte minst den nya attraktionen som lyftes på plats i höstas.

En 50 år gammal Drake S35E som användes som spaningsflyg fram till det att F11 lades ned.

Förhoppningsvis drar detta plan till sig fler besökare.

Fast inget gott som inte har något mindre gott bakom ryggen.

Skavsta flygplats är idag en modern flygplats med välputsade ankomsthallar, hotell och nya företag. Detta lockar flygresenärer, men vill man locka fler turister till attraktionerna kring utsiktskullen bör man nog fundera på att slipa lite på fasaden.

Jag vet inte hur länge den här båten fått stå och rosta alldeles intill museet, men inte bidrar den till helheten av en modern och välkomnade turistattraktion. En båt på en flygplats några mil från närmaste stora vattendrag?

Låt vara att Skavsta idag har en ganska ny och ståtlig infart, men den gamla används än idag och detta märkte jag när jag kom på min cykel. Ett par flygbussar passerade på vägen dit och hem. Från och till den nya parkeringen vid Skavstalund körde transportbussarna passagerare och vad får alla dessa se när de kör in på Skavstas område.

Jo, den gamla och oerhört slitna byggnad som under F11:s glansdagar innehöll flottiljvakten. Vet inte om den är K eller Q-märkt, men inte för byggnaden tankarna till en modern flygplats som vill locka turister. Ska den stå kvar som ett monument över en förfluten tid, borde ansvariga kanske fundera på att åtminstone ge den nya färg….om man nu får det på K och Q-märkta byggnader?

Så var det detta med motvind. Cykelturen hem bar genom öppna landskap ända fram till Anderslunds koloniområde och här tog vinden i ordentligt. Tro mig eller ej, men när jag svängde ut på väg 52 mot Nyköping möttes jag också här av en motvind. Har man cyklat i en riktning där motvinden piskat en i ansiktet och svänger tvärt i en annan riktning, borde man väl rimligtvis få vinden i sidan? Nix, även den kvarvarande kilometern i öppet landskap företogs i stark motvind.

Ett märkligt fenomen som bara drabbar mig?